”Hon frågar
inte varför jag inte har börjat på universitetet. Jag med mitt läshuvud. Vi pratar aldrig om det. Vi
ser på mitt liv som på en pinsam bakfylla, nämner det inte, tills jag känner
att själva undvikandet blir besvärande. Då säger hon tänka sig att jag jobbar
extra nere hos. Ja. Hos Dückler.” Det är Malin som för ordet i Stefan Lindbergs
nyutkomna roman Du vet väl om att du är
värdefull. Hon bor på den västergötska landsbygden – i Alingsås tror jag,
men det spelar mindre roll, det kunde vara vilken sömnig småstad som helst. Det
är blixtrande sommar, luften dallrar av det som är och det som man inte vet
ska komma.
Parallellt med att jag uppslukas av Lindbergs roman läser
jag Att veta sin klass: Kvinnors
uppåtgående klassresor i Sverige av sociologen Lena Sohl, en avhandling som
bygger på intervjuer med sexton klassresande kvinnor födda på sjuttio- och
åttiotalet. Medan ett tema hos Lindberg skulle kunna vara den inställda, eller
uppskjutna klassresan, handlar avhandlingen om klassresor som faktiskt ägt rum.
Klassresor ses ofta per definition som eftersträvansvärda, i alla fall i den
ena riktningen. Det är något som uttryckligen ifrågasätts i avhandlingen,
kanske också i romanen. Sohl menar att när utbildning blir det normala får
icke-akademiska yrken lägre status, eller som en av hennes informanter formulerar
det:
Emma: Det man vill från politiskt håll är att fler och
fler av en årskull ska ha högre utbildning och när det liksom är målet, då är
det ju inte längre, då är det inte längre lika fint eller okej att vilja bli
rörmokare. Då känner man sig lite i underläge, gentemot alla dom som då åker i
väg och pluggar. Och då ... Och då ... Skapar det också någon slags osäkerhet,
”Ja, men jag som bara blev ... blev liksom ... Jobbar inom hemtjänsten”. Det är
inte fint. Man är inte stolt över det för det låter så mycket bättre om någon
har kommit hem och tagit 40 poäng i japanska på ett universitet.
Första gången jag hörde Sohl blev jag om inte
provocerad, så åtminstone konfunderad, över hennes slutsatser – liksom,
utbildning för alla måste väl vara
bra? Hon presenterade sin forskning på en Lika villkors-dag med temat breddad
rekrytering till högskola och universitet, och senare var hon talare på
konferensen Include; också där var temat breddad rekrytering. Gick inte Sohls
budskap på tvärs med hela idén om en högskola för alla? Ungefär det frågade jag
henne på disputationen (2014-05-16) och fick till svar: ”Jag är inte politiker”. Kanske den replik jag
behövde, för hade jag inte dunkelt undrat hur hon kunde utgå från
”västerbegrepp” som klass, kön, rasifiering, intersektionalitet och sedan landa
i något som inte var i rakt nedstigande linje från de partiprogram jag tänkt
mig?
Att veta sin
klass: Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige är i själva verket mer beskrivande och inlyssnande än
argumenterande; kanske hade det varit möjligt att komma till andra slutsatser
utifrån materialet som är spretigt – precis som människor är. Det finns också
ett resonemang som följer på ifrågasättandet av berättelsen om klassresan som
en framgångssaga. När den lyckade klassresan reproduceras i till exempel film
och litteratur kan den legitimera ett segregerat samhälle: ”så länge det är
möjligt för individer att förflytta sig i klasshierarkin kan vi hålla fast vid
tanken om ett relativt jämlikt Sverige, oavsett realpolitiska förändringar.”
Det är den amerikanska bilden av the selfmade man transformerad till en duktig
svensk flicka. Jag kan följa resonemanget samtidigt som vissa frågetecken reser
sig. Frågor om själva begreppet klass.
”Det var
hemskt första gången mamma träffade Ingunn. Det var så ojämnt. En arbetsterapeut och en som behövde arbetsterapi.”
Malin är tjugotvå år, och något som hon också tycker är hemskt är att hon inte
lyckats flytta mer än några hus från sin mammas lägenhet. Mamman, vars hela
kropp värker; hon som blir hunsad av en samlad läkarkår och när hon faktiskt
erbjuds hjälp inte tar emot den. I stället sitter hon hemma, ser på det ena
naturprogrammet efter det andra på BBC, tändaren från Mallorca framför sig. På
andra sidan finns Mårtens föräldrar (Mårten som är Malins barndomsvän, odiagnostiserad
men med alla tänkbara diagnoser som står att finna). Mårtens föräldrar – Ingunn,
arbetsterapeuten, och Christer, psykologen som, när han inte är på konferenser,
stirrar på Malins ben.
Det är en roman, Du
vet väl om att du är värdefull. Ingen explicit klassanalys. Men ändå, bokens
karaktärer glider samman med avhandlingens informanter, samma känsla av
transkribering av samtal. Nära. Malin, den informant som blev kvar/inte rest
än. Visserligen med läshuvud, men tillhörande det nedre skiktet av
arbetarklassen – white trash, underklass. På samma gång som Sohls informanter
definierar arbetarklassen genom att jämföra den med medelklassen, positionerar
de sin egen uppväxt i förhållande till ”det riktiga Fattigsverige”. En av
informanterna, Marta, berättar hur hon ända sedan barnsben varit upptagen,
nästan besatt av, att inlemmas i medelklassen – tvungen att betrakta de som
befann sig under henne i hierarkin som ett hot: ”Så jag var hemma hos henne [en
klasskompis] en gång, hon bodde ensam med sin mamma och dom hade en vattensäng
och mamman rökte gula Blend och ... Jag fick ... Jag mådde jättedåligt av det.”
Malin har vänner från andra klasser, kanske för att
det finns en förväntan på henne från omgivningen att utbilda sig, att hon egentligen är duktig. Mårten finns, och
sedan Jennie. Jennie som är dotter till bokhandlaren på orten; de har träffats
på simträningen, men nu läser Jennie juridik i Lund: ”Det är ingen som mår
dåligt på hennes kurs, säger hon, skär sig och äter Ben & Jerrys, som de på
simningen. De flesta är som hon /.../
[Jennie] som tycker att ’hata’ är ett ’starkt ord’ och tar en hälften
vitt och hälften Loka Citron på balkongen i Lund och tänker på sin framtid.” Hon
umgås gärna med Malin när hon är tillbaka hos familjen på sommaren, men frågan
är hur gärna Malin umgås med henne. Om Malin känner sig hemma i Jennies
sällskap. Förväntar hon sig något annat av sig själv, något som inte alls är
förenat med duktighet? Det där som fick henne att sluta läsa böcker och spränga
betygsgränser för några år sedan. Hatet. ”Du är så hård.”
Vad är egentligen klass? För femton år sedan läste jag kommunistiska manifest och Marx – en introduktion; tror att jag greppade det där med bruksvärde och bytesvärde. Men när sommarhettan äter sig in i hjärnan slinter jag; Lena Sohls teorikapitel är den del av avhandlingen jag tycker är svårast att överblicka och rättvist sammanfatta. Hon utgår från Marx och sedan Bourdieus klassbegrepp; Marx som främst använder klass som en ekonomisk förklaringsmodell – de som äger och de som inte äger produktionsmedlen. Bourdieu pratar även om andra former av kapital – utanför sociologin är kanske kulturellt kapital den mest etablerade termen (slow food, Knausgård, Girls). Sohl menar att det ekonomiska och det kulturella kapitalet inte går att särskilja, det råder ett ömsesidigt beroende. Till Marx och Bourdieus klassbegrepp adderar hon sedan teorier om kön (Beverley Skeggs) och rasifiering (Sara Ahmed); dessa aspekter ska också ses som en del av klassbegreppet, då även förtryck som följd av kön och etnicitet till syvende och sist handlar om makt och ojämlikhet.
Enkelhet, ibland kan det vara att föredra, tänker jag.
Ett brett klassbegrepp kan också bli urvattnat, leda till att man talar förbi
varandra. ”Kravallerna i Husby handlade inte om etnicitet/ segregation/ invandring/
rasifiering, utan om klass” hävdade flera debattörer förra året. Och jag tänkte
spontant att det betydde att kravallerna var ett utslag av ekonomiska
ojämlikheter, inget annat. Men påståndet skulle också kunna läsas som att
”kravallerna inte handlade om klass definierat si, utan om klass definierat så”.
Det kan också diskuteras vad som händer när de
vanligast förekommande klassbeteckningarna är arbetarklass och medelklass. I
Sohls analys är det så, och det kan delvis ha att göra med att det är dessa
begrepp informanterna själva använder. Det skulle också kunna ses som att
jämföra äpplen och päron. Att dra upp linjer som inte finns. Är det självklart
att akademisk utbildning och sedan anställning inom det man är utbildad för
betyder att man lämnar arbetarklassen bakom sig – gör en klassresa? Ja, skulle
jag svara, om det kulturella kapitalet görs till en bärande del av
klassbegreppet. Nja, om man börjar laborera med termer som prekariat och allt
vad det innebär med A-kassa och otrygga anställningsformer.
På Facebook, där jag ibland får mer än vad jag vill av
radikala analyser delades nyligen en inte så ny artikel av Åsa Linderborg
(Aftonbladet 2012-06-21): ”Krossa medelklassmyten”. När jag nu började känna
förvirring inför klassbegreppet slukade jag den. Linderborg menar att ”det är [...] en myt att arbetarklassen har försvunnit
och att alla kan räknas till medelklassen. Det är snarare så att stora delar av
medelklassen har proletariserats.” Hon fortsätter:
Under tidigt 1990-tal blev det en sanning att klass
var en ’identitet’ man kunde välja eller välja bort. Arbetarklassen förklarades
som en patriarkal grej. När Kommunal strejkade satt kultursidornas nya generation
feminister mer eller mindre – ointresserade. I dag talar man om
intersektionalisering, det vill säga att klass, kön, etnicitet, ålder hänger
ihop. Vackert så, men många år gick förlorade när högern oemotsagt fick trumma
in att det här med klass var gammalt junk.
Identitet är
spännande. Men är det fruktbart –
politiskt? Är identitet en nyliberal grej till för att dölja klass? Mer
psykologi än politik? Och finns det ett värde i sådana gränsdragningar? Sohl
tycks mena att identitet (och identifikation) lägger ytterligare en dimension till
klassbegreppet. Eftersom avhandlingens enda, men omfattande, empiri är
informanternas berättelser går det inte att uttala sig om hur det faktiskt är. Hur informanterna uppfattar
saker och ting blir då i högsta grad relevant, såsom distinktionen mellan
klassidentitet och klassidentifikation, av Sohl konkretiserat: ”en kvinna
förstår att hon är arbetarklass och har en arbetarklassidentitet, men behöver
inte nödvändigtvis känna samhörighet med den klassen, det vill säga inte ha en
arbetarklassidentifikation.”
Det är bara det att när identitet sätts i första rummet
finns risken att allt blir så flytande att varje analys blir meningslös (eller,
som Linderborg skriver, att klass rätt och slätt glöms bort). Jag tänker på mig
själv. Trots att jag är låginkomsttagare och aldrig varit något annat tror jag
att den rimliga analysen är att jag är medelklass – pengar har inte varit något
stort orosmoln (även om det ibland borde ha varit det) och något i mig säger
att jag har valt, hur nyliberalt det
än kan låta, att vara låginkomsttagare och förhållandevis oetablerad för min
ålder. Under två år jobbade jag i vad som måste betecknas som ett
arbetarklassyrke – för att citera en informant i Sohls undersökning ”duschade
efter och inte innan jag gick till jobbet”. Då kände jag mig som arbetarklass. Men
trots att jag var skötsam och effektiv fanns ett medelklassmedvetande vilande
inom mig. Om jag verkligen hade tänkt stanna, inte sett några alternativ, då
hade jag gjort annorlunda; satt mig över maskinskräcken, efter viss kamp fått
full pott i kompetensmatrisen. Det var inte så mycket bevänt med mitt omfamnande av
arbetarklassen.
Ekonomiskt medelklass. Gott så. Men sedan skulle jag
kunna vara jävligt intersektionell (och då är jag snarare inne på identitet än klass) och börja prata om andra förtryck jag tyckt mig
utsatt för, som inte har med pengar att göra men där pengar (eller snarare
brist på pengar) blivit en effekt. Då är jag plötsligt arbetarklass – på
riktigt. Då kan jag känna att min klassidentifikation förskjuts. Då kan jag
förklara varför jag är mer trygg bland, vad ska jag säga, skötsamma arbetare än
bland hipster och hippies och akademiker. Kanske för att jag (paradoxalt och
orättvist?) tycker att jag stängs ute när kärlek görs till politik och psykisk
sjukdom till ett adelsmärke. Någon slags depressiv och irrationell ilska över
att folk kämpar för fina saker men inte ser mig. Och då är det bättre att
framstå som glad och omedveten och till på köpet lite lat. Faktiskt inte bara
framstå, utan också vara just så. Därigenom bli sedd – och se. Som när Malin, i
Lindbergs roman, berättar om vännen Madde. Madde som gör något med henne som
inte Jennie, bokhandlardottern, förmådde. Jennie, med den medelklassiga
svalkan. När jag går igenom mina understrykningar märker jag att många av dem handlar om just Madde.
