Teju Coles Open
City (2011) är en sådan bok som inte borde funka, men som ändå gör det. Om
det går att tala om en story är den som följer: Julius, en man i yngre medelåldern, vandrar omkring på New Yorks gator, och i några avsnitt på Bryssels
gator, registrerar minutiöst intryck i stadslandskapet, vilket får honom att
associera till konstverk, musikstycken, till historiska händelser.
Associationerna utvecklas till filosoferande, mestadels om identitet och
etnicitet, ibland med återblickar till barndomens Nigeria. Han möter människor
av varierande ursprung som utan inledande kallprat berättar sina livshistorier
för honom; de verkar söka kontakt, medan Julius observerar på ett
något distanserat sätt – som en sociolog (eller psykiatriker, vilket han också
utbildar sig till – tanken är kanske att han ställer diagnos på samhället
’post-melting-pot’, som en recensent uttrycker det). Ibland infinner sig en
krypande känsla av obehag, men det leder aldrig till konfrontation eller urladdning: Reflektioner om klimathotet utifrån den egendomligt varma vintern –
kommer berättelsen utvecklas till en apokalyptisk science fiction-thriller?
Nej. En patient som Julius behandlar för depression, som är forskare och har
skrivit en bok om slavhandel vilket har gjort henne mycket nedstämd, har en
prognos som ser illa ut. Får vi veta hur det går för henne? Nej. Ett
konsertbesök – Julius är en stor beundrare av Mahler – som slutar med att han
råkar ta nödutgången ut, hamnar högt uppe på ett tak där fallrisken är hög.
Kommer han dö nu? Nej. Han hittar till slut en ingång och innan han stänger
dörren bakom sig beundrar han den vackra stjärnhimlen.
Men det är orättvist att bedöma Open City så som man bedömer
handlingsdrivna romaner. Det är ingen sådan bok, snarare hålls den samman av teman
som återkommer och varieras, och av en berättarröst – språket
är detaljrikt, genomlyst, humorlöst som en Coetzee eller Hustvedt. Att det
inte finns tillstymmelse till humor ska inte förväxlas med att det är en tråkig text. Allt vi
får är Julius, berättarens perspektiv, och intrycket är att han tar sig själv på stort allvar och inte är alltigenom sympatisk. Jag kan beundra hans
tankeskärpa, förmågan att välja rätt formuleringar, även om jag
något orättvist funderar på om jag i verkliga livet skulle
stå ut med någon som talar som en bok (det är ju en bok) - Som att lyssna på en välavvägd monolog. Men om monologen
inte har ett slut och om den röda tråden bara anas mellan raderna, vacklar
uppmärksamheten; under läsningen pendlade jag mellan mikrosömn och känslan av
att få ta del av en stor konstupplevelse.
*
Han har haft en flickvän, Nadège, som numera bor i en
annan del av landet. Lite lamt försöker han återuppta kontakten med henne, till
hon en dag berättar att hon har förlovat sig med en annan man, och att det vore
bäst om Julius kunde sluta höra av sig. Glimtvis förstår läsaren att Julius är intresserad av en annan kvinna, men han kan inte läsa henne och det gör honom förbryllad. Denna historia är
central för förståelsen av berättelsen, men i sidantal marginell. Det finns
andra människor som tränger sig på, liksom invaderar den mur av ensamhet Julius
byggt kring sig – bara att någon tilltalar honom med ett ”brother” kan rubba hans
cirklar; Julius vill inte se sig som en del av ett kollektiv av yngre svarta
män. Samtidigt är han tvungen till det, eftersom det är så han blir betraktad.
Som när han går på konsert, klassisk musik, och noterar att alla andra i salen
är vita:
”I’m used to it,
but it never ceases to surprise me how easy it is to leave the hybridity of the
city, and enter into all-white spaces, the homogeneity of which, as far as I
can tell, causes no discomfort to the whites in them. The only thing odd, to
some of them, is seeing me, young and black, in my seat or at the concession
stand.”
Julius bakgrund, liksom det sätt på vilket folk
bemöter honom på under historiens gång, gör hans besatthet vid identitetsfrågor
lätt att förstå. Han är uppvuxen i en relativt välbärgad familj i Nigeria,
pappan nigerian och mamman från Tyskland. I Nigeria blev han betraktad som ett
’blekansikte’ och hans namn, Julius, stod ut från mängden, då det inte var ett yoruba-namn (yoruba,
majoritetsfolket i södra Nigeria). I USA, dit han i de sena tonåren flyttade
för att studera, ses han självklart som svart afrikan, och han orkar inte
komplicera bilden för utomstående.
*
Det finns en rad namnkunniga författare från Nigeria,
idag bosatta i USA, som har behandlat liknande erfarenheter som Teju Cole, exempelvis Chimamanda
Ngozi Adichie (Half of a Yellow Sun, The
thing around her neck, Americanah) och Taiye Selasi (Ghana Must Go). Selasie har även skrivit en essäbok betitlad Bye, Bye Babar (Or: What is an Afropolitan?).
Som jag förstår det är begreppet ’afropolitan’ ett försök att omdefiniera den
gängse bilden av Afrika och även att utvidga betydelsen av Afrika – att det mer
är ett tillstånd och en erfarenhet än en direkt fråga om geografisk
tillhörighet. Den grekiska roten polis i afropolitan betyder stad, men även medborgarskap, och jag tänker att titeln Open
City (liksom boken i sin helhet) är en tydlig referens till denna tankeströmning.
*
För ett antal år sedan läste jag en kurs i engelsk
1800- och 1900-talslitteratur. Kanoniserade verk som Wuthering Heights, The Heart
of Darkness, The Waste Land, The Satanic Verses fanns på litteraturlistan,
inte så mycket att orda om, men nästan hälften av sekundärlitteraturen hade sin
grund i postkolonial teoribildning. Jag minns att jag någon gång vände mig mot
det, att jag föredrog den extrema närläsningen av Wuthering Heights framför artikeln som vände och vred på
Heathcliffs ursprung. Men samtidigt fanns det en så tydlig och genomarbetad
linje i kursen att jag inte kunde undgå att bli intresserad. Och läraren var i
sig själv en postkolonial erfarenhet – om det nu går att reducera människor till
det. På hennes dörr stod det ”guest teacher” och hon refererade ofta – på
östkustsamerikanska – till New York, jag tänkte mig henne som en atlantpendlare.
Sedan, en kväll, tog hon med oss studenter på teater, och då – jag vet inte om någon började stappla på orden – bytte hon plötsligt till svenska, stock-holmska. Senare, den
kvällen, berättade hon att hon var uppvuxen i Sollentuna, mamman från Finland,
pappan från Indien, engelskan det gemensamma språket i hemmet. För hennes del kanske det
bara handlade om att det var självklart att tala engelska på seminarierna på
Engelska institutionen, och när vi kom utanför den miljön – konstlat. Men för
mig var det som att hon – precis som i den litteratur vi diskuterade på kursen
– iscensatt ett avancerat postkolonialt maskspel, för att få sina studenter att
ifrågasätta de egna föreställningarna om identitet.
*
Ibland talas det om böcker där formen är kongenial med
innehållet. Att den ena dimensionen förstärker den andra. Så tänker jag att det
är med Open City – att den komplicerar
bilden av givna identiter dels genom att ge röst till människor med varierande
bakgrund, dels genom att låta huvudpersonens egen identitet bli mer och mer svårgripbar.
Bilden av en ensam, reflekterande, överintellektuell estet och flanör kan
tyckas väl sammanhållen – men alltfler detaljer får mig att tvivla på om berättaren Julius verkligen är den han ger sken av att vara.
Kanske är det fråga om ännu en i raden av opålitliga
berättare, utan att någon egentlig ”poäng” görs av det. Mest handlar det om
antydningar, som när han funderar över sina patienter och svårigheten med att ställa psykiatriska diagnoser: ”It is especially elusive
because the source of information about the mind is itself the mind, and the mind
is able to deceive itself.” Det är möjligt att invaggas i tryggheten att han i alla fall är nykter nog att inte lura sig själv; stillsamt, lite snett från ovan, betraktar han andra
människor som styrs av okontrollerade känslor och impulser.
Att han först intresserat observerar och sedan passivt
dömer gör det paradoxalt nog möjligt att stå ut med honom. Om han
helt helgonlikt hade gått runt på stan och omfamnat och engagerat sig i alla
som inte passat in i majoritetssamhället hade jag mått lite illa. Ibland
befinner han sig nära gränsen, men passerar den inte. Jag
tänker på en recension av Aase Berg, som jag ibland återkommer till: ”Det uttalat goda har ett stort litterärt
problem”. I texten motsätter sig Berg att det går att skriva ”rakt ur hjärtat”. Det,
menar hon, ”leder sällan till kommunikativ litteratur. Läsarkontakt uppnår man
tvärtom med litterär suggestionsteknik, ett hantverk gränsande till
manipulations-konst, det vill säga motsatsen till ärlighet. Litterär text är
inte sanningsenlig, inte heller beskrivande, snarare aktiv översättning,
tolkning och vridning av verkligheten. Det är dessutom diskutabelt att
likställa ärlighet med oskuld.”
Sett i detta ljus känns det logiskt att inte heller
det för Julius kanske viktigaste mötet i berättelsen slutar i nära vänskap. Under
några mörka och regniga vinterveckor reser han till Bryssel i ett
halvhjärtat försök att söka upp sin mormor – sin oma – han vill höra henne berätta om sina upplevelser av andra
världskriget i Tyskland. Henne finner han inte, däremot börjar han på det internetcafé
han dagligen besöker prata med mannen i kassan – Farouq.
Först som en artighetsgest, sedan fascinerad. I Farouq tycker sig Julius ha
mött en likasinnad. En intellektuell, som inte tas för intellekuell, som för de
allra flesta är vaktmästaren/ mannen i kassan – utestängd på grund av
förutfattade meningar. Men som ändå fortsätter sträva och i det närmaste
utvecklar en självständig radikal politisk filosofi. Ändå är det viktigt för Julius
att Farouq inte är felfri, att hans argument inte alltid är knivskarpa: ”These
minor lapses – there were others, and they were irrelevant lapses, actually,
not even worthy of the label mistake
– made me feel less intimidated by him.”
En kväll går de ut på en bar – Julius, Farouq och
Farouqs vän och chef Khalil – och samtalet får en annan ton då Khalil uttrycker
USA-fientliga och i viss mån antisemitiska åsikter, och Farouq instämmer
snarare än säger emot. Vid Farouqs och Julius sista möte lyckas Julius få
Farouq att berätta sin livshistoria: Den redan i unga år intellektuella pojken,
som kände sig fångad i en sträng och kringskuren miljö i Marocko. Som efter att
ha avlagt examen flyttade till Belgien, med siktet inställt på politisk
filosofi. Han ville bli en ny Edward Said – vägen dit skulle gå genom studier i litteraturteori. Examensuppsatsen blev klar i augusti 2001, men gick inte
igenom med motiveringen att den var ett plagiat. Men, menar Farouq,
i själva verket var det ett resultat av händelser som han inte hade någon del i, men ändå blev
straffad för. En marockan som i sin uppsats diskuterar radikala teorier måste kuggas dagarna efter 9/11. Efter att Farouq avslutat sin historia
känner sig Julius obekväm. Så här formas unga radikala islamister, tänker han - det
är mer än jag vill veta. ”He had bought me to close to his pain, and I no longer
saw him.” Identifikationen upphör.
Det blir ingen tydlig brytning, bara det att Julius regniga vintersemester i
Bryssel går mot sitt slut. Till New Yorks gator, återigen bara öga, observatör.
*
Vare sig jag tycker om Julius eller ej vill jag försöka
se med hans ögon. Som när jag för länge sedan tillbringade en vår i
Finland; jag var inte i skolan där jag borde vara och den jag bodde med var
bortrest. Jag vandrade planlöst omkring i den finska småstaden med dess strama
arkitektur och fotograferade byggnader, alltmedan den långa vintern gick
mot vår. Jag var inte rädd för ensamheten, tvärtom kände jag mig skarpare och
klarare. På svenska är ensamhet negativt laddat, mer tänker jag mig än i engelskan
som skiljer mellan ’loneliness’ och ’solitude’, där det senare kan fyllas med
olika betydelser. Som när författaren Teju Cole i efterordet avslutar med orden: ”Above all, I am grateful to Karen, love of my life och protector
of my solitude”, då är han minst av allt ironisk. Och för att uppskatta Open City tror jag att man måste ta sig
tid att vara ensam, med ett slitet uttryck ”koppla ner”, hitta det där
tillståndet när mikrosömn ovandlas till skärpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar