lördag 24 maj 2014

Om klassresor (Lindberg och Sohl)





”Hon frågar inte varför jag inte har börjat på universitetet. Jag med mitt läshuvud. Vi pratar aldrig om det. Vi ser på mitt liv som på en pinsam bakfylla, nämner det inte, tills jag känner att själva undvikandet blir besvärande. Då säger hon tänka sig att jag jobbar extra nere hos. Ja. Hos Dückler.” Det är Malin som för ordet i Stefan Lindbergs nyutkomna roman Du vet väl om att du är värdefull. Hon bor på den västergötska landsbygden – i Alingsås tror jag, men det spelar mindre roll, det kunde vara vilken sömnig småstad som helst. Det är blixtrande sommar, luften dallrar av det som är och det som man inte vet ska komma.

Parallellt med att jag uppslukas av Lindbergs roman läser jag Att veta sin klass: Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige av sociologen Lena Sohl, en avhandling som bygger på intervjuer med sexton klassresande kvinnor födda på sjuttio- och åttiotalet. Medan ett tema hos Lindberg skulle kunna vara den inställda, eller uppskjutna klassresan, handlar avhandlingen om klassresor som faktiskt ägt rum. Klassresor ses ofta per definition som eftersträvansvärda, i alla fall i den ena riktningen. Det är något som uttryckligen ifrågasätts i avhandlingen, kanske också i romanen. Sohl menar att när utbildning blir det normala får icke-akademiska yrken lägre status, eller som en av hennes informanter formulerar det:

Emma: Det man vill från politiskt håll är att fler och fler av en årskull ska ha högre utbildning och när det liksom är målet, då är det ju inte längre, då är det inte längre lika fint eller okej att vilja bli rörmokare. Då känner man sig lite i underläge, gentemot alla dom som då åker i väg och pluggar. Och då ... Och då ... Skapar det också någon slags osäkerhet, ”Ja, men jag som bara blev ... blev liksom ... Jobbar inom hemtjänsten”. Det är inte fint. Man är inte stolt över det för det låter så mycket bättre om någon har kommit hem och tagit 40 poäng i japanska på ett universitet.

Första gången jag hörde Sohl blev jag om inte provocerad, så åtminstone konfunderad, över hennes slutsatser – liksom, utbildning för alla måste väl vara bra? Hon presenterade sin forskning på en Lika villkors-dag med temat breddad rekrytering till högskola och universitet, och senare var hon talare på konferensen Include; också där var temat breddad rekrytering. Gick inte Sohls budskap på tvärs med hela idén om en högskola för alla? Ungefär det frågade jag henne på disputationen (2014-05-16) och fick till svar: ”Jag är inte politiker”. Kanske den replik jag behövde, för hade jag inte dunkelt undrat hur hon kunde utgå från ”västerbegrepp” som klass, kön, rasifiering, intersektionalitet och sedan landa i något som inte var i rakt nedstigande linje från de partiprogram jag tänkt mig?

Att veta sin klass: Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige är i själva verket mer beskrivande och inlyssnande än argumenterande; kanske hade det varit möjligt att komma till andra slutsatser utifrån materialet som är spretigt – precis som människor är. Det finns också ett resonemang som följer på ifrågasättandet av berättelsen om klassresan som en framgångssaga. När den lyckade klassresan reproduceras i till exempel film och litteratur kan den legitimera ett segregerat samhälle: ”så länge det är möjligt för individer att förflytta sig i klasshierarkin kan vi hålla fast vid tanken om ett relativt jämlikt Sverige, oavsett realpolitiska förändringar.” Det är den amerikanska bilden av the selfmade man transformerad till en duktig svensk flicka. Jag kan följa resonemanget samtidigt som vissa frågetecken reser sig. Frågor om själva begreppet klass.

”Det var hemskt första gången mamma träffade Ingunn. Det var så ojämnt. En arbetsterapeut och en som behövde arbetsterapi.” Malin är tjugotvå år, och något som hon också tycker är hemskt är att hon inte lyckats flytta mer än några hus från sin mammas lägenhet. Mamman, vars hela kropp värker; hon som blir hunsad av en samlad läkarkår och när hon faktiskt erbjuds hjälp inte tar emot den. I stället sitter hon hemma, ser på det ena naturprogrammet efter det andra på BBC, tändaren från Mallorca framför sig. På andra sidan finns Mårtens föräldrar (Mårten som är Malins barndomsvän, odiagnostiserad men med alla tänkbara diagnoser som står att finna). Mårtens föräldrar – Ingunn, arbetsterapeuten, och Christer, psykologen som, när han inte är på konferenser, stirrar på Malins ben.

Det är en roman, Du vet väl om att du är värdefull. Ingen explicit klassanalys. Men ändå, bokens karaktärer glider samman med avhandlingens informanter, samma känsla av transkribering av samtal. Nära. Malin, den informant som blev kvar/inte rest än. Visserligen med läshuvud, men tillhörande det nedre skiktet av arbetarklassen – white trash, underklass. På samma gång som Sohls informanter definierar arbetarklassen genom att jämföra den med medelklassen, positionerar de sin egen uppväxt i förhållande till ”det riktiga Fattigsverige”. En av informanterna, Marta, berättar hur hon ända sedan barnsben varit upptagen, nästan besatt av, att inlemmas i medelklassen – tvungen att betrakta de som befann sig under henne i hierarkin som ett hot: ”Så jag var hemma hos henne [en klasskompis] en gång, hon bodde ensam med sin mamma och dom hade en vattensäng och mamman rökte gula Blend och ... Jag fick ... Jag mådde jättedåligt av det.”

Malin har vänner från andra klasser, kanske för att det finns en förväntan på henne från omgivningen att utbilda sig, att hon egentligen är duktig. Mårten finns, och sedan Jennie. Jennie som är dotter till bokhandlaren på orten; de har träffats på simträningen, men nu läser Jennie juridik i Lund: ”Det är ingen som mår dåligt på hennes kurs, säger hon, skär sig och äter Ben & Jerrys, som de på simningen. De flesta är som hon /.../  [Jennie] som tycker att ’hata’ är ett ’starkt ord’ och tar en hälften vitt och hälften Loka Citron på balkongen i Lund och tänker på sin framtid.” Hon umgås gärna med Malin när hon är tillbaka hos familjen på sommaren, men frågan är hur gärna Malin umgås med henne. Om Malin känner sig hemma i Jennies sällskap. Förväntar hon sig något annat av sig själv, något som inte alls är förenat med duktighet? Det där som fick henne att sluta läsa böcker och spränga betygsgränser för några år sedan. Hatet. ”Du är så hård.”


Vad är egentligen klass? För femton år sedan läste jag kommunistiska manifest och Marx – en introduktion; tror att jag greppade det där med bruksvärde och bytesvärde. Men när sommarhettan äter sig in i hjärnan slinter jag; Lena Sohls teorikapitel är den del av avhandlingen jag tycker är svårast att överblicka och rättvist sammanfatta. Hon utgår från Marx och sedan Bourdieus klassbegrepp; Marx som främst använder klass som en ekonomisk förklaringsmodell – de som äger och de som inte äger produktionsmedlen. Bourdieu pratar även om andra former av kapital – utanför sociologin är kanske kulturellt kapital den mest etablerade termen (slow food, Knausgård, Girls). Sohl menar att det ekonomiska och det kulturella kapitalet inte går att särskilja, det råder ett ömsesidigt beroende. Till Marx och Bourdieus klassbegrepp adderar hon sedan teorier om kön (Beverley Skeggs) och rasifiering (Sara Ahmed); dessa aspekter ska också ses som en del av klassbegreppet, då även förtryck som följd av kön och etnicitet till syvende och sist handlar om makt och ojämlikhet.

Enkelhet, ibland kan det vara att föredra, tänker jag. Ett brett klassbegrepp kan också bli urvattnat, leda till att man talar förbi varandra. ”Kravallerna i Husby handlade inte om etnicitet/ segregation/ invandring/ rasifiering, utan om klass” hävdade flera debattörer förra året. Och jag tänkte spontant att det betydde att kravallerna var ett utslag av ekonomiska ojämlikheter, inget annat. Men påståndet skulle också kunna läsas som att ”kravallerna inte handlade om klass definierat si, utan om klass definierat så”.

Det kan också diskuteras vad som händer när de vanligast förekommande klassbeteckningarna är arbetarklass och medelklass. I Sohls analys är det så, och det kan delvis ha att göra med att det är dessa begrepp informanterna själva använder. Det skulle också kunna ses som att jämföra äpplen och päron. Att dra upp linjer som inte finns. Är det självklart att akademisk utbildning och sedan anställning inom det man är utbildad för betyder att man lämnar arbetarklassen bakom sig – gör en klassresa? Ja, skulle jag svara, om det kulturella kapitalet görs till en bärande del av klassbegreppet. Nja, om man börjar laborera med termer som prekariat och allt vad det innebär med A-kassa och otrygga anställningsformer.

På Facebook, där jag ibland får mer än vad jag vill av radikala analyser delades nyligen en inte så ny artikel av Åsa Linderborg (Aftonbladet 2012-06-21): ”Krossa medelklassmyten”. När jag nu började känna förvirring inför klassbegreppet slukade jag den. Linderborg menar att ”det är  [...] en myt att arbetarklassen har försvunnit och att alla kan räknas till medelklassen. Det är snarare så att stora delar av medelklassen har proletariserats.” Hon fortsätter:

Under tidigt 1990-tal blev det en sanning att klass var en ’identitet’ man kunde välja eller välja bort. Arbetarklassen förklarades som en patriarkal grej. När Kommunal strejkade satt kultursidornas nya generation feminister mer eller mindre – ointresserade. I dag talar man om intersektionalisering, det vill säga att klass, kön, etnicitet, ålder hänger ihop. Vackert så, men många år gick förlorade när högern oemotsagt fick trumma in att det här med klass var gammalt junk.

Identitet är spännande. Men är det fruktbart – politiskt? Är identitet en nyliberal grej till för att dölja klass? Mer psykologi än politik? Och finns det ett värde i sådana gränsdragningar? Sohl tycks mena att identitet (och identifikation) lägger ytterligare en dimension till klassbegreppet. Eftersom avhandlingens enda, men omfattande, empiri är informanternas berättelser går det inte att uttala sig om hur det faktiskt är. Hur informanterna uppfattar saker och ting blir då i högsta grad relevant, såsom distinktionen mellan klassidentitet och klassidentifikation, av Sohl konkretiserat: ”en kvinna förstår att hon är arbetarklass och har en arbetarklassidentitet, men behöver inte nödvändigtvis känna samhörighet med den klassen, det vill säga inte ha en arbetarklassidentifikation.”

Det är bara det att när identitet sätts i första rummet finns risken att allt blir så flytande att varje analys blir meningslös (eller, som Linderborg skriver, att klass rätt och slätt glöms bort). Jag tänker på mig själv. Trots att jag är låginkomsttagare och aldrig varit något annat tror jag att den rimliga analysen är att jag är medelklass – pengar har inte varit något stort orosmoln (även om det ibland borde ha varit det) och något i mig säger att jag har valt, hur nyliberalt det än kan låta, att vara låginkomsttagare och förhållandevis oetablerad för min ålder. Under två år jobbade jag i vad som måste betecknas som ett arbetarklassyrke – för att citera en informant i Sohls undersökning ”duschade efter och inte innan jag gick till jobbet”. Då kände jag mig som arbetarklass. Men trots att jag var skötsam och effektiv fanns ett medelklassmedvetande vilande inom mig. Om jag verkligen hade tänkt stanna, inte sett några alternativ, då hade jag gjort annorlunda; satt mig över maskinskräcken, efter viss kamp fått full pott i kompetensmatrisen. Det var inte så mycket bevänt med mitt omfamnande av arbetarklassen.

Ekonomiskt medelklass. Gott så. Men sedan skulle jag kunna vara jävligt intersektionell (och då är jag snarare inne på identitet än klass) och börja prata om andra förtryck jag tyckt mig utsatt för, som inte har med pengar att göra men där pengar (eller snarare brist på pengar) blivit en effekt. Då är jag plötsligt arbetarklass – på riktigt. Då kan jag känna att min klassidentifikation förskjuts. Då kan jag förklara varför jag är mer trygg bland, vad ska jag säga, skötsamma arbetare än bland hipster och hippies och akademiker. Kanske för att jag (paradoxalt och orättvist?) tycker att jag stängs ute när kärlek görs till politik och psykisk sjukdom till ett adelsmärke. Någon slags depressiv och irrationell ilska över att folk kämpar för fina saker men inte ser mig. Och då är det bättre att framstå som glad och omedveten och till på köpet lite lat. Faktiskt inte bara framstå, utan också vara just så. Därigenom bli sedd – och se. Som när Malin, i Lindbergs roman, berättar om vännen Madde. Madde som gör något med henne som inte Jennie, bokhandlardottern, förmådde. Jennie, med den medelklassiga svalkan. När jag går igenom mina understrykningar märker jag att många av dem handlar om just Madde.

Själv är jag inte rädd för Madde längre. För ett par år sen tog jag ett steg in i mig själv för att göra mer plats åt henne. Hon försvarade mig mot något. I utbyte mot plats inne i mig fick jag någon som sa att jag var jag och höll med om att personer som Han som ville ge mig pengar skulle dö, gärna långsamt, och ringde två gånger om dagen och började om där vi slutade sist. Som tog mig för given. Jag behövde det.

Madde är ingen lämnare, inte på något sätt. Målet är att gifta sig med nån som A-körkort och lika auktoritär körstil som hennes pappa. Skaffa ö, hus, rosa vattenspegel. Solnedgång. För sån är Madde. För Madde ska vara kvar, fattar han inte?
 
Att skriva ner citat om Madde, det får räcka. Jag skulle kunna skriva om klass och om klassresor och om människor i mitt eget liv också, och om jag gjorde det riktigt bra skulle jag kunna maskera och kasta om och byta ut. Men det är svårt, det är svårt att göra det utan att faktiskt – förråda och distansera sig. Hur man än gör. Även om man gör det fint. Säga ”du var en berättelse för mig”. Smack. Lena Sohl skriver om just detta i andra kapitlet i avhandlingen, Metod, metodologi och makt.

Något med överföringen av en muntlig berättelse till en avskalad, distanserad akademisk analyserande skrift gjorde att jag kände att jag nästan hade sönder kvinnornas berättelser, vilket påminner om Ruth Behars belysning av dilemmat med att som feminist vända blicken mot andra kvinnor och skriva om deras liv utan att objektifiera dem och ”ultimately betraying them”.

Det är ett kapitel som oupphörligt fascinerar, något som jag hittills sällan förknippat med metodavsnitt. För det Sohl gör, när hon berättar om intervjuerna, transkriberingen, den tematiska kodningen, skrivprocessen – det kan överföras till andra former av skrivande. Hon tar upp hur hennes egen klassresa påverkat intervjuerna, måste påverka dem hur hon än skulle gått till väga, hur ”intervjusituationen kan präglas av en påtaglig närvaro och en laddning som sällan fångas in i metodlitteraturen”. Hon skriver om hur hon är rädd att träda över en osynlig gräns, där distansen mellan henne som forskare och kvinnorna som informanter rubbas, ”utan att ha klart för mig vilken gräns och vem som skulle ha satt upp den”.

Men kanske finns det också en risk att Sohl i avhandlingen stänger gränser. Hon har intervjuat kvinnor som har klassrest genom utbildning – från arbetarklass till medelklass. Många av dem har bättre levnadsvillkor än föräldrarna; någon berättar att hon fick högre ingångslön än vad hennes mamma någonsin kommer tjäna. Andra betonar att det ekonomiskt inte rådde någon nöd under barndomen. Jag kan ha missuppfattat, men när bildning per definition görs till något som förknippas med medelklassen, betyder det då att varje person som utbildar sig lämnar arbetarklassen bakom sig? Det är sant, som Sohl skriver, att arbetarklassen är en förutsättning för att det kapitalistiska systemet ska upprätthållas, och om utbildning inte kan förknippas med arbetarklassen blir det en omöjlighet att alla ska kunna utbilda sig. Då faller systemet, och så ser det knappast ut. Berättelser om framgångsrika klassresor kan då, som Sohl hävdar, tjäna till att upprätthålla status quo. Sedan skulle man kunna vara mer försiktig och se utbildning som något som förändrar människor, men inte nödvändigtvis innebär ett byte från en klass till en annan. En sådan analys hindrar inte att jag precis som Sohl tycker att det finns en fara med att göra utbildning till en norm som inte ifrågasätts. Lindberg får avsluta.

Och förresten ska Emelie Broman flytta hem. Och det finns inga parker. Det finns bara chalmerister från Trollhättan och Sveg som tinar mammas matportioner i studentkorridorens mikro och som bara har haft besök en gång av Madde och en gång av Jehovas vittne. Alltså ensamheten Tanya, säger Madde. Och att hon faktiskt har ett jobb.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar