En färg, en röst?

”Jag kände mig ganska säker på det, det var ett konstaterande som var möjligt för mig att göra utan att känna mig tvungen att i nästa mening ta tillbaka eller invända mot det.” Citatet är hämtat från essän Det är natten av Karolina Ramqvist, och i just det här fallet syftar det på hur hon i en intervju faktiskt lyckades säga något om sina romaner, något hon kunde stå för. (Överlag menar hon att det är näst intill omöjligt att överföra romanerna till någon form av muntlighet; det är i stället i läsarens möte med texten som meningen uppstår, inte genom i efterhand konstruerade förklaringar.)

Detta, att konstatera något utan att känna sig tvungen att i nästa mening ta tillbaka eller invända mot det, framstår för mig som en av lockelserna med att skriva. Jag kan vara någon annan än den jag är när jag lämnar tangentbordet: säkrare, mer fullständig, någon som har tagit kommandot och strukit alla ”eller jag vet inte”. Någon som det är värt att lyssna på. Som kan breda ut sig, utan att för den skull vara oföljsam.

Men jag är inte författare, så som Karolina Ramqvist. Jag behöver inte våndas över ännu en bokpresentation, ännu en intervjuförfrågan. Ändå kan jag känna igen mig i de frågeställningar hon brottas med, kan göra dem till mina egna. Den speciella situation som uppstår när en text kommer först, sedan människan bakom – och ibland går dessa enheter inte att sammanfoga. (Vid ett tillfälle blev ett par texter jag skrev inträdesbiljetten till ett förhållande, vilket var olyckligt då jag sedan aldrig kunde leva upp till de förväntningar texterna hade skapat. De var ingen förlängning av mig själv, även om det var jag som hade skapat dem. Den röst som fanns i texterna, kunde jag inte använda. Det säkra tonfallet fanns bara på pappret. Och sedan, när osäkerheten helt tog överhanden, inte heller där.)

I motsats till det säkra tonfallet, det osäkrade. Det är så jag tänker på Linda Skugges 40 – Constant reader som också handlar om relationen mellan text och upphovsperson. Den låg aldrig på Dagens Nyheters kritikerlista, medan Karolina Ramqvists essä placerade sig i topp vecka efter vecka. Medan Ramqvist verkar befinna sig i ett efter (krisen), befinner sig Skugge mitt i. Varken Skugge eller Ramqvist utelämnar närstående och de fokuserar främst på det egna arbetet, men Skugge tillskriver de yttre omständigheterna större vikt för skrivandet. Hur det ena formar det andra. Och hon ifrågasätter uppriktigheten hos just Ramqvist:

[Hon] är mamma till en ettåring och en treåring och hon ska nu börja på nästa roman, men hon väntar bara på ”en röst, en färg”. Sedan ska hon börja.

   Sanningen: hennes barn skriker, allt är kladdigt med mos och kräks och hon är så trött att hon vill spy. Hon väntar inte på en röst, en färg, utan på att barnen ska bli lite större. Sedan ska hon börja.

Efter att ha läst Ramqvists essä tror jag mig förstå att hon faktiskt inte ser barn som ett hinder för skrivandet, och också – som sagt – att hon finner intervjusituationer oerhört komplicerade. Därför kan det tyckas vara en ojämn kamp mellan en författare som går till personangrepp och en annan som vänder sig inåt för att förstå utgångspunkterna för skrivandet. Det kan tyckas självklart vem som vinner kritikernas gillande.

Men Skugges text är rak, naken. Ett uttalat syfte är att korrigera mediebilden av ”Linda Skugge” och genom texten visa en sannare Linda Skugge bakom (där Ramqvist snarare vill skilja författaren från privatpersonen). Det är en text som verkar skriven ur ett högt uppdrivet tvång, något som måste ut innan det är för sent. Jag tänker att det krävs mod att skriva så, mod att skriva även i känslan av att befinna sig på botten, och att klara av att överföra den på papper. Att känna sig missförstådd, och gestalta detta med att skriva ännu mer som skulle kunna missförstås. Sedan få det att bli angeläget – för det krävs stilistisk briljans. Upprepningar, omtagningar, anklagelser, självanklagelser i ett högeffektivt ältande. Det är tvärtomleken på fullt allvar: konstatera något och sedan känna sig tvungen att i nästa mening ta tillbaka eller invända mot det. Rytmen i det; dit skulle jag vilja nå.