Amerikansk kulturimperialism – när den är som bäst

”Undermeningen är alltid ’Min son är exceptionell’”, sa Merrie. ”Hon beklagar sig jämt över hans kroniska observationsförmåga.”

   ”Fast ska man vara ärlig,” sa Seth, ”så hänger det ihop med hans envishet. Hans oändliga tålamod när det gäller att sätta sig upp mot Walters auktoritet.”

   ”Vartenda ord hon säger om honom är någon form av förstucket skryt.”

   ”Och du skryter aldrig?” sa Seth retsamt.

   ”Kan väl hända”, sa Merrie, ”men jag har åtminstone en gnutta insikt om hur jag låter i andras öron. Och min självkänsla är inte helt och hållet knuten till hur exceptionella våra barn är.”

”The subtext is always ’My son is extraordinary,’” Merrie said. “She’s always complaining about the length of his attention span.”

   “Well, to be fair,” Seth said, “it’s in the context of his stubbornness. His infinite patience in defying Walter’s authority.”

   “Every word she says about him is some kind of backhanded brag.”

   “Don’t you ever brag?” Seth teased.

   “Probably,” Merrie said, “but at least I have some minimal awareness of how I sound to other people. And my sense of self-worth is not bound up in how extraordinary our kids are.”

En bok som innehöll meningar som ”Vartenda ord hon säger om honom är någon form av förstucket skryt” skulle jag kasta i väggen. Men det här är inte en text om dåliga översättningar. Det är inte en text som gör upp med den svenska tolkningen av dialogen i Jonathan Franzéns Freedom. Det är en text om hur mycket bättre det låter med ”his infinite patience in defying Walter’s authority” än ”hans oändliga tålamod när det gäller att sätta sig upp mot Walters auktoritet”. Det är en text om hur gärna jag skulle vilja kunna uttrycka mig så, och om att hitta dit.

  

1. Tom & Jerry

I helgen skrev Malin Ullgren en krönika i DN som inte handlar om att det är bättre att läsa översättningar än original; det är en villfarelse som uppkommit som en följd av okänslig rubriksättning. Vad hon däremot hävdar är att läsning på ett främmande språk inte ger samma läsupplevelse som på modersmålet; inte nödvändigtvis en fattigare upplevelse, men en annan. Att det engelska språkets skönhet gjort det svårt för henne att vaggas in i något annat än ett fluffigt flow, hur gräsligt innehållet än må vara. I slutet av krönikan nämner Ullgren romanen Wolf Hall som hon tycker är oerhört bra. Men, fortsätter hon, hade hon läst den i original, ”om Tudortidens straff för högförräderi, med dess obeskrivligt vidriga urtagning av inälvor på levande människor, hade jag kanske hört orden i huvudet som om de deklamerades skönt i en Shakespeare-föreställning”. 

   Själv har jag ännu inte kommit till den mogna punkt i livet då jag inser att översättningar kanske kan vara en bra grej. Till den punkt då jag inser att jag ska sluta förtvivla över Virginia Woolfs ultra-modernistiska The Waves och i stället leta upp en översättning; att jag ska se till att få tag i teve-serien The Wire med textremsor och på så vis slippa missa hälften av ghettoslangen och därmed viktiga pusselbitar i intrigen.

   Jag ser vart Ullgren vill komma, men befinner mig fortfarande i en svärmisk fas i mitt förhållande till det engelska språkområdet. Jag är inte beredd att befläcka engelskan med kackiga svenska översättningar – eller, inte ens med goda svenska översättningar. På ett plan handlar det om eskapism; att få gå in i rollen som knarklangare i Baltimore; hellre corner boy i The Projects än textremsatmosfär av langare på Plattan. Hellre inspärrad Brooklyn-hipster med ”Sapphic vibe” och von oben-attityd (Netflix-serien ”"Orange is the new black"”) än Stjärnor utan svindel på Söder.
 

Det är långt ifrån att jag faller handlöst för alla kulturyttringar från USA. Snarare är det så att diverse krönikörer på DN Kultur förser mig med ett selektivt urval, mestadels det som uppskattas av en liten klick WASP-iga bibliotekarier och post-college-stundenter på Östkusten. Jag skulle med största sannolikhet bli oerhört nervös om jag mötte dessa likasinnade i verkligheten. Särskilt om dessa WASP-människor råkade bo eller befinna sig i Sverige. För det gör de. Och jag tänker inte på utbytesstudenter, som jag i och för sig också undviker för att jag är fasar för att göra subject-verb-agreement-fel och missförstå idiomatiska uttryck. Jag tänker i stället på folk som är uppvuxna i Sverige, fast ändå i ett annat land än jag. Jag möter dem i en studentkorridor i Flogsta. På Uppsalapendeln med en latte. I korridorerna på universitetet.

   Skillnaden behöver inte vara att dessa människor faktiskt reser till USA (vilket de ofta gör), mer betydelsefullt är att de har vuxit upp i svensk-amerikanska enklaver med tillgång till kabel-teve. När jag var liten hade jag ingen som helst önskan att delta i det livet; jag var visserligen avundsjuk på min kompis som i trean kunde kommunicera med nytillskottet i klassen, den amerikanske killen Michael. Men jag var inte beredd att tillbringa fler eftermiddagar hemma hos henne framför Ghostbusters med sega råttor och Diamint; det fanns ju så mycket roligare saker vi kunde hitta på (läs: byta frimärken och plocka hasselnötter). Jag gillade helt enkelt inte amerikansk barnkultur; den var ytlig och/ eller orealistisk, helt enkelt inget rimligt alternativ till Barbro Lindgren, Joelbitar och 8 dagar med Erik Arnér. Lilla Sport-spegeln var ett problematiskt gränsfall då de, mellan trevliga reportage från knatteligor och frågesport med bollkastning i studion, envisades med att visa Tom & Jerry. Denna extremt enerverande katt- och råttalek irriterade mig så till den grad att jag skrev ett protestbrev till Lilla sportspegelns redaktion; jag fick ett vänligt svar, men Tom & Jerry, urbilden för amerikanskt vansinne, fortsatte att sändas.

  

2. Aliide, Aliide

Frågan är alltså om det går att ta igen vad man gått miste om som barn. Den uteblivna amerikanska barndomen? Den som författaren Mare Kandre faktiskt fick uppleva, fast sedan ändå höll på att förlora. Som liten bodde hon i Kanada med sin familj och den tiden var något som hon kom att sakna livet ut. Eller framför allt var det språket hon saknade, ett språk med en rytm hon inte fann i svenskan. Hon skrev vid något tillfälle ett manus på engelska som refuserades, jag känner inte till detaljerna. Men jag har läst Aliide, Aliide där huvudkaraktären med titelnamnet också längtar till ett annat språk, till engelskan, som jämförs med den ofullständiga svenskan. En rent fysisk längtan.

Och ett helt annat mycket rikare språk hade där även funnits, ord som hon snabbt lärt sig och med vars hjälp hon helt och hållet lyckats driva bort det förflutna ur kroppen, alla de ångestmättade stämningar som dessförinnan tyngt henne men som samtidigt måste varit så omöjliga att definiera och beskriva.

   Ord som till exempel –

   CRISP.

   Ett tunt litet ord som blixtsnabbt smälte bort på tungan men lämnade en distinkt smak av mint efter sig, ett ord som hade ett tunt, mörkt syrligt hölje men som inuti var lite kyligt, lite vitt.

   Eller –

   DANDELION.

   Som när det uttalats, ändå på något underligt vis inte riktigt ville lämna en helt utan skruvades tillbaka ner i kroppen, ut i armar och ben, där det sedan kunde bli kvar i flera dagar efteråt.

   Och andra ord, ord i överflöd, hur många och underliga som helst, men även enkla ord. Och ord som öppnade sig inom en likt väldiga, mycket detaljerade bilder, som i sig själva ägde både klang och djup, skärpa och doft.

   Men här?

   Ja, här –

   Vad fanns att säga? Det gamla språket måste man alltså ta i sin mun igen, och det var inte på långa vägar lika genomsläppligt. Det bröt inte ljuset och tankarna på samma sätt så färger och ljussken bildades och fyllde en, varje ord var istället matt och hårt som en gråsten och med dessa ord i munnen fortplantade sig tyngden vidare ut i resten av kroppen som därför kändes underlig, tung och otymplig igen.

Det blir på sätt och vis en paradoxal upplevelse att läsa Mare Kandres prosa, som utan tvivel är författad på svenska och rymmer precis allt det som Aliide säger sig sakna i svenskan. Eller så är det inte alls konstigt; Mare Kandres vision var kanske just detta att blåsa in klang och djup, skärpa och doft i svenskan. Erövra svenskan, få orden att smälta som mint på tungan, göra svenskan, det gamla gråstensspråket till sitt eget.

   Om jag har någon slags vision, något stilideal, för hur jag själv skulle vilja skriva, skulle också jag hämta inspiration från engelskan. Jag vet aldrig om jag förstår de engelska orden rätt, nyanserna som Ullgren pratade om i sin DN-krönika, men jag tänker mig ett no-nonsense språk, ett matter-of-fact-språk. Den ekonomiska språkanvändning som jag som första gången mötte när jag som sextonåring läste Paul Austers The New York Trilogy. Det var någonting som slog an hos mig, någonting om frånvaron av gestaltning: ”That is how it begins. This is New York, the time is present, and neither one will ever change.” Som en resumé, någon som med auktoritet liksom konstaterar ett objektivt faktum. Får man skriva så? Jag var fascinerad, även om det till viss del kan ha berott på att orden i sig var enkla, lättbegripliga, men sättet de vävdes samman på, historierna som växte fram och flöt in i varandra, var inte det. Nu är det länge sedan jag tröttnade på Auster, kanske för att han i bok efter bok upprepade samma resumé, en resumé av resumén av resumén. Men andra har tagit hans plats.

    Alice Munroe. Richard Ford. David Simon. Jenji Kohan. Jonathan Franzén.

  

3. Patty & Piper

Går det att prata om favoritkapitel utan att låta som om man är tolv år och vill ha brevvänner? Kanske inte. Men jag har ett favoritkapitel i Jonathan Franzéns Freedom. ”Chapter 2: Best friends”. Berättaren Patty återkallar sin tid på ett inte särskilt flashigt college i Minnesota; hon ville fly från sin snobbiga och kulturella östkustsfamilj och bara spela basket. På college träffar hon Eliza. Citat, kapitlets första stycke:

Based on her inability to recall her state of consciousness in her first three years at college, the autobiographer suspects she simply didn’t have a state of consciousness. She had the sensation of being awake but in fact she must have been sleepwalking. Otherwise it’s hard to understand how, to take one example, she became best friends with a disturbed girl who basically was her stalker.

 

Återigen en resumé, här i formen av ingress. Konsten att skriva ingresser som bäddar för kommande gråtattacker hos läsaren. Konsten att skriva helt osentimentalt, och samtidigt vagga in läsaren i de allra mest sentimentala av känslor. Konstaterande på konstaterande, en berättare som är svalt sarkastisk, bitter, framställer sig själv som tråkig och dum, men gör det på ett sådant sätt att åtminstone jag känner sympati för berättaren. Som den typen av facebook-statusar jag skulle vilja skiva när absolut ingenting händer (och ja, jag inser avgrundsdjupet som skiljer fb-exhibitionism från Stor Amerikansk Samtidsepik). Då varken vill eller kan jag skryta med vad jag gjort, men hoppas att jag kan vinna åtminstone någons gillande med att berätta om min tråkighet på ett roligt sätt. Samma typ av sympati jag själv får för Piper i ”Orange is the new black”; någonstans stod det att det som gjorde serien så bra var att den inte tvingade läsaren att gilla huvudpersonen; man slutar visserligen att aktivt hata henne ganska snabbt, tror jag det stod, men hon blir aldrig något rättfärdigt samvete att identifiera sig med. Pipers likability är kanske inte särskilt hög, och just därför gillar jag henne. Och såklart, Patty i Freedom. 

Piper i "Orange is the new black": "I'd say that I'm a secular humanist"

    
Patty och Eliza framställs som varandras motsatser, trots att de dras till varandra (tillrättaläggande: Patty låter sig dras). Patty är beige, genomsnittlig i allt, Eliza med sina toppar och dalar. ”Eliza was exactly half pretty. Her head started out gorgeous on top and got steadily worse-looking the lower down you looked...” och senare, apropå en teckning hon ger Patty; “Like everything Eliza did (as Patty learned soon enough), the drawing was half super-skilled and half clumsy and bad”. Och sedan jämförelsen: “She was a B student in a different way than Patty was a B student, which was to get the same B in everything. Eliza got A-pluses in English and Ds in everything else. Her only known interests besides basketball were poetry and pleasure”. Basket som Eliza alltså intresserar sig för eftersom hon stalkar en basketspelare.

   Jag tänker på Freedom lite som en utdragen Sonic Youth-låt (parallellen är inte bara till för att droppa ännu en creddig amerikansk referens). Som om den sarkastiska tonen, den torra humorn kan liknas vid de dissonanta ljudmattorna hos Sonic Youth. Kanske med skillnaden att jag inte uppskattar distortion lika mycket som satir. Hos Sonic Youth får man efter kanske sju minuters oljud höra den vackraste melodislinga, som bara blir ännu vackrare för att man inte får den serverad med en gång. 
   I Freedom försvinner ibland den sarkastiska tonen, och något mörkare öppnar sig. Som detta, kort efter att Eliza har gett Patty teckningen av en basketspelare som måste föreställa Patty själv: ”Looking at the piece of paper, Patty had a preview of the falling sensation she would have a few months later after eating hash brownies with Eliza. Something very wrong and creepy but hard to defend herself against.” Som sårskorpor som snart ska klias sönder. Det blir så mycket mer effektivt då de inte smetas ut över hela sidan, bara finns där som mörka antydningar.

4. Malin vs Malin

Malin Ullgren menade att upplevelsen blir en annan om man läser på ett främmande språk. Kanske är det ett så självklart påstående att det inte behöver diskuteras. Men jag fastnade för det, för att jag tror att det i högsta grad gäller mig. Att läsa kritiskt, att uppfatta skiftningar, ordlekar, glapp; jag tror faktiskt att jag går miste av mycket av det i min läsning av amerikansk litteratur. När jag skrev en kandidatuppsats om en novellsamling av Richard Ford var det (bland annat) sådant som gjorde uppsatsprocessen till ett litet helvete. 

   Men när jag läser för att beröras, för att uppslukas, är mina bristande språkkunskaper snarast en fördel. Jag förkastar långt fler svenska än engelska böcker för att jag inte står ut med språkbehandlingen, med det inte sagt att den behöver vara sämre än i de engelska böcker jag gladeligen läser från pärm till pärm. 
   Samtidigt är jag en mindre uppmärksam läsare av svensk litteratur; jag skummar sidor, läser för snabbt, och går den vägen miste om nyanser. Orden fastnar inte, kanske för att det är samma ord som jag själv använder, som jag hör andra använda, bara det att i böckerna låter det ofta som dåliga avlyssningar. Jag är kvar där jag befann mig när jag började läsningen, jag kanske rent bokstavligt läser om platser där jag brukar röra mig. 

   Fortfarande dras jag till dokumentär och diskbänksrealism (precis som när jag var nio år och föredrog Bullens serie ”Klassliv” framför Tom & Jerry). Men för att alla sådana psykologiska mekanismer som kallas sympati, identifikation, projektion, empati ska sättas i rullning behövs numera en förflyttning. Inte till fantasy, inte till dåtiden, inte till avancerade formexperiment. Men till människor som tänker och känner som jag, och som lever nu, men i ett annat land och med ett annat språk.