söndag 13 maj 2018

Psynligt



Det blir allt varmare, utomhus, och i lägenheten. Jag stirrar på den blanka sidan – en timme, två timmar. Snart måste jag gå ut och handla, jag ska ha en vän på middag i kväll. Och så kanske jag ska springa, trots den gassande solen, att motionera gör alltid gott. Det är något att hålla fast vid. Men innan dess – jag vill skriva något, något som kan förklara, reda ut. Det är nu jag har chansen, sedan är det vardag igen, och då har jag inte längre det svängrum som krävs för att formulera mig. Tid har jag även då, för jag jobbar bara halvtid – men det är något med tankarna, att jag för att skydda mig från något låter mig trubbas av.

Nu när jag har slutat med en medicin, läkaren tillät mig det, tror jag att den dimma som har lagt sig över mig, håller på att skingras. Den där sömnigheten som gör det näst intill omöjligt att stiga upp på morgonen, även de nätter då jag sovit mer än nog. Samtidigt blir oron mer fysisk, på samma gång en kramp och en skakighet, en skakighet som bara tilltar av snusandet, som jag inte förmår sluta med. Noterar att medicinomställningen gör att nikotinet som jag tidigare använde för att hålla ögonen öppna, nu gör mig illamående, kanske så som kroppen egentligen ska reagera. Registrerar det, och tar en ny prilla, också det något att hålla fast vid.

Ibland, ganska ofta, ser och lyssnar jag på dokumentärer om narkotikamissbrukare (jämförelsen är patetisk, snus ödelägger inte liv, är mest av allt oklädsamt, men det är just sådana jämförelser jag faller för, som när jag tänker på mitt desorienterade tillstånd som en mycket tidigt debuterande demens) och jag finner ett egendomligt lugn i det – så där på avstånd. Det kunde varit värre, betydligt värre. Men ändå, alltid den där jämförelsen, och att jag alltid tycker att jag kommer till korta när jag tänker på kollegor, vänner – att de lever andra liv, med större ansvar och ett annat driv. Jag läser en kurs i svenska som andraspråk, och jag säger att jag på sikt vill undervisa, men innerst inne tror jag inte att jag kan ta ansvar för andra när jag inte tycker att jag kan ta ansvar för mig själv.

Syns det utanpå, vill jag att det ska synas? Uppfattas det som en lathet eller mer som att jag är förvirrad och lite borta? I ärlighetens namn tror jag att de flesta har nog med sitt, och inte funderar så mycket. Att det hör depressionen till (om det nu är en depression, det börjar mer och mer kännas som ett permanent tillstånd) att vara så självuppfylld som jag är, fundera så mycket på hur jag uppfattas och hur det egentligen ska gå. Och att oftast inte vilja uppfattas alls, att liksom smyga in på mitt rum när jag kommer sent (vilket jag alltid gör, utan uppenbara konsekvenser). Inte uppfattas och inte heller uppfatta, inte förstå eller orka förstå det som pågår runt omkring mig med ramverk, digitalisering och statistiska beräkningar. Det blir bara ord utan innehåll, och jag gör bara det mest nödvändiga, det allra enklaste, som jag sedan ändå utvärderar och kommer fram till att jag inte klarat av.

Jag får höra att jag gör gott nog efter mina förutsättningar, och att de negativa tankarna saknar faktisk grund. Och jag önskar att det var så, men jag kan inte ta in det. Inte heller nu, när jag skrivit det här, kan jag se det på något annat sätt. Men jag tänker att att jag i alla fall gör som informanterna i min brors studie, där han intervjuat personer som skriver om psykisk ohälsa på Instagram. Att jag genom att skriva kan uppfatta och bli uppfattad, att det är en hjälp för mig själv och kanske för andra.

1 kommentar: