I dagens Söndagsintervju gästar Mona Sahlin Martin Wicklin. I samtalet uppehåller sig Wicklin vid vad som hände 2016 när Sahlin avgick som regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism. Han ser, föga förvånande, en linje tillbaka till hur Sahlin tidigare hanterat sin privatekonomi och till de drev som det, när det uppdagats, satt igång i media. Det är synd, menar han, att hon slösat bort sin politiska begåvning på något som hon skulle kunnat få hjälp med. Själv menar Sahlin att just eftersom hon varit så engagerad i politiken och i politiska överväganden, har den egna ekonomin inte prioriterats, ja slarvats med. Att det är två sidor av samma mynt. Sedan vänder hon sig mot massmedia för de övertramp som begicks i pressen, och då särskilt 2016. Konsekvenserna av skandalen/drevet är något Sahlin också uppehåller sig vid i sitt sommarprogram och i boken ”Makt.lös.” som kommer ut i höst.
Så långt bakgrundshistorien. Ja, många kan den, mer eller mindre i detalj.
Men det är skammen som fastnar hos mig. Och den verkar bara i mindre utsträckning handla om privatekonomin och så mycket mer om andra spekulationer och rykten som florerade 2016 och som sedan jagat henne: de första veckorna, då hon väntade på Expressens publicering, samtidigt som hon fick hålla skenet uppe som samordnare, sedan integritetskränkningarna, så den djupa depressionen (djup på riktigt, inte bara i form av en löpsedelsrubrik).
Vid flera tillfällen tar hon upp rykten som jag aldrig hört talas om. Kanske för att jag synkade en egen depression med Sahlins. Men inte bara. Min bild av henne är fortfarande ganska mycket densamma som den Wicklin målar upp: en färgstark och viktig politiker, inte minst genom att hon tidigt lyft fram det intersektionella perspektivet – med uppenbara trassel i privatekonomin. I den ordningen.
Jag tror inte att Sahlin såg spöken. Vad jag däremot funderar på är om den depression drevet satte igång fick henne att i skammen få en något snedvriden uppfattