Musikörat som försvann

I samhällskunskapsboken var CD-skivan uppdelad i tårtbitar och det blev plågsamt tydligt hur stor andel av de skyhöga 169 kronorna som gick till skivbolagen. Ändå började du köpa de där dyrgriparna en masse. Nu i efterhand kan man misstänka att kapitalismen under det sena 1900-talet gjorde dig en ofrivillig tjänst. Att lägga ut så mycket pengar krävde vissa överväganden, t.ex. att fånga upp vad vänner och (i ditt fall) yngre syskon lyssnade på, utbyta blandband, lyssna på P3 Pop och betala in prenumerationsavgiften på den nystartade Sonic. Sedan var det dags att göra sig hemmastadd på biblioteket eller på den numera nedlagda skivbutiken Musikörat. Du bläddrade bland de efter genre och alfabetisk ordning sorterade albumen, gjorde ett urval och bad den halvskumma hästsvanskillen att plocka fram de skivor du övervägde att införskaffa. Som en fullgod Nick Hornby-karaktär stod du sedan där med de stora hörlurarna över öronen och försökte hamna i rätt känsloläge för att kunna göra en kvalificerad bedömning - var det dags att slå till?! 

Lyckokast, felbedömningar om vartannat – ibland var det inte uppenbart förrän du lyssnat in dig om skivan var något att ha – de bästa skivorna, var det sagt, skulle växa med varje lyssning. Det krävdes en medveten närvaro (innan uttrycket ens var uppfunnet) och att tjuvkika på texten samtidigt som musiken spelades var en synd, N.B. Please don’t read the lyrics whilst listening to the music, som det stod i Pulps backkataloger. Budskapet underströks genom att de oöverträffade texterna skrevs ut orimligt komprimerat (utan tillstymmelse till styckeindelning) ... att ta en skiva i besittning skulle vara en konst i sig. 

Different Class, Pulp

Och nej – det här handlar inte om en gnällig musiknörd som nostalgiskt ser tillbaka på sitt popkulturella uppvaknande. Snarare är det en text om en hopplös längtan tillbaka till ett tidigare känslomässigt tillfredsställande konsumtions- och umgängesmönster. Du som längtar saknar egentligt gehör och är på det hela taget tondöv (bevis: klarar aldrig att identifiera de instrumentalt insprängda musikslingorna i På spåret). Och dina mer initierade musikaliska referenser är begränsade till en kort period kring millenieskriftet, vilket dock även inkluderar de centrala retroinfluenserna för musikerna och musikjournalisterna vid denna tid (läs: Bob Dylan, Nina Simone, Tom Waits). Innan dess lyssnade du över huvud taget inte på populärmusik, eftersom det var förflackad ungdomskultur, och som icke-förflackad ungdom ville du inte befatta dig med sådant. 

Din musiksmak av idag är i mångt och mycket en skrivbordsprodukt, formad just av musikjournalister, i synnerhet han som har en spalt i DN på fredagar och som du nu ska försöka avhålla dig från att (i allt för hög grad) blanda in här. I så motto har ditt musiköra inte utvecklats i samma takt som din känsla för egocentrerad popjournalistik.  

Sonic när det begav sig

Vad är då förklaringen till att ditt musiklyssnande stagnerat? Om vi bortser från utvecklingspsykologiska hugskott som att tjugoåringar är känslomässigt mer lättpåverkade än trettioåringar och neuro-psykiatriska förklaringsmodeller som att stämningsstabiliserande medicin kan göra en avtrubbad (eller i alla fall inte hypersensitiv) – så heter det kusligaste spöket Spotify. För vad har egentligen Spotify gjort med ditt musiklyssnande? Och snälla säger nu någon – kom inte dragande med hipsterflugan från 2011 och håna Spotifys ibland något missvisande rekommendationer utifrån tidigare lyssningar. Även om du störs av  påminnelser om att du inte lyssnat på Take on me på ett tag (under en period överkonsumerade du den gamla norska megahiten och vill inte för jämnan bli påmind om det) kan du inte sticka under stol med att ”related artist” är en källa till nya tips. Varför ska du då ondgöra dig över en musiktjänst som avsevärt minskar hålet i plånboken för dig och dina medmänniskor?

- För att Skivan har försvunnit (Artefakten! vill den 21-åriga pojken inom dig utropa). Det där paketet som rymde så mycket förväntningar. Utformningen av backkatalogerna, titlarna, de utskrivna låttexterna som underlättade eftersom din engelska hörförståelse var – och är – rudimentär. Idag lyssnar du inte längre på skivor, endast på enskilda låtar och på spellistor (”slöcountry” som inkluderar allt som inte är upptempo, ”allasjungerpåsvenska”, ”hiphopish” och några mer genomtänkta temalistor – som blandband utan mottagare). Och när någon ber dig lista dina tio bästa album (ja, du fick frågan igår) kommer du inte på titeln på ett enda viktigt album släppt efter 2004. Men när du tar sats för att bli semioffentlig med din 10-i-topp-lista vill du ta tillfället i akt och visa att du inte har stannat kvar i ett evigt Belle & Sebastande à 2001. Du väljer att något lite åsidosätta påpekanden om att albumen inte behöver vara creddiga eller rätt, att de måste ha blivit en integrerad del av din personlighet ("stayed with you") och att du ska välja snabbt och spontant. Nej, om du är helt ärlig blir det ett uppenbar markering - i otakt med tiden, i paritet med den äldre släktingen som anser att bra skönlitteratur inte skrivits efter Den unge Werthers lidanden. Så vill du inte ha det.

Då du lyssnat på inte bara på en utan flera låtar av Lana Del Rey och Bright Eyes det senaste året, och detta vid upprepade tillfällen, är en rimlig tolkning att du värdesätter deras album. Den icke-namngivna musikjournalisten håller tryggt nog också – som av en slump! – Lana Del Rey högt, så du har fått en fängslande bakgrundshistoria serverad som, låt gå, ersätter albumkännedomen (fake-trailer-trash-femme-fatale). Resultatet blir att du efter några sökningar hittat titlarna och låter Lana Del Reys ”Born To Die” (2012) och Bright Eyes ”I’m Wide Awake, It’s Morning” (2005) segla in på listan över de tio mest betydelsefulla albumen någonsin. De knuffar helt fräckt undan tummade album som du kan låtordning på, minns första mötet med, vilka stycken från dem du valde till det och det blandbandet, efter det och det mycket noggranna övervägandet. Med detta inte sagt att det är något fel på de låtar du lyssnat på av Lana Del Rey och Bright Eyes, tvärtom – men deras album bör inte ha något på din lista att göra. För att de kom till efter Album-eran.

Nu borde en uppenbar tanke vara att du ska ta dig i kragen och helt sonika återta kontrollen över ditt musiklyssnande. Då bör du ha i åtanke att du hittar Spotify, som allt annat, på datorn. Och just därför, för att Spotify inte får vara ensam på täppan, lyckas musiken inte överrösta stimuli från andra källor. Därför är du ofta mer fokuserad på andra sinnliga intryck, såsom uppdateringar som du ibland kommer på dig med att oupphörligen scrolla tillbaka till. Ta den där nyårs-hälsningen från bröderna som intog precis samma poser och gjorde samma småbarnsminer på fotot nu som de gjorde på babyfotot från sent åttiotal. ”190 likes på två timmar, om de gör den offentlig kan den bli viral på riktigt” tänker du imponerat alltmedan Iris DeMent tonar ut och du aldrig orkar ta reda på om hennes album – som hette vad? – var något att ha.

Blandband! Detta vill jag göra om.

Att lära sig att hantera Spotify kan lämpligen ske genom att inse att ljudet inte blir avsevärt sämre om du avlägsnar dig ett par meter från datorn, och att du tar dig samman och undviker att sitta bänkad med blixtrande blåljus i ögonen till sent på natten. 

Kommen så långt är du redo för steg 2: att knyta musikaliska kontakter som är yngre än fyrtio år och som inte ägnat mer än 200 sidor i kröniketext åt att beskriva sitt förhållande till Motown. Du bör begränsa kontakten med denna tärande personlighetstyp, då det leder till en osund relation där den ena parten (du) uppmärksammar den andra långt mer än vad den bryr sig om dig. I stället ska du använda ett beprövat koncept. 

År 2014 blir året du återupptäcker blandbandet och delar glädjen med nära och kära och bekanta (men inte med alla på en gång). Hur detta konkret ska gå till vet du inte i dagsläget, eftersom kassetter idag inte står högt i kurs, och du själv inte känner till hur spellistor kan bli något personligt som en människa ger till en annan, utan störande mellanhänder. Du vet inte heller om det finns sekter eller mer lösa sammanslutningar av folk, som träffas och lyssnar och lyssnar in sig och lyssnar igen, utan att nödvändigtvis dansa eller trängas i ett konserthav. Antingen är detta en utopi - eller så har du missat något som pågår runt omkring dig i detta nu; är det så lyckligt ställt vill du hemskt gärna få lösenordet, eller ännu hellre, gatuadressen dit.