1900-talsfilosofin - en manlig affär?

Läsguide: först är jag snäll, sedan är jag elak. För er som enbart vill ta del av mina tjuvnyp rekommenderar jag lite scrollande.

Ivern som driver mig att skriva detta mitt första inlägg i kombination med en viss skakighet till följd av att jag inlett året med att återgå till ett osunt leverne gör att jag kommer att bortse från alla dispositionsprinciper i denna filosofiska reflektion. Just filosofiska ja. För här ska jag ta mig an inget mindre än Svante Nordins Filosoferna - Det västerländska tänkandet sedan år 1900. För detta praktverk, för det måste kallas så, trots mina kommande invändningar, erhöll han Axess faktabokspris förra året (Nordin är för övrigt själv skribent på tidskriften).

UB i Lund. Här har Svante gnuggat sina geniknölar.

Nordin är också professor i idé- och lärdomshistoria i Lund. Han har tidigare skrivit en mängd översikter i filosofi. Min allra första kursbok på universitetet var just Nordins Filosofins historia. Det ekade lärdom när jag öppnade den tunga porten till Universitetshuset, noterade den egendomliga devisen "Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större" ovanför porten och rusade upp för stentrapporna (alltid med andan i halsen) till sal IV. Det var sommarkurser, i antikens filosofi och 1900-talsfilosofi, det var en ung och skallig föreläsare som introducerade begrepp som diskurs och fenomenologi. Jag svängde mig med termerna men förstod nog aldrig dem på djupet, greppade inte riktigt originaltexterna men tyckte om Nordins introduktion i ämnet. Det är helt enkelt trevligt med översikter, den ena tänkaren följer på den andra, i en dialektisk rörelse. Ännu trevligare är det med översikter om 1900-talets filosofi, medeltiden och grekerna kan ibland kännas lite passé. Även om det nu är en förenkling. Hela 1900-talet är naturligtvis fullt med nykantister, nyhegelianer och nu senast nyaristoteliker. Nordin tycker om dessa återanvändningar, mindre om det som kommer efter, det postmoderna, det poststrukturalistiska, det postkoloniala. Här tycker om Västerlandet, och därför känns det ärligt att han i den nya boken inte sticker under stol med att det han inskränker sig till är just Europa och USA.

Det finns två motsatta huvudinriktningar i 1900-talsfilosofin: den kontinentala och den anglosaxiska/analytiska. Urfäderna i den förstnämnda är Husserl och Heidegger, sedan följer existentialismen och på de franska ikoner som Derrida och Foucault. Den anglosaxiska traditionen är (språk)analytisk och Wittgenstein är den mytiska urfadern. Det är nog den tänkare jag vet mest om, kanske förstått minst av. Han som gjorde upp med hela den tidigare filosofihistorien, kastade ut allt metafysiskt bråte: språkets begränsningar, "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga". I nian läste jag Gunnar Fredrikssons utmärkta biografi över Wittgenstein och blev sedan lycklig när jag reste i Norge med familjen och spottade den stuga vid Sognefjorden (?) dit Wittgenstein drog sig tillbaka.

Brottningen mellan dessa huvudfåror bildar en slags dramaturgi i Nordins bok. Varje filosofisk inriktning kopplas till olika namn, i korta kapitel där en eller flera filosofer sammanförs. Det gör det hela lättillgängligt, man når ett slut och börjar på något nytt. Ibland kan det dock bli tjatigt. Den och den mannen, alltid mannen, föddes där och då, korta biografiska fakta och sedan genomgång av huvudtankarna. Först Tyskland, sedan Frankrike, så det anglosaxiska, och så det övriga (Sydeuropa, Östeuropa, Ryssland, Skandinavien). En underförstådd rangordning kanske? Ibland återkommer samma namn flera gånger, deras gärning sträcker sig över decennier och ibland gör de upp med sina tidigare teorier. Jag lekte med tanken hur det skulle ha blivit om upplägget hade varit ett annat, om han skrivit tematiskt istället. Först den skolan, sedan den? Jag stannar ändå vid att det är ganska bra som det är, att det kronologiska håller, att huvudrubrikerna känns genomtänkta och nästan poetiska:

Sensommar 1900-1914

Höststormar 1914-1939: här glänser det, det här är Nordins specialområde. Världskrigen, Weimarrepubliken, de undergångsmättade tankarna på kulturskymningen.

Den frusna tiden 1939-1960

Islossning 1960-1989

Vårbrytning? Filosofin sedan 1989

Det är den sista delen, vårbrytningen, som gör boken problematisk. Nordin skriver i inledningen att varje filosof har ett program, en agenda, som korresponderar mot en teori. Om man nu skulle upphöja Nordin till filosof, en politisk sådan i så fall, så blir det tydligt att även han har ett program. När de första decennierna avhandlades accepterade jag (godtroget?) att han praktiskt taget inte nämnde några kvinnliga filosofer. Jag tänkte att samhällsvillkoren inte möjliggjorde det. Jag reagerade på att han överhuvudtaget inte problematiserade detta faktum, men läste ivrigt vidare, hoppfull. På framsidan skyltas ju till och med med namn som de Beauvoir, Cixous, Irigaray. Men det visade sig vara ett felslut. På drygt två sidor (i en bok på 800 sidor) fördes Kristeva, Cixous och Irigaray samman under rubriken feminister. Och om Judith Butler stod följande att läsa: "...Gender Trouble (1991), där begrepp som 'kvinna' och 'kön' utsattes för 'dekonstruktion' gav henne rykte som en av de främsta företrädarna för postmodernistisk genusteori". Punkt. Ingenting om att performanceteorin hämtar inspiration från Austins talaktsteori. Ingenting som kan koppla henne till något som Nordin kan gå i god för. Och när han skriver om kvinnor kallar han dem damer, använder förnamn och fördjupar sig i deras kärlekshistorier med lärofäderna. Detta låter ju hopplöst, men det ska alltså inskärpas att han skriver så oerhört lite om kvinnor att detta fjant inte stör så mycket som det borde.

Nu skulle jag kunna ta Nordin i försvar och säga att det han har skrivit är en subjektiv genomgång av 1900-talsfilosofi, ett bokslut där hans egna specialområden sätts i fokus. Genusteori är uppenbarligen inte ett sådant. Inte heller det som han benämner som "French Theory" vilket blir en samlingsbeteckning för poststrukturalism, postmodernism och postkolonialism. Sånt som han menar numera har sitt starkaste fäste på amerikanska universitet och inom andra discipliner såsom sociologi och litteraturvetenskap. Det stämmer utan tvivel att "French Theory" är stort inom litteraturvetenskap, när jag läste engelsk littvet hämtades det mesta därifrån. Men är det något som säger att det därför inte är filosofi? Som Nordin skriver, att det inte är något för fackfilosofer, att dessa tänkare inte kom med något nytt? Att allting redan var sagt inom kontinental filosofi kring mitten av seklet?

Det som stör mig mest är att han inte säger rent ut att han tycker illa om dessa inriktningar. Istället förtigs dem, behandlas med sarkasm och ironi. Det kan ställas mot det han skriver om marxistisk teori. Nordin är långt ifrån marxist själv, men han tar inriktningen på allvar och ägnar utrymme åt den. Rent av lite entusiastisk över Benjamin och Gramsci.

Visst kan det vara trevligt med lite personligt färgad text. Men den sista delen känns som en partsilaga, där mycket förtigs och annat tillåts breda ut sig (ex: nyaristotelism).

Och ändå: jag slukade boken. Abstraktionsnivån är lagom för en intresserad amatör, kanske ska man ha en viss förkunskap men man behöver inte ha doktorerat i logik eller så. Det hjälper också med ett visst historieintresse eftersom 1900-talshistorien lyser igenom och kopplas till filosofin. Och det är välskrivet. När det inte handlar om kvinnor, det vill säga.