Fredrik Uhrbom – löparen som inte ropar på vargen

Uhrbom först i klungan.

Tröttheten sätter in, men han är fortfarande på benen.

Det som hände var först obehagligt på ett chockartat vis, sedan blev det nästan lustigt, för att slutligen landa i något återigen kusligt.

   Himlen var klarblå, det var precis lagom varmt i skuggan på läktarna, och Mikael Ekvall hade precis fixat 7 poäng till Sverige genom att springa in på fina 29:28:71. Sedan noterade jag förvånat att andre svensk på väg mot upploppet var Adil Bouafif, förra veckans SM-segrare på 10 000 m. Han hade sett trött och sliten ut genom hela loppet, och vid nästan varje passering vid vätskekontrollen drack han vatten och baddade en tvättsvamp mot pannan. Och nu var Adil alltså förbi den tredje löparen i blågult, förbi löparen som vi inte riktigt visste vem det var, men som hållit ställningarna ganska bra med bara Mikael Ekvall och en finne framför sig. Det visade sig dock snabbt att det inte var Adil som hade ökat, utan den tredje löparen som – ja, plötsligt befann han sig på banan alldeles nedanför oss, och det var som att han börjat springa på stället. Kroppen vek sig alltmer bakåt, men han fortsatte pendla med armar och ben. Blicken var galen, på det där sättet som man annars bara ser på film. När sjukvårdarna rusade in på arenan verkade han fortfarande, någonstans, inställd på att fullfölja loppet (även den som kommer sist i grenarna i Finnkampen får poäng, 1 värdefullt poäng till laget). Han uppförde en utdragen dans, alltmedan benen vek sig mer och mer. Inte förrän en sjukvårdare tog honom under armarna gav han efter, föll ihop i längdhoppsgropen, och bars ut på en bår, liggandes på magen med händerna knäppta över huvudet. Jag tänkte att han grät – om han var vid medvetande.

   ”Det här ser fruktansvärt otäckt ut, men det är oftast inte så farligt som man kan tro när man ser det. Det handlar om vätskebrist”, sa kommentatorn Jacob Hård. Vi förstod att han var reserv för Olle Walleräng, som ville spara sina krafter till söndagens 5000 m. Helt enkelt en oerfaren löpare, som inte visste att disponera sina krafter, tänkte jag då. När jag kom hem googlade jag ”kollaps+finnkamp” och fick en träff där löparen uttalade sig och sa att han mådde bra, ja han skulle på kräftskiva och var till och med på partyhumör. Dilettant, konstaterade jag, även om jag inte kunde komma ifrån att han hållit jämna steg med de absolut bästa i 9700 m.

Skönt att veta det i alla fall! (Källa: Lore of Running)

Förra sommaren, mitt under OS-febern (i alla fall min feber), sändes dokumentären ”Medaljens pris” på SVT. Där intervjuades ett antal svenska friidrottsstjärnor; ja nästan alla var med – Christian Olsson, Karolina Klüft, systrarna Kallur, Stefan Holm, Linus Thörnblad – och alla hade de eller hade haft allvarliga idrottsskador. Förutom ren och skär skräckel, med blottade skelett och spikar i benen, fick vi se Carolina Klüft spy efter backintervaller i vinterkyla, höra Stefan Holm berätta hur han under tävlingar knaprat smärtstillande som andra åt smågodis, se en deprimerad Linus Thörnblad som vittnade om hur en osund kroppsfixering gått ut över idrottsglädjen. Även eliten under eliten intervjuades; de som vigde sina liv för träningen, de som var lika skadedrabbade som stjärnorna men inte fick sola sig i någon glans, utan istället pallra sig till gymmet med avslitna hälsenor efter åtta timmars arbetsdag, de som fått rådet att aldrig mer springa för att skelettet var för skört, men ändå inte kunde sluta.

   Jag var skärrad. Så många tragedier som gömmer sig bakom varje lyckligt guldleende, tänkte jag. Och när jag nu vill berätta historien om Fredrik Uhrbom, löparen som kollapsade på Finnkampen 2013, får jag för mig att ge berättelsen tyngd genom att relatera valda delar av ”Medaljens pris”. Men den finns inte längre tillgänglig och istället dirigeras jag till sidor där diverse krönikörer mer eller mindre hånar dokumentären.

   ”Det var ett av de mest naiva idrottsreportage jag sett på länge. [Reportern] inleder med klassikern att elitidrott inte är friskvård och vem har påstått det?”, skriver DN-krönikören Johan Croneman, och fortsätter med att ”det är jobbigt att vara undersköterska också”. Vilket ju är sant: förslitningsskador och dålig lön eller stressfrakturer och – ibland – skyhög lön. Jämförelsen är relevant. Det kanske bara är så att jag inte tänkt på idrott som ett jobb. Anna Haag, som just jobbar som idrottare, som elitskidåkare, är också kritisk till dokumentären. Hon tycker att det är egendomligt ”hur de som intervjuat chockat insåg att ’ni tränar under tiden ni är skadade!’”. Som om det skulle vara något konstigt med det: ”Träna måste man. Varje dag nästintill. Med gips. Med kryckor. I rullstol.” För det är så man är funtad och för att helt enkelt inte få kicken från jobbet. Som slutkläm på krönikan berättar hon att hon ”precis kommit in från ett intervallpass i Frösö slalombacke. Tog i så jag nästan spydde och världen snurrade och benen skakade. Men jäklar vad gött det var! För jag kände att jag gjorde nåt bra. Något som ska få mig lite närmare mina mål och mina drömmar”.

   Krönikörerna skriver inte det jag förväntat mig. Det är jag som varit naiv när jag tänkt att i alla fall svenska idrottare är rena och tränar sunt (och därför inte vinner stora mästerskap). Som om alternativet till dopning (som självklart förekommer i Sverige också) är balanserad och lustfylld träning. För att jag själv vill ha det så, och för att jag jämför mig med eliten. Men det enda fanatiska/ seriösa med mitt idrottande är att jag pressar mig mer än de allra flesta i tävlingar, inte att min träning på något sätt liknar elitens. Att träna tre till fyra gånger i veckan, visserligen målmedvetet och fokuserat, och att när jag är helt utan skador (läs: överansträngning, inte brutna ben) springa tre till fyra mil i veckan är väldigt väldigt långt från en elitsatsning. Dessutom borde jag kasta om min prioriteringslista för att komma någon vart. Som det är nu idrottar jag först och främst för att bli glad och pigg (och därmed prestera bättre på andra områden), för det andra för att känna att jag är i fysiskt god form. Först i tredje hand har det med tävling och resultat att göra. Så detta är inte ”Vägen till århundradet”, för att citera Fredrik ”Uhris” Uhrbom.

Jag laddar sällan med öl, men väl med parfyrmerat nikotin.

Fredrik Uhrbom är född 1977 och började sin löparkarriär för tio år sedan. Jag antar att han även tidigare, på sitt eget sätt, var seriös med träningen. En av hans främsta meriter är SM-segern i Stockholm Marathon 2012 (inte totalsegern, som inte sedan 2001 tagits hem av en svensk löpare). Han var på pappret ingen kandidat till segern, men han vände – tack vare sin höga smärttröskel – de extemt dåliga väderförhållandena till sin fördel. Den 2 juni 2012 bjöd Stockholm på 5 grader, ihållande regn, det blåste 10 sekundmeter och 19 i byarna. Han beskriver loppet på bloggen ”Vägen till århundradet” under rubriken ”Inga dog!”. Det är dramatik från början till slut: ”När jag tänker tillbaka på gårdagen så är jag glad över att alla överlevde. Lars Johannsson hittades i Vasaparken med en kroppstemperatur på 32grader, Daniel Woldu fick spendera eftermiddagen och kvällen på St Göran, det blev även Szackes öde och arrangörerna hade fullt upp att lokalisera alla halvdöda kenyaner längs banan.” Loppet beskrivs kilometer för kilometer, ”vid Södermälarstrand började det riktiga helvetet”, men emellanåt kunde han ”softa” för att han dragit på bra tidigare. ”I mål väntade dopingprov, Chips, och folköl samt en smittsam form av Parkinson som drabbade mig, Sotarn och David. Något som förevigats av Aftonbladet.”

   Redan utifrån dessa axplock från bloggen märks ett för ”Uhris” karakteristiskt drag, som inte helt stämmer överens med den bild jag har av löpare. Ölen. Det är mycket öl i bloggen. Också fascinationen för fysiska påfrestningar märks. Efter att ha bevittnat den epileptiska dansen på Stadion i helgen känns det inte som en bildlig liknelse när han beskriver skakningarna vid målgång som ”en smittsam form av Parkinson”. Jag vet inte vad som händer i detta nu; om Finnkampen saknas inlägg. Det jag känner till är att han vid SM, efter att ha sprungit 10 000 m, inte deltog i 5000 m-loppet: ”Jag var pigg och hade lätta ben och hade nog kunnat prestera bra så som loppet utvecklade sig. Men jag kände på mig att min status som löpare var hotad om jag skulle göra det. Massören bekräftade det i veckan. Hon hade aldrig sett på like när det gäller att ha så stela och ömma muskler. Om jag kört hade jag nog varit invalid idag.” Tre dagar efter uppdateringen sprang han dock (nästan) dubbla distansen i Finnkampen.

Det är min syster som först börjar nysta i historien om Fredrik Uhrbom. Hon har till skillnad från mig en smartphone, så hon kan börja undersökningen redan på läktaren. Först får vi livsbeskedet. Att det är lugnt. Att det troligtvis bara var vätskebrist. Sedan drar hon sig till minnes att det var Uhrbom som vann Stockholm Marathon, och något om att han då hade laddat med att dricka öl. Att han ska vara chef på ett försäkringsbolag. I Runner's World har min syster också läst att han varit runt och föreläst på löparklubbar, och att han utifrån egna erfarenheter förespråkade extrema mängder träning, gärna i kombination med alkohol.

   Utan hårda fakta kan det vara svårt att förstå vad Fredrik Uhrbom menar när han ger rådet till 20-åringar att öka volymen träning. I ett blogginlägg berättar han att han börjat lägga in tre pass om dagen. Det går inte särskilt fort på träningen just då menar han, 4:30-tempo, och han hinner bara göra 27 km om dagen, vilket ger 18,9 mil i veckan. Det är långt från ”The Kenyan way”; för att klara sig i den kenyanska konkurrensen springer många 25 mila-veckor, ”men de har inga arbeten att ta hänsyn till”. Istället söker Fredrik Uhrbom sina förebilder i de gamla maratonrävarna från 70-talet, som också de körde mer än 20 mil i veckan. Han undrar hur han ska orka: ”På frågan om [70-talsrävarna] var lika som jag är just nu så har jag fått svaret. Jag somnade från datorn igår och från säkra källor har jag fått veta att på ett Enhörna läger så somnade Hasse Jonsson vid frukost bordet med ansiktet i den fyllda gröttalriken. Så de var jättetrötta på 70-talet.” Med risk för att låta som en språkpolis tycker jag mig här märka att redan 18,9 mil i veckan kan göra en löpare så trött att grammatiska regler åsidosätts (när han ”bara” sprungit 15 mil i veckan, på grund av utdragna ölprovningar med ”gosskören”, skriver han faktiskt bättre).

   För det finns självklart en baksida. Någonstans då det går för långt. Vi ska kanske inte vara så ledsna att antalet löpare som springer under 3 timmar på Stockholm Marathon (Uhrbom sprang 2012 på 2:26:36) miskat drastiskt det senaste decenniet, trots att deltagarna är långt fler än förut.

En kursare från journalistutbildningen, Jenny Sunding, skrev som examensarbete ett utmärkt reportage om ortorexi, en term som i Sverige används ”om en kombination av strikt kosthållning och stor mängd träning”. Sunding intervjuar i reportaget ”Jag sprang mot döden” en tjej, Lisa, som har varit ortorektiker. När jag nu läser reportaget tänker jag på hur lätt det måste vara att som elitidrottare trilla dit. Lisas träningsprogram, när hon fick ortorexi, liknar i mångt och mycket de mest extrema elitidrottarnas.

   Innan sjukdomen helt tar grepp om en ortorektiker kan resultaten närma sig elitens. Kortisol och adrenalin utsöndras och känslan av att vara hög är konstant. Att befinna sig i detta tillstånd tär naturligtvis på kroppen och till slut ger musklerna upp. När Lisas sjukdom upptäcktes fick hon göra tester som visade att ”hon hade fysik som en 90-åring”, trots att hon tränade konstant. Även om fokus för en ortorektiker inte i typfallet ligger på tävlingsresultat tänker jag att psykologin hos elitidrottare och ortorektiker inte behöver skilja sig särskilt mycket. Lisa säger, trots friskförklaringen, att hon ”fortfarande har en ganska skruvad bild /.../ När jag kör datorspelet sims till exempel, då dör alla mina gubbar på en gång, för jag tycker att de kan dricka kaffe och jobba mer.”

Löpare har kollapsat i alla tider, här Jim Peters 1954. (Källa: Lore of Running)

Jag trycker på F5, uppdaterar Fredrik Uhrboms blogg, men han har fortfarande inte skrivit något nytt inlägg. Istället läser jag en intervju med honom från den 15 februari 2012. Det är en teaser för den då nystartade bloggen. Rubriken på intervjun är ”Uhris - Elitsatsande motionär” och jag undrar hur snabb man måste vara för att fortfarande räknas som motionär. Jag får reda på att han som ung inte hade några direkta löparförebilder, men en stor förebild var ”den franska filosofen Sartre”. Sedan kommer något upp, något som jag kanske skulle ha anat tidigare. Att han 2006 blev sjuk i en kronisk körtelsjukdom, som ”har gjort att hans kropp inte kan producera något ämnesomsättnings-hormon”. ”Det kändes inte så allvarligt. Kroppen gick på högvarv, jag förbrände oerhört mycket och till slut kunde jag inte prestera då musklerna blev nedbrutna. Men jag mådde aldrig dåligt eller kände mig sjuk på något sätt. Dock tyckte läkarna att det var allvarligt, speciellt då jag tränade fanns det en stor risk för hjärtinfarkt. De satte mig ganska omgående på beta-blockerare.”

Så känns det inte längre särskilt betryggande, eller ens särskilt lustigt, att han efter kollapsen på Finnkampen sa att han skulle på kräftskiva och var på partyhumör. Han säger ju så hela tiden. Han är pojken som inte ropar på vargen, inte ens när vargen är där.