Med greenwellsk blick

Garth Greenwell debuterade med kortromanen Mitko (2011) vilken sedan bildade grund för genombrottsromanen What Belongs to You (2016). Dessa texter kretsar båda kring en namnlös berättare, en amerikansk manlig lärare bosatt i Bulgarien, och dennes förhållande med Mitko. De möts i Kulturens nationalpalats i huvudstaden Sofia – i toalettbåsen i källaren. Mitko är prostituerad men deras möten övergår snart till en kärleksrelation, om än inte på lika villkor. I romanens mittparti återvänder berättaren (i tanken) till uppväxtens Kentucky, och i fokus står beskrivningen av en ungdomsvänskap som övergår till attraktion, och då också går förlorad. 

Romanen gjorde starkt intryck på mig; berättelsen drabbade men också hur den var berättad. Det gäller i än högre grad Greenwells senaste bok, Cleanness (2020), som precis som What Belongs to You har en amerikansk lärare bosatt i Bulgarien som huvudperson. Och precis som då är denna berättare reflekterande, främst kring sina sexuella relationer. Det är sant att många författare har en enda historia som de ständigt återvänder till, men Greenwells böcker tycks vid första anblick inte bara snarlika utan identiska. Det stämmer dock inte: Nyutkomna Cleanness är uppbyggd som en variation på ett tema, påminnande om ett musikstycke, och saknar till skillnad från genombrottet en mer traditionell dramaturgi. Det associativa draget är också något som Greenwell själv tar upp i en intervju när han ombeds genrebestämma sin text: 

The closest model to the book in my mind is Schubert’s Winterreise. There’s a way in which I hope the nine chapters are like spheres of intensity that are placed in a relationship that is not the concequence of plot or the linearity of chonology, but is instead a kind of constellation  […] That may sound pretentious, but I think there’s a place for pretentiousness in art. (The Guardian, 18 april 2020)

Om språket i bästa bemärkelse är pretentiöst är innehållet det inte – såvida inte alla reflektioner och beskrivningar av kärlek i viss mån lutar åt det pretentiösa. I åtminstone tre av kapitlen står inte heller kärlek utan själva sexakten i fokus. Ett av dessa kapitel lyser särskilt starkt. ”The Little Saint” heter kapitlet, och precis som flera andra titlar i boken, spelar den på ironi. Berättaren har träffat det lilla helgonet, Svetcheto, på en hookup-sajt. Svetcheto finner själv smeknamnet lustigt eftersom det är oidiomatisk bulgariska; berättaren, namngivaren, instämmer eftersom namnet är ”so at odds with the things we did together, with how I used him or how we used each other”. Men helgontemat skymtar även senare i beskrivningen, ”his slightness and quiet in the hoodie that framed his face like a monk’s cowl”. Och inte bara där; den genomsyrar hela Svetchetos väsen. Förutom att berättaren dras till hans underkastelse, vilket påminner om hans egna preferenser och därigenom skulle kunna göra dem inkompatibla, är han imponerad av Svetchetos självframställning. En omsorg om uttrycket, i ett oväntat sammanhang: ”It was a kind of profile common enough in the States or Western Europe but I had never seen one like it here […] No limits whore, it said, in good pornographic English, with a Bulgarian translation beneath. I was curious to know what it meant here, no limits, and where he had learned it.”

*

I P1-programmet Spanarna handlade ett inlägg härom veckan om det problematiska i ordet problematisk. Det antyder att en företeelse inte riktigt är okej, utan att specificera vari detta problem ligger – pliktskyldigt, en slarvig gardering. Jag frestas också att hastigt påpeka att jag naturligtvis förstår att Greenwells tematik är problematisk. Huvudkaraktären befinner sig visserligen själv i en utsatt position, inte minst i Bulgarien där fördomar mot homosexuella tar sig explicita uttryck och genomsyrar hela samhället. Men samtidigt är flertalet av berättarens egna relationer inte jämlika, varken i fråga om ålder, social status eller sexuella roller. 

Men det som skulle kunna avfärdas som problematiskt är också något som berättaren själv brottas med. Han vill inget hellre än ett jämbördigt, kärleksfullt förhållande. Ses Cleanness som en musikalisk komposition skulle crescendot egentligen vara sviten ”Loving R.”, placerat i bokens mittparti. Här skildras olika aspekter av förhållandet mellan berättaren och R., ett förhållande som sträcker sig över ett par år. När det tar slut är det för att R., från Portugal, inte ser någon framtid i Bulgarien. Om de tidigare samtalat om hur lyckliga de gör varandra, diskuterar de nu varför de båda tycks sträva mot att ödelägga denna idyll. Crescendot uteblir och jag blir aldrig på det klara med om det är avsiktligt att berättaren varken tycks övertyga sig själv eller läsaren om den ömsesidiga lyckan i relationen till R. 

I stället är det i de råare mötena som språket får liv. Och så i de inledande och avslutande kapitlen, där läsaren får möta berättaren så som hans studenter ser honom. I det finns det något alldeles särskilt bräckligt. Liksom i tidigare nämnda "The Little Saint" är titeln på inledningsnovellen ambivalent: "Mentor". För studenten är berättaren mycket riktigt någon att anförtro sig åt; han vill för denna lärare, som är öppet homosexuell, berätta sin historia. Efter det kommer berättaren att se på ett annat sätt på den kvartett där studenten ingår: 

[For] the first time I had a clear sense of the four of them, all of them students I had seen every day, more or less, with so little idea of what passed between them. I have such a strange perspective on their lives; in one sense I see them as no one else sees them, my profession is a kind of long looking, and in another they are entirely opaque to me.

Berättaren, som tidigare inte ens visste att de fyra var vänner, får nu reda på det mest privata. Att studenten förälskat sig i en av de andra, som i sin tur blivit ihop med kvartettens enda tjej. Ensamheten och övergivenheten blir outhärdlig, och berättaren – mentorn, nu obekväm – försöker säga att det går över, det kommer andra chanser, det finns sajter. Påståenden som studenten vänder sig mot; han vill på inga villkor att känslan ska försvinna, och förslaget om nätdejting gör honom illa berörd. Här sträcker sig variationen längre än inom bokens pärmar, och studentens historia blir en pendang till uppväxtskildringen i Greenwells förra roman. 

Och så slutligen en annan variation, där skildringen av Bulgarien sammantvinnas med studenternas relationer. En kraftig vind har för en tid sedan blåst in över huvudstaden, och i några dikter som studenterna skrivit under berättarens lektioner, behandlar de alla, oberoende av varandra, denna vind – i form av en orm, av galopperande hästar, av ett hav i uppror: ”Four of the poems you put up were by me and my closest friends” berättar studenten och fortsätter: ”We hadn’t talked about it at all, it was funny that we wrote about the same thing."

*

Och kanske vill jag också skriva om detsamma, inte om stormen över Sofia, men en annan skildring med inspiration från Greenwell. Oberoende av honom, men ändå i dialog. Min egen historia. Mina egna historier. Men till skillnad från allt som jag här på bloggen skrivit om psykisk ohälsa, ett vad det skulle verka mer obekvämt ämne, känns det svårt att skriva om (bi)sexualitet. Och det inte för att det skulle vara något hemligt eller skamligt (även om det kan tyckas konstigt att jag över huvud taget skulle tänka så, att det i sig skulle kunna vara – problematiskt). Utan i stället att det är obearbetat; som en artist nyligen förklarade i en intervju kunde hon skriva om hur personliga saker som helst, så länge de låg bakom henne, bearbetade, fint ordnade i askar. Annars, om hon fortfarande befann sig mitt uppe i det, innebar skrivandet en fortsättning på bearbetningen, och publiceringen en offentlig sådan, som mer tog än gav energi.

Förutom att en skildring av sexualitet hotar att balansera farligt nära det privata, är det något som oundvikligen inbegriper andra människor. Och det är naturligtvis inte heller någon som avkräver mig en redogörelse. Ändå tror jag att det skulle kunna vara en frihet att kunna skriva om sexualitet, kanske inte här, men på något sätt, kanske skönlitterärt. Att det nu snarare är samtalet än relationen jag saknar, även om det ibland går hand i hand. Att de relationer jag haft ibland känns som den enda erfarenheten, att det inte finns några angränsande rum. Att ett ämne som paradoxalt nog är just intimt, kanske inte alltid kan vara det, eftersom de personer som jag skulle tycka det vore som mest intressanta att tala med, också skulle kunna vara dem som, ibland mer rätta, skulle kunna bli obekväma (ett sant greenwellskt dilemma). 

Samtidigt skulle ett skrivande innebära att man påtår sig någon form av identitet – och varför skulle min vara mer intressant än någon annans. Att skriva om psykisk ohälsa känns då enklare, för där är jag någon form av expert både vad gäller dåligt mående och skriftlig bearbetning av dåligt mående, och därigenom kan det åtminstone under svackor vara lättare acceptera att det är ens roll. 

Men trots att Greenwells identitetsbygge är av ett annat slag, tror jag att jag kan lära av honom. Det är ändå skönlitteratur han skriver, inte bekännelser. Även om jag tycker mig känna till mycket om hans relationer, och tänker mig att det bara ligger ett tunt raster mellan honom och hans huvudkaraktärer, kan jag inte med säkerhet veta. Det jag vet är att han är en författare av rang som i dag fick mig att skriva med större energi än vad jag förväntat mig, att hans stil och förmåga att skildra relationer med både precision och känslighet och råhet, kan vara en bearbetning och terapi, om inte för honom så för mig. 

 

 

 

Lätt att göra rätt?

På den tiden då jag var med i ett politiskt ungdomsförbund lyckades jag aldrig uppnå den högre graden av engagemang. För det fordrades aktivism, och aktivism innebar inte huvudsakligen studiecirklar och essäförfattande för den lokala interntidningen utan demonstrationer, gatuteater och ja, just det – aktioner. 

Det är först i år jag har praktiserat aktivism fullt ut, vilket möjliggjorts tack vare att coronaaktivism är av ett helt annat slag än tidigare erors utåtriktade och kollektiva samhällsengagemang. Genom den här formen av aktivism kan man gå helt upp i de inom KBT så motarbetade undvikande beteendena. En något tvångsmässig renlighet blir till en förutsättning för friskhet och är inte längre ett gränsfall mot galenskap. Och tillhör man den privilegierade gruppen kontorsarbetare är det bara att ta med sig kontoret hem; på det sättet avvärjs alla oväntade sociala utbyten, sådana som kan få en att i vargtimmen fundera på om man verkligen gjorde eller sa rätt, sa för lite eller kanske babblade på för mycket. Kvar blir de digitala mötena där sakfrågan hela tiden tillåts stå i centrum och får utrymme att breda ut sig på en delad skärm, alltmedan våra ansikten krymper, fryser och försvinner. 

Aktivism av i år är på många sätt i samklang med min livsstil. Även om vissa restriktioner har likheter med tidigare sjukdomsklassade beteenden, kan de också föra med sig reella vinster. Under mars och april, då pandemin grasserade som värst, kände jag inget utanförskap under mitt hemmasittande. Isoleringen var en kollektiv handling – ensamheten delades av så många att den vändes till gemenskap. Jag blev del av något större; ett skeende, en vind som tilltog i styrka och svepte över länder, städer, ner på stadsdelsnivå. Våren kom och längs promenaden utmed ån snappade jag upp fragment av samtal som alla innehöll orden ”statsepidemiolog”, ”permittering”, ”inställd”. En sällsam gemenskap i det.

När en historisk händelse blir till ett utdraget skeende måste ändå någon form av normalitet upprätthållas. Exempelvis kan inte alla byta karriär och bli hobbyepidemiologer; en återkommande kritik, och en kritik som också skulle kunnat riktas mot mig. Inte för att jag ställde några diagnoser eller utfärdade några prognoser, men jag började kartlägga pandemiska nyord, något som upptog så mycket tid att det var en välsignelse när sommaren och semestern kom. En semester som jag nästan helt tillbringade i isolering med oändliga coronasökningar i Mediearkivet.

Ingen säger att vänner, vackra platser och goda drinkar är något negativt. Men de kan vara så underbara att de helt utesluter annat. Vissa tankar blir då aldrig tänkta. Nu fick de utrymme.

Så i augusti fortfarande i samklang med restriktionerna. Smittan var dock nere på så låga nivåer att min oro främst bestod i att riskera att bli betraktad som haverist och coronaradikaliserad. 

För ett par veckor sedan hade jag så en deadline, och de texter jag arbetat på sedan försommaren behövde skickas in. Semestern var sedan länge slut, och den effektivitet hemarbete i viss mån kan innebära krävdes inte längre då jag nu inte behövde dubbelarbeta. Det var lätt att motivera att jag i alla fall någon dag i veckan kunde gå in till kontoret; dessutom tillhandahålls där större skärm och höj- och sänkbart skrivbord, och närsynthet och ergonomi är också något att väga in. 

Men det jag särskilt lade märke till när jag kom tillbaka – för det kändes som att komma tillbaka efter så många månader med laptopen vid köksbordet – var hur väl jag trivs med småpratet, ja till och med struntpratet. Koncentration och stillhet och tystnad, sånär som på kylskåpssurr, kan vara bra det med – men det finns en lätthet i att träffa folk utan att på förhand avtala tid, prata om saker utan en given dagordning och utan ett bestämt ämne; att inte behöva ta initiativ, inte undra vems tur det är att höra av sig, slippa fundera på om väderläget motsvarar promenadväder och om det annars finns en plan b. 

Så långt allting gott. Så långt – pandemin som ett intressant (a)socialt experiment, där olika livsval och livssituationer prövas och bryts mot varandra. Med den tentativa slutsatsen: allt har sin tid. I vissa perioder kan det vara skönt att gå in i sig själv och därigenom få syn på något som annars riskerar att slarvas bort. Samtidigt är människan ett socialt djur som mår bra av att träffa andra på regelbunden basis, kanske till och med vistas under samma tak några timmar om dagen. Klokt så.

Men det finns ett men: att det aldrig först och främst varit någons ambition att vi ska ändra våra sociala beteendemönster, att roten inte är luthersk medborgarfostran utan något som befinner sig utom vår kontroll. När mörkret nu lägger sig och vintern snart kommer, ökar smittspridningen igen. Under institutionens onsdagsinformation betonas i högre grad än vanligt universitetets coronaålägganden gentemot studenter. Mediernas virusrapportering tycks alltmer intensiv, och det kommer rapporter från närliggande länder om lavinartat ökad smittspridning. Här i Uppsala har viruset återigen tagit sig in på några äldreboenden. Allt det här var väntat, redan i mars förutspåddes en andra våg.

Tidsandan och jag är dock inte längre lika goda vänner. Jag hade önskat i alla fall några veckors ytterligare paus från coronaaktivismen. Jag vill röra mig på gator och torg, inte för att demonstrera, men för att ta en öl eller kanske en vända till Ikea. Och fortsätta gå till jobbet om morgonen, och då inte främst för den stora skärmens och det höj- och sänkbara skrivbordets skull. Återgå, det är vad mina instinkter säger, men frågan är om jag kan lyssna på och följa dem. Kanske är det nu jag verkligen borde hålla mig hemma. Kanske är det nu jag ska vara aktivist på riktigt. Kanske var det aldrig meningen att det skulle vara lätt att göra rätt. 

Och inte heller vara självklart vad som är rätt.

Mona Sahlin och skammen och jag

I dagens Söndagsintervju gästar Mona Sahlin Martin Wicklin. I samtalet uppehåller sig Wicklin vid vad som hände 2016 när Sahlin avgick som regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism. Han ser, föga förvånande, en linje tillbaka till hur Sahlin tidigare hanterat sin privatekonomi och till de drev som det, när det uppdagats, satt igång i media. Det är synd, menar han, att hon slösat bort sin politiska begåvning på något som hon skulle kunnat få hjälp med. Själv menar Sahlin att just eftersom hon varit så engagerad i politiken och i politiska överväganden, har den egna ekonomin inte prioriterats, ja slarvats med. Att det är två sidor av samma mynt. Sedan vänder hon sig mot massmedia för de övertramp som begicks i pressen, och då särskilt 2016. Konsekvenserna av skandalen/drevet är något Sahlin också uppehåller sig vid i sitt sommarprogram och i boken ”Makt.lös.” som kommer ut i höst. 

 

Så långt bakgrundshistorien. Ja, många kan den, mer eller mindre i detalj.

 

Men det är skammen som fastnar hos mig. Och den verkar bara i mindre utsträckning handla om privatekonomin och så mycket mer om andra spekulationer och rykten som florerade 2016 och som sedan jagat henne: de första veckorna, då hon väntade på Expressens publicering, samtidigt som hon fick hålla skenet uppe som samordnare, sedan integritetskränkningarna, så den djupa depressionen (djup på riktigt, inte bara i form av en löpsedelsrubrik). 

 

Vid flera tillfällen tar hon upp rykten som jag aldrig hört talas om. Kanske för att jag synkade en egen depression med Sahlins. Men inte bara. Min bild av henne är fortfarande ganska mycket densamma som den Wicklin målar upp: en färgstark och viktig politiker, inte minst genom att hon tidigt lyft fram det intersektionella perspektivet – med uppenbara trassel i privatekonomin. I den ordningen. 

 

Jag tror inte att Sahlin såg spöken. Vad jag däremot funderar på är om den depression drevet satte igång fick henne att i skammen få en något snedvriden uppfattning om andras värdering av henne. Om hon verkligen sjunkit så avgrundsdjupt i andras ögon, som hon själv tror. På detta har jag inget tvärsäkert svar. Men utifrån min egen problembild (bipolaritet och inte privatekonomiska svårigheter, vilket i och för sig skulle kunna hänga ihop, men inte gör det i mitt fall) tror jag att skamkänslan färgar av sig. 

 

Skamkänslan får en att sätta sig själv i centrum, men inte på ett positivt sätt. För min del kan det handla om att jag under en hypoman episod tror att jag skrivit fantastiskt bra texter eller åstadkommit något annat intellektuellt eller kreativt på en exceptionellt hög nivå. När jag sedan insjuknar, på senare år inte i mani utan i depression, ”inser” jag att det bara var rappakalja alltihop och att folk nu hånskrattar åt mig. Att jag är huvudämnet i personalrummet eller på redaktionen. Eller: det som började bra gick åt skogen, och de som förväntat sig något av mig förstår nu vidden av min inkompetens. Högst sannolikt kommer jag att avskedas inom kort. När ingen annan gör det avskedar jag mig själv med en heltidssjukskrivning (adekvat men kanske snarare på grund av dålig självkänsla på gränsen mot paranoia än utifrån något specifikt misstag). Känslan av skam är verklig. Och den är svårhanterlig inte bara för mig själv, utan också för närstående som tvingas konfrontera den. 

 

När jag börjat se ett mönster är det lättare att redan i skeendet förstå vad som håller på att hända. Numera kan jag om inte känna så i alla fall tänka att min prestation innan ”fallet” mycket väl var fullgod, att den låg på ungefär samma nivå som vanligt. Och visst, det var fråga om en övervärdering, men prestationen i sig var inte undermålig. 

 

Skillnaderna är större än likheterna mellan de konkreta händelserna som utlöste skammen hos mig och hos Mona Sahlin. Hennes fallhöjd var högre; både hennes insatser och hennes brister av andra slag än mina. Och då mitt avtryck varit avsevärt mer blygsamt och mitt liv mer stillsamt, har jag kanske haft mer tid och fått mer hjälp att hitta strategier för att hitta en väg bort från skamkänslan. Utan att för den skull någonsin bli botad. 

 

Nu tror jag att hon snart reser till sina barnbarn i Hultsfred. Och jag tror inte att jag kommer möta henne på stan, men om jag skulle göra det skulle jag säga att jag inte ens kände till ryktena. Det är inte det alla tänker på, det är inte det som stannar.

 

  

Psynligt

Det blir allt varmare, utomhus, och i lägenheten. Jag stirrar på den blanka sidan – en timme, två timmar. Snart måste jag gå ut och handla, jag ska ha en vän på middag i kväll. Och så kanske jag ska springa, trots den gassande solen, att motionera gör alltid gott. Det är något att hålla fast vid. Men innan dess – jag vill skriva något, något som kan förklara, reda ut. Det är nu jag har chansen, sedan är det vardag igen, och då har jag inte längre det svängrum som krävs för att formulera mig. Tid har jag även då, för jag jobbar bara halvtid – men det är något med tankarna, att jag för att skydda mig från något låter mig trubbas av.

Nu när jag har slutat med en medicin, läkaren tillät mig det, tror jag att den dimma som har lagt sig över mig, håller på att skingras. Den där sömnigheten som gör det näst intill omöjligt att stiga upp på morgonen, även de nätter då jag sovit mer än nog. Samtidigt blir oron mer fysisk, på samma gång en kramp och en skakighet, en skakighet som bara tilltar av snusandet, som jag inte förmår sluta med. Noterar att medicinomställningen gör att nikotinet som jag tidigare använde för att hålla ögonen öppna, nu gör mig illamående, kanske så som kroppen egentligen ska reagera. Registrerar det, och tar en ny prilla, också det något att hålla fast vid.

Ibland, ganska ofta, ser och lyssnar jag på dokumentärer om narkotikamissbrukare (jämförelsen är patetisk, snus ödelägger inte liv, är mest av allt oklädsamt, men det är just sådana jämförelser jag faller för, som när jag tänker på mitt desorienterade tillstånd som en mycket tidigt debuterande demens) och jag finner ett egendomligt lugn i det – så där på avstånd. Det kunde varit värre, betydligt värre. Men ändå, alltid den där jämförelsen, och att jag alltid tycker att jag kommer till korta när jag tänker på kollegor, vänner – att de lever andra liv, med större ansvar och ett annat driv. Jag läser en kurs i svenska som andraspråk, och jag säger att jag på sikt vill undervisa, men innerst inne tror jag inte att jag kan ta ansvar för andra när jag inte tycker att jag kan ta ansvar för mig själv.

Syns det utanpå, vill jag att det ska synas? Uppfattas det som en lathet eller mer som att jag är förvirrad och lite borta? I ärlighetens namn tror jag att de flesta har nog med sitt, och inte funderar så mycket. Att det hör depressionen till (om det nu är en depression, det börjar mer och mer kännas som ett permanent tillstånd) att vara så självuppfylld som jag är, fundera så mycket på hur jag uppfattas och hur det egentligen ska gå. Och att oftast inte vilja uppfattas alls, att liksom smyga in på mitt rum när jag kommer sent (vilket jag alltid gör, utan uppenbara konsekvenser). Inte uppfattas och inte heller uppfatta, inte förstå eller orka förstå det som pågår runt omkring mig med ramverk, digitalisering och statistiska beräkningar. Det blir bara ord utan innehåll, och jag gör bara det mest nödvändiga, det allra enklaste, som jag sedan ändå utvärderar och kommer fram till att jag inte klarat av.

Jag får höra att jag gör gott nog efter mina förutsättningar, och att de negativa tankarna saknar faktisk grund. Och jag önskar att det var så, men jag kan inte ta in det. Inte heller nu, när jag skrivit det här, kan jag se det på något annat sätt. Men jag tänker att att jag i alla fall gör som informanterna i min brors studie, där han intervjuat personer som skriver om psykisk ohälsa på Instagram. Att jag genom att skriva kan uppfatta och bli uppfattad, att det är en hjälp för mig själv och kanske för andra.

Vårdkontakter.se

Jag minns kylan och den skarpa solen, den djupa snön i vägrenen, och att det var en av de första gångerna jag lämnade avdelningen på egen hand. Vägen till Ungdomsteamet var inte lång, några hundra meter, svårigheten var att ta sig över vägen. Det fanns inga övergångsställen och motorleden var hårt trafikerad. Jag rusade över och bakom mig hörde jag bilarna svischa förbi. Från Ungdomsteamet minns jag att vi satt i en ring runt ett blädderblock där någon hade skrivit ”Att lära sig leva med bipolaritet”.  Att lära sig leva. Det måste vara den mest basala grundkursen. Jag som för bara några månader sedan hade tänkt mig en akademisk karriär på avancerad nivå.

Det var länge sedan nu, tretton år sedan, ett helt litet tonårsliv. Men ibland är det som att jag fortfarande har rest på kursen Att lära sig leva med sjukdomen. Det är ibland inte självklart för mig vad som är sjukt och vad som är friskt. Jag tror inte att de som möter mig upplever mig som avstängd och själlös, inte som kvinnan i den bok jag nu läser, hon i vars inre det pågår så monstruösa saker att hon bara förmår att ge enstaviga svar och vars ansikte är helt blankt på uttryck. Och ändå är det just blankhet jag känner, såsom motsatsen till karisma, och som att inget annat än en vag oro och en rädsla för misslyckanden riktigt fäster. Det visar sig inte i känslostormar (förutom när jag grät hejdlöst på bio igår och sedan inte förmådde sluta). Jag kan bara förmedla det som i en beskrivning av någon annan, ord som ”håglös”, ”trötthet”, ”otillräcklighet”, neutralt utsagda. Det står också i flera journalanteckningar, ”neutralt stämningsläge”, men jag vet inte om det betyder något annat då, om det finns andra jämförelsepunkter inom psykiatrin.

Jag har nu, äntligen borde jag säga, flera kontakter inom psykiatrin. Jag har även blivit erbjuden att gå en så kallad psykoutbildning, fyra torsdagar mellan ett och tre. Det är en sådan kurs som pågår ständigt, det är bara att hoppa in när det passar. En ny lära-sig-leva-kurs. Till det har jag tackat nej, sagt att det tar för mycket av arbetstiden, men det främsta skälet är att jag inte vill möta andra med sjukdomen. Jag föreställer mig dem som okontrollerade och påstridiga, folk som jag inte vill dela erfarenheter med. Jag föreställer mig dem inte som i Ann Heberleins serie om bipolariet, där alla som intervjuades var kreativa och högpresterande människor. Jag vet inte om jag skulle vilja möta dem heller. Sjuksköterskan, som jag nu ska träffa regelbundet, har i stället föreslagit att vi vid nästa träff ska göra upp en individuell krisplan. Till det har jag tackat ja, även om jag faktiskt är lite osäker på vilken kris som ska undvikas. Det finns småskaliga kriser hela tiden.

I en dramatisk liknelse tänker jag att uppstyrningen av vårdkontakter, vettiga läkare och sjuksköterskor, har försatt mig i en gisslansituation. De tycks verkligen ha tänkt igenom mitt fall. Att en längre men lägre grad av sjukskrivning är lämplig för återhämtning, och för det är jag tacksam. Men just därför vill jag inte missbruka deras förtroende, just därför slutar jag inte ta den där medicinen som jag ser som orsaken till blankheten. Två mediciner kan jag lära mig att leva med, men den tredje är tyngre och bara min vän i sådana där krislägen som vi snart ska göra upp en åtgärdsplan för. Om det inte är den måste jag äta litium, och även om litium skulle ha god effekt är jag skeptisk till ett liv med en alkalimetall. Det finns så många biverkningar, även kroppsliga sådana, och jag tänker mig blodproppar och okontrollerade hungerskänslor. Kanske är rädslan för biverkningar också ett sjukdomstecken, en obefogad oro, men medicineringen får mig att känna mig ofri, som att jag är i ett förhållande som jag inte vet hur jag ska göra slut på, och att en medicinjustering bara skulle vara som ett byte av partner, när jag i själva verket vill vara fri.

Att lära sig leva med sjukdomen har för mig – hittills – varit att lära mig leva med hypomani. Vägen till hypomani kan visserligen vara fylld av stress, men också sprudlande, upplyftande. Sedan, när hypomanin riskerar att skena iväg till något värre, då vet jag att jag måste ta den tunga medicinen, men bara för en kortare period. När planen för mig nu tycks vara att jag ska leva helt utan skov – för de riskerar att bränna ut hjärnan – är det också som att jag måste lära mig leva på ett tråkigare sätt. Som att jag måste acceptera det där som Edith Södergran skriver, att ”vi bör älska livets långa timmar av sjukdom/ och trånga år av längtan/ såsom de korta ögonblick då öknen blommar”.

Om fotografi: del 1

Vi svämmas över av bilder. Det ses som något negativt, särskilt när det kopplas samman med sociala medier. Selfies, groupies, snapchat, instagram. Med den nya tekniken lämnas fritt spelrum åt människors självhävdelsebehov, och skönhetsfläckar kan sminkas över med ett softat filter.

Jag är också del av denna utveckling. Sedan jag skaffade min första smartphone för tre år sedan har jag fotograferat, redigerat och lagt upp bilder i stort sett varje dag. Fotograferandet hade framstått som mer professionellt om jag använt mig av en systemkamera, och renare om jag inte omedelbart visade upp resultaten. Ändå tar jag det på allvar, och menade på det hela taget vad jag skrev i en tråd som hade som syfte att låta tjejer bre ut sig om obskyra aktiviteteter på samma sätt som killar (’snubbar’) brukar göra. Jag skrev ett oerhört pretentiöst inlägg om mitt instagramkonto. Vägde olika filter mot varandra - om Nashville som tonar in sensommaren, Aden som fördjupar höstfärgerna, Crema och Slumber som kan dämpa en skrikigt vykortsblå himmel. Jag skrev också om mottagandet, skröt om att jag stabilt fick tre likes på instagram av personer vars estetiska sinne jag respekterade.

Men det patetiska till trots är det sant att uppmärksamhet från andra ökar drivkraften till att ta fler foton, och jag kan använda likes som en check för vilka bilder som fungerar. Samtidigt är jag inte lika ängsligt bekräftelsessökande som när jag i stället skriver något på sociala medier; då kan jag – även när jag delar helt menlösa iakttagelser – vara orolig över att uppfattas som störig och som någon som tar plats. Så trots publiceringsivern tror jag att jag har större integritet när det kommer till fotografi, att det är bilderna som visas och inte jag som talar.

Susan Sontag skriver i essäboken On Photography (1977) om hur två olika synsätt dominerat sättet att se på fotografi. Utifrån det ena perspektivet ses fotografen som en objektiv förmedlare av verkligheten, närmast som en forskare fri från personligt tyckande (i sig en lite skev bild); utifrån det andra som någon som fångar sina motiv filtrerade genom ett personligt temperament, en konstnär. Sontag menar att skiljelinjen delvis bygger på ett felslut, och att fotografi – liksom språk – är ett medel, som man kan skapa konst med, eller inte. 

Tanken på fotografen som ett distanserat, objektivt öga slår an hos mig; och sedan att denna distans ska reflekteras i fotografierna. Ofta krävs det omfattande redigering för att få dem att se just så fria från värderingar och avskalade ut som jag vill, och därigenom är de en konstruktion och illusion. Men dragningen till det  registrerande hänger också samman med hur bilderna tas – det sker alltid när jag promenerar, oftast till och från jobbet. Att promenera är det närmaste man kan komma att göra ingenting utan att vara sysslolös, och detta ingenting upptar mig så att bilderna blir en avspegling av mitt tillstånd. Promenaderna förflyttar uppmärksamheten från mig själv till omgivningen, som i sin tur transformeras till en serie bilder: Ett nytt ljus, en ny årstid, ytterligare en ombyggnation längs den välbekanta vägen får mig att stanna till. Mindfulness, men utan att jag behöver sitta i lotusställning och lyssna på samma klassiska stycke om och om igen, och samtidigt vara observant på andningen.

Konst eller ej, jag tänker på fotograferandet som något som ständigt pågår, utan att det kräver ansträngning. Det är ett görande och en process, inget arbete, och därför blir prestationskraven lägre utan att resultaten därför blir sämre. Det skiljer sig från skrivandet, där det alltid finns något skrämmande i att öppna ett nytt dokument, börja på en ny text, vare sig det är i jobbet eller försök till något skönlitterärt. Jag har aldrig lyckats få samma kontinuitet i det, bara en vag idé om att ”en gång ska jag skriva den där romanen”. Och där uppstår också en krock mellan kravet på äkthet och rädslan för att skriva självbiografiskt och utelämnande. Det krävs något mer närgående och kanske inkännande, medan fotografen kan klara sig med att röra sig på ytan och lämna till betraktaren att föreställa sig vad som försiggår där under.

Sontag jämställer fotografi med samlande, collage, anteckningar, citerande – aktiviteter som kan frammana autenticitet utan att upphovspersonen blir synlig, detta trots att det alltid är fråga om ett subjektivt urval, ett ihopsättande och isärtagande. Inget ska berättas, inget budskap ska föras fram. Där någonstans fångar Sontag kärnan i det jag sysslar med, en metod om man så vill. Utan tydlig början och slut; hos en ny bild (eller kalla det citat) ser jag något som påminner om tidigare tagna bilder, jag lägger samman och drar ifrån innan jag bestämmer vilka som får ingå i en serie eller ett collage. 

Och sedan utvärderingen. Den ingår i ärlighetens namn också i rutinen: att se de tillfredsställande röda aviseringarna när någon gillar eller kommenterar. Det kan helt enkelt inte hjälpas; hur mycket poetik jag än vill skriva rymmer den ändå ett visst mått av patetik.