Om fotografi: del 1

Vi svämmas över av bilder. Det ses som något negativt, särskilt när det kopplas samman med sociala medier. Selfies, groupies, snapchat, instagram. Med den nya tekniken lämnas fritt spelrum åt människors självhävdelsebehov, och skönhetsfläckar kan sminkas över med ett softat filter.

Jag är också del av denna utveckling. Sedan jag skaffade min första smartphone för tre år sedan har jag fotograferat, redigerat och lagt upp bilder i stort sett varje dag. Fotograferandet hade framstått som mer professionellt om jag använt mig av en systemkamera, och renare om jag inte omedelbart visade upp resultaten. Ändå tar jag det på allvar, och menade på det hela taget vad jag skrev i en tråd som hade som syfte att låta tjejer bre ut sig om obskyra aktiviteteter på samma sätt som killar (’snubbar’) brukar göra. Jag skrev ett oerhört pretentiöst inlägg om mitt instagramkonto. Vägde olika filter mot varandra - om Nashville som tonar in sensommaren, Aden som fördjupar höstfärgerna, Crema och Slumber som kan dämpa en skrikigt vykortsblå himmel. Jag skrev också om mottagandet, skröt om att jag stabilt fick tre likes på instagram av personer vars estetiska sinne jag respekterade.

Men det patetiska till trots är det sant att uppmärksamhet från andra ökar drivkraften till att ta fler foton, och jag kan använda likes som en check för vilka bilder som fungerar. Samtidigt är jag inte lika ängsligt bekräftelsessökande som när jag i stället skriver något på sociala medier; då kan jag – även när jag delar helt menlösa iakttagelser – vara orolig över att uppfattas som störig och som någon som tar plats. Så trots publiceringsivern tror jag att jag har större integritet när det kommer till fotografi, att det är bilderna som visas och inte jag som talar.

Susan Sontag skriver i essäboken On Photography (1977) om hur två olika synsätt dominerat sättet att se på fotografi. Utifrån det ena perspektivet ses fotografen som en objektiv förmedlare av verkligheten, närmast som en forskare fri från personligt tyckande (i sig en lite skev bild); utifrån det andra som någon som fångar sina motiv filtrerade genom ett personligt temperament, en konstnär. Sontag menar att skiljelinjen delvis bygger på ett felslut, och att fotografi – liksom språk – är ett medel, som man kan skapa konst med, eller inte. 

Tanken på fotografen som ett distanserat, objektivt öga slår an hos mig; och sedan att denna distans ska reflekteras i fotografierna. Ofta krävs det omfattande redigering för att få dem att se just så fria från värderingar och avskalade ut som jag vill, och därigenom är de en konstruktion och illusion. Men dragningen till det  registrerande hänger också samman med hur bilderna tas – det sker alltid när jag promenerar, oftast till och från jobbet. Att promenera är det närmaste man kan komma att göra ingenting utan att vara sysslolös, och detta ingenting upptar mig så att bilderna blir en avspegling av mitt tillstånd. Promenaderna förflyttar uppmärksamheten från mig själv till omgivningen, som i sin tur transformeras till en serie bilder: Ett nytt ljus, en ny årstid, ytterligare en ombyggnation längs den välbekanta vägen får mig att stanna till. Mindfulness, men utan att jag behöver sitta i lotusställning och lyssna på samma klassiska stycke om och om igen, och samtidigt vara observant på andningen.

Konst eller ej, jag tänker på fotograferandet som något som ständigt pågår, utan att det kräver ansträngning. Det är ett görande och en process, inget arbete, och därför blir prestationskraven lägre utan att resultaten därför blir sämre. Det skiljer sig från skrivandet, där det alltid finns något skrämmande i att öppna ett nytt dokument, börja på en ny text, vare sig det är i jobbet eller försök till något skönlitterärt. Jag har aldrig lyckats få samma kontinuitet i det, bara en vag idé om att ”en gång ska jag skriva den där romanen”. Och där uppstår också en krock mellan kravet på äkthet och rädslan för att skriva självbiografiskt och utelämnande. Det krävs något mer närgående och kanske inkännande, medan fotografen kan klara sig med att röra sig på ytan och lämna till betraktaren att föreställa sig vad som försiggår där under.

Sontag jämställer fotografi med samlande, collage, anteckningar, citerande – aktiviteter som kan frammana autenticitet utan att upphovspersonen blir synlig, detta trots att det alltid är fråga om ett subjektivt urval, ett ihopsättande och isärtagande. Inget ska berättas, inget budskap ska föras fram. Där någonstans fångar Sontag kärnan i det jag sysslar med, en metod om man så vill. Utan tydlig början och slut; hos en ny bild (eller kalla det citat) ser jag något som påminner om tidigare tagna bilder, jag lägger samman och drar ifrån innan jag bestämmer vilka som får ingå i en serie eller ett collage. 

Och sedan utvärderingen. Den ingår i ärlighetens namn också i rutinen: att se de tillfredsställande röda aviseringarna när någon gillar eller kommenterar. Det kan helt enkelt inte hjälpas; hur mycket poetik jag än vill skriva rymmer den ändå ett visst mått av patetik.