Själv är jag inte rädd för Madde längre. För ett par
år sen tog jag ett steg in i mig själv för att göra mer plats åt henne. Hon
försvarade mig mot något. I utbyte mot plats inne i mig fick jag någon som sa
att jag var jag och höll med om att personer som Han som ville ge mig pengar
skulle dö, gärna långsamt, och ringde två gånger om dagen och började om där vi
slutade sist. Som tog mig för given. Jag behövde det.
Madde är ingen lämnare, inte på något sätt. Målet är
att gifta sig med nån som A-körkort och lika auktoritär körstil som hennes
pappa. Skaffa ö, hus, rosa vattenspegel. Solnedgång. För sån är Madde. För
Madde ska vara kvar, fattar han inte?
Att skriva
ner citat om Madde, det får räcka.
Jag skulle kunna skriva om klass och om klassresor och om människor i mitt eget
liv också, och om jag gjorde det riktigt bra skulle jag kunna maskera och kasta
om och byta ut. Men det är svårt, det är svårt att göra det utan att faktiskt –
förråda och distansera sig. Hur man än gör. Även om man gör det fint. Säga ”du
var en berättelse för mig”. Smack. Lena Sohl skriver om just detta i andra
kapitlet i avhandlingen, Metod, metodologi och makt.
Något med överföringen av en muntlig berättelse till
en avskalad, distanserad akademisk analyserande skrift gjorde att jag kände att
jag nästan hade sönder kvinnornas berättelser, vilket påminner om Ruth Behars
belysning av dilemmat med att som feminist vända blicken mot andra kvinnor och
skriva om deras liv utan att objektifiera dem och ”ultimately betraying them”.
Det är ett kapitel som oupphörligt fascinerar, något som
jag hittills sällan förknippat med metodavsnitt. För det Sohl gör, när hon
berättar om intervjuerna, transkriberingen, den tematiska kodningen,
skrivprocessen – det kan överföras till andra former av skrivande. Hon tar upp hur hennes egen klassresa påverkat intervjuerna,
måste påverka dem hur hon än skulle gått till väga, hur ”intervjusituationen kan
präglas av en påtaglig närvaro och en laddning som sällan fångas in i
metodlitteraturen”. Hon skriver om hur hon är rädd att träda över en osynlig
gräns, där distansen mellan henne som forskare och kvinnorna som informanter
rubbas, ”utan att ha klart för mig vilken gräns och vem som skulle ha satt upp
den”.
Men kanske finns det också en risk att Sohl i
avhandlingen stänger gränser. Hon har intervjuat kvinnor som har klassrest
genom utbildning – från arbetarklass till medelklass. Många av dem har bättre
levnadsvillkor än föräldrarna; någon berättar att hon fick högre ingångslön än
vad hennes mamma någonsin kommer tjäna. Andra betonar att det ekonomiskt inte
rådde någon nöd under barndomen. Jag kan ha missuppfattat, men när bildning per
definition görs till något som förknippas med medelklassen, betyder det då att
varje person som utbildar sig lämnar arbetarklassen bakom sig? Det är sant, som
Sohl skriver, att arbetarklassen är en förutsättning för att det kapitalistiska
systemet ska upprätthållas, och om utbildning inte kan förknippas med
arbetarklassen blir det en omöjlighet att alla ska kunna utbilda sig. Då faller
systemet, och så ser det knappast ut. Berättelser om framgångsrika klassresor kan
då, som Sohl hävdar, tjäna till att upprätthålla status quo. Sedan skulle man
kunna vara mer försiktig och se utbildning som något som förändrar människor,
men inte nödvändigtvis innebär ett byte från en klass till en annan. En sådan
analys hindrar inte att jag precis som Sohl tycker att det finns en fara med
att göra utbildning till en norm som inte ifrågasätts. Lindberg får avsluta.
Och förresten ska Emelie Broman flytta hem. Och det
finns inga parker. Det finns bara chalmerister från Trollhättan och Sveg som
tinar mammas matportioner i studentkorridorens mikro och som bara har haft
besök en gång av Madde och en gång av Jehovas vittne. Alltså ensamheten Tanya,
säger Madde. Och att hon faktiskt har ett
jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar