tisdag 20 mars 2012

Vem är violett i litteraturen?


"Saker att undra över: Varför är bokomslag så sällan lila?". Det kan tyckas vara en oskyldig statusuppdatering. Men hos mig aktualiserade den en rad frågor som länge legat latenta, och snart var det inte längre möjligt att begränsa mina funderingar till fb-kommentarer. Lyser lila med sin frånvaro i litteraturen? Och om den inte gör det, vilka böcker är då lila?

Det är i ärlighetens namn inte lätt att definiera var den lila färgen börjar och slutar, det finns de som föredrar en bred definition där allt från vinrött, mattrosa till indigo ryms. Andra är mer hardcore. Med mitt subjektiva färgsinne intar jag en mellanposition där inslag av rosa godkänns, men absolut inte vinrött, som tillhör ett helt annat spektra.

Att döma av de första kommentarerna på den brännande frågan verkade det finnas en uppfattning om att lila är reserverat för fantasylitteratur. Jag äger faktiskt inte en enda renodlad fantasyroman så när jag närmade mig bokryggarna förberedde jag mig på komma tomhänt därifrån. Det kan tyckas konstigt att jag som ständigt har bokhyllorna i blickfånget inte riktigt visste vad jag skulle finna. En sommar försökte jag mig faktiskt på att organisera böckerna i färgskala, men det gav inte det förväntade intrycket. Tjocka höga fackböcker placerades bredvid den tunnaste pocket enbart på grundval av en färg. Vissa ryggar visste inte heller var de hörde hemma och vacklade mellan flera konkurrerande färger. Snart var böckerna tillbaka i en variant av alfabetisk ordning. Så när jag i morse stegade mot min största bokhylla var jag helt oförbredd på den oerhört rika skörd av lila litteratur jag skulle finna.

Ryggen är det första man ser. Alltså är det den som fäller utslag för om en bok är lila eller ej. Många formgivare har ju inte den goda smaken att de inskränker sig till ett färgspektra när de får fria händer att breda ut sig över både framsida och baksida också. Men Gun-Britt Sundströms nyöversättning av Jane Eyre var otvivelaktigt väldigt lila, det kunde jag inte betvivla. Sylvia Plaths The Bell Jar också, och detsamma gällde den makabra svenska översättningen från sjuttiotalet. Edith Södergrans samlade dikter var det, i 1990-talsupplagan. Och Olof Lagercrantz biografi över Agnes von Krusenstjerna. Nietzsche anses uppenbarligen väldigt lila, då både Om historiens nytta och skada och Så talade Zarathustra omsorgsfullt formgivits i en uppsjö av lila nyanser. Med en välvillig tolkning kan även Den mörka kontinenten – kvinnan, medicinen och fin-de-siècle av Karin Johannisson sägas vara lila (ljuset här inne är inte optimalt, någon annan kanske skulle kanske säga mattbrun). 

Den mörka kontinenten ger nyckeln till när en bok lilafieras. Huvudkaraktären och/eller författaren ska vara en lätt ikonisk kvinna, gärna pendla mellan tillstånd av sjukdom och hysteri och dagdrömmande. Hon ska helst ha varit aktiv (eller ja passiv, neurastenisk) kring sekelskiftet 1900. Om man inte är kvinna, som i Nietzsches fall, och egentligen hellre piskar än identifierar sig med dem, ska man ändå besitta vissa drag som anses kvinnliga: mental obalans, vekhet – you name it.

Här ska påpekas att dessa böcker inte får fullt svängrum över hela det lila spektrat. Egentligen är violett, tänk violer, en bättre benämning. Violett i ljusare nyanser kallas ofta gredelin, medan de mörkare tonerna går mot purpur. Även lavendelblå skulle kunna platsa här, men det är vilseledande då efterledet inkräktar på en annan färgs revir.

Tänk er alltså en borgarfru sitta i en fönsterkarm med en tunn florgardin, kanske stirrande tomt och vansinnigt ut mot trädgården, den som hon aldrig orkar ut i. Tänk ännu hellre Edith Södergrans dikt Violetta skymningar... som är emblematisk i genren: Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer. Men här handlar det snarast om ett återtagande av färgen, kvinnorna framställs knappast som kraftlösa, den rollen är reserverad för mannen (som) icke kommit, aldrig varit, skall aldrig bli... Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen. Och mot slutet av dikten skiftar kvinnorna i nyans, det violetta går mot rött, vi äro de minst väntade och det djupast röda. Hos Ebba Witt-Brattström blir Edith just röd, Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse är en helt igenom röd bok. Kanske tyckte litteraturvetaren eller hennes förläggare att det violetta skulle kunna missförstås, och bara bekräfta en bild som redan bekräftats alltför många gånger.

I mer nyutkommen litteratur verkar lila ha fått en annan status. Då jag har en viss faibless för fin-de-siècle-kvinnor ska det erkännas att urvalet här är mer begränsat, ja egentligen inskränker sig till Monika Fagerholms böcker. Ta Diva där huvudkaraktären snarare än instängdhet står för omåttlig gränslöshet och intellekt. Även Fagerholms senare böcker har haft inslag av violett. Man skulle kunna säga att hon går ett steg längre än Witt-Brattström, då hon utan skrupler omdefinierar det violetta, återgår till Södergrans egen urtid. Det drömska, svårfångade finns kvar, men inte det kraftlösa. 

En boutique som marknadsför sig lila



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar