Jag brukar vakna med radion. På helgerna kan jag
ibland ha radion på flera timmar innan jag slutligen riktigt gnuggat sömnen ur
ögonen. Det som sägs, nyktert och klart, flätas samman med mina drömmar. I
lördags var det så, flera gånger sa radiorösten att en grov våldshändelse hade
skett och att ett stort område på den östgötska landsbygden var avspärrat.
Inget mer, polisen var ännu mycket förtegen. När jag slumrade till mellan
inslagen blandades radiorösten samman med en annan röst, kanske inte Monika
Fagerholms specifikt, men dock, hennes författarröst. Jag hade läst till sent
på natten i Glitterscenen, ond bråd
död etcetera, och det kändes inte helt rätt och riktigt att jag under
förmiddagen spänt inväntade polisens presskonferens som ett nytt avsnitt ur en
fagerholmsk bok. Som att göra litteratur av ett våldsbrott här och nu.
Monika Fagerholm suggererar läsaren, hon gör det
högst medvetet, hon skriver också om
suggestionen, om människor som är tvungna att formulera vad som hände vid
brottsplatsen, om och om igen.
Fast, ska det sägas, under flera år hade jag gett upp
hoppet om denna finlandssvenska författare. På ganska oklara grunder, men
ändock. Som att: hon betydde nåt när jag var sjutton, kanske till och med
tjugofem, men att jag sedan vuxit ifrån henne. Humbug sa någon om hennes prosa.
Kosmetika, utanpåverk. Så ungefär. Eller att: författaren i ett litteraturprogram
berättade att hon blivit nykter, simmade regelbundet, och arbetade på en roman med
titeln Glitterscenen, och hon pratade
utförligt kanske pretentiöst om denna glitterscen. När flickors lek blir till
allvar och så vidare. Och jag kunde inte hålla mig ifrån en sådan förrädisk biografisk
tolkning: att hon skrivit sina visionära böcker
i ett lätt berusat tillstånd, i samma dimma som hennes fantasifoster Kari eller
Maj-Gun. Med simningen blev allt till raka längder utan krumbukter och
sammelsurium; att den här gången skulle det bli – kaputt. Som att hon måste
vara en kvinnlig skugga av en visserligen uppdiktad Faulkner, han som stått vid en pulpet och druckit whiskey och den vägen åstadkommit sitt beryktade
medvetandeflöde (sa vår åldrade litteraturlärare med pillemarisk blick och ett
krampaktigt grepp om de gulnande handskrivna pappersarken). Och jag tänkte, när
datum för Glitterscenens utgivning
gång på gång sköts upp, att Fagerholm måste ha förlorat sin vision. Slutligen
kom romanen då ändå ut 2009 och det var som att mina misstankar bekräftades. De
första sidorna var ihåliga, som att hon staplade visserligen fagerholmska
formuleringar på varandra, men som blek
kopia av ett tidigare författarskap.
Fel. Jag hade väldigt fel. För någon vecka sedan drabbades
jag av det där som det sägs kan hända innan barnen kommer och tar upp all tid, spleen. Så när inget annat heller kändes
riktigt lockande var det på sin plats att ge Glitterscenen en sista chans. Och nu, kort efter att jag läst ut
romanen, är det åter samma känsla som framkallades av Underbara kvinnor vid vatten och Diva från nittiotalet, Den
amerikanska flickan från 2005. Jag kan inte frigöra mig från det
fagerholmska språket, eller snarare det fagerholmska sättet att se på språk,
vill kursivera varje fras som närmar sig klyschan, liksom för att visa en
medvetenhet om att mitt språk också är utslitet, använt, på det sättet tomt –
men ändock. För visst kan man till en början tro att Glitterscenen bara är en bok av en författare som förälskat sig i
slitna popklyschor och veckotidningsföljetonger. Men sedan upptäckten att ett
av bokens bärande teman är just klyschorna, än mer tydligt än i tidigare verk.
Som ett ledmotiv, ett citat från Doris Flinkenberg, träskungen som tog livet av
sig vid sexton års ålder; ”folkvisan har många verser, händer samma sak i
varje, om och om igen, i tid och rum. Ett annorlunda sätt att se på tiden”. Och
det som hela tiden återkommer, urscenen i romanen; den amerikanska flickan
Eddie de Wire som knuffas från klippan ner i Bule Träsket sommaren 1969, ett
resultat av olycklig kärlek kan man tänka. Som Maj-Gun Maalamaa uttrycker det: han dödade för kärlek, det är det vackraste
hon hört.
Då mitt intresse för Glitterscenen falnade kort efter att den kom ut har jag inte brytt
mig om att läsa alla de där recensionerna jag vanligen finkammar. Nu kan jag
glädjas åt avsaknaden av andras analyser, hurra- och burop. För på det sättet
blir Maj-Gun Maalamaa en helt ny bekantskap; ingen har berättat om hennes
existens förrän nu, och så får jag henne i
helfigur, med hull och hår. Jag
är inte den som analyserar medan jag läser, försöker inte tänka ut hur det egentligen ligger till. Läser godtroget
på: trollbind mig! Så jag blir helt enkelt riktigt, riktigt rädd för denna människa.
På något sätt mer skrämd än när jag i somras provade den amerikanska samtida
deckargenren med Gillian Flynns Gone girl
där en av huvudkaraktärerna var en fullfjädrad psykopat; det denna karaktär
gjorde låg så långt från mänskligt beteende att jag visserligen äcklades, men förskräckelsen uteblev. Däremot, när Maj-Gun Maalamaa, prästdottern,
tar på sig mostern ’Liz’ Maalamaas mask, en mask som ska likna en underskön Ava
Gardner eller dylik filmstjärna, men som bara är skrämmande (masker är
naturligtvis alltid skrämmande; en vardagseftermiddag på torget kort innan
Allhelgona vänder sig en pojke om och det är inte han som ser på mig utan ett
illgult plasthölje med stor röd mun och ett spefullt leende).
Maj-Gun Maalamaa, tonåring men inombords en åldring,
går till kyrkogården i mask, väser Dödens
ängel till den söta flickan med de stora ögongloberna, Suzette Packlén. Och
Tom Maalamaa, hennes bror, blir ihop med denna Suzette, den första tonårsförälskelsen. Tom säger till Maj-Gun om Suzette
att han fascineras av Döden i henne. De
förenas i det, de maalamaaska syskonen. Sedan, när Maj-Gun blir äldre, tjugo
plus, åttiotal, Tänk vad Madonna gjort
för modet, är det som att det dova, farliga bara stegras. I stället för att
ta inträdesproven till universitetet, som det var tänkt, är det som att hon
börja leva i ett limbo; sitter i en kiosk, beställningar från Centralkontoret,
fetmar, berättar underliga historier från trakten, till exempel den om den
amerikanska flickan, för söta Suzette Packlén.
Men Maj-Gun är inte riktigt den jag först tror. Snarare
än att vara den onda fen eller häxan i sagan är hon berättaren. För mer än en
saga är Glitterscenen en roman om sagoberättande; om att stöpa om till
saga, göra de bekanta platserna obekanta, kusliga. Och det är Maj-Gun som gör
det mer än någon annan. När hon sitter där i kiosken, gult skrikande ljus,
belamrat med föremål kitsch, det är då
hon samlar material. Ibland med Suzette Packlén, med de stora tomma ögonen, Vi två är Dödens Änglar Suzette. Hon
skriver i Replikboken, samlar valda citat från livet/ veckotidningarna som
omger henne. Ibland utbrister hon på måfå valda visdomsord till personer som kommer
in i kiosken – komisk effekt. Men mest för sin egen skull: ”’Det blir aldrig
hål i en ren tand’, ’Testa dig själv om du är borderline’ /.../ flidderfladder-meningar härifrån och därifrån, Mina statements”.
För Maj-Gun är författaren i Glitterscenen, det är inte ens en metafor. Då, när hon jobbar i
kiosken, hyr hon ett rum, ”en underhandslägenhet” och skriver 10 000 sidor
på ”Den sanna berättelsen”. Något skickas in, redaktörens utlåtande: ”bitvis
lovande, kill your darlings, skruva ner på självömkan”. Det är rått och
obearbetat, menar redaktören vidare. Som, vill jag ha det till, ett tidigt
omdöme om Monika Fagerholms egna böcker. Och som att hon tog rådet bokstavligt,
dödade de personer som älskades eller ville bli älskade. Men – lät
älsklingsorden stå kvar, mångdubblas.
Och så blir Maj-Gun också en bild av författaren innan
hon blir publik (innan Maj-Gun kliver ut ur kiosken, klarar juridikstudierna
med glans, advokat med en lysande framtid: solvent,
röd, slank, Med Scarsdalemetoden är ingenting omöjligt). I detta förstadium
fanns något som sedan tappades bort, som Suzette, med en närhet till döden och en
livslång depression, uttryckte det: ”Jag tyckte mycket bättre om dig i kiosken.
I dig fanns så mycket liv.”
Jag tänker också på mig själv. Inte på ”författaren
innan hon blir publik” rent bokstavligt; jag kommer inte att bli författare
såsom publik romanförfattare, i så fall hade jag skrivit en roman vid det här
laget. Men som ett tillstånd, som att ha levt i ett sådant innan med ett skrivande och
historier bara vagt förankrade i verkligheten. Som: flickan där bredvid är
en vacker häxa. Eller nej, det är inte hon som är häxan, hon är
sagoberätterskan. Jag är häxan. Åh. Ih. Och så vidare. Man kan säga ”med något
vilt skrämmande inom sig”, ”ovanligt roligt”, men också mer specifikt att det
rörde sig om en och kanske flera maniska perioder. Ett sådant tillstånd som
lämpar sig väl för fagerholmska lekar. Inte med fullt så utvecklad mytologisk
apparatur som Fagerholm, mest i mitt eget huvud, ingen traktens mytologi. Det
kan fortfarande hända jag drabbas av en berusande overklighetskänsla, men det
klingar av, är ”hanterbart”. Och det är inte så att jag på allvar längre saknar
känslan, fullt så som den var; det går inte att leva med den och komma nånvart i livet.
Men faktiskt. Det går fortfarande att återkalla något
av det där magiska genom böcker som Glitterscenen. Att genom den hitta ett språk, kanske stjäla ett
språk för en stund, för att nå fram. Inte för att beskriva ett förlopp, för
mina förlopp är sällan till det yttre särskilt intressanta, aldrig
extravaganta. Men att skriva, eller snarare: ge ord åt tankarna, få dem att glittra, något utöver det vanliga, lekarna/ allvaret. På så sätt osäkra, göra det
lite farligare än vad det egentligen var. Och
flickorna går igenom varandras profiler i jakten på drömprinsen, få sitt på det torra, de leker leken, den ena
flickan hoppas fortfarande att det är en lek bara dem emellan. Det är
intresseleken, och den ena flickan har 22 av 26 rätt, SÅ bra kan hon den andras katalog, för de har ju gått igenom
det här så många gånger förut, andra varianter på samma lek. Dans, vänskap,
musik osv osv. Intressekatalogen kallar de det, den kan göras så lång. Att ta episoder ur livet, eller ur en
fagerholmsk replikbok, upphöja dem, tillmäta betydelse som inte riktigt fanns i stunden, skapa ett mytiskt språk bara för de införstådda. Allt det är möjligt. Sedan går det utmärkt att gå till simhallen, eller till jobbet eller Willys och föra alldeles vanliga samtal om väder och vind; det går till och med lättare med lite humbug i tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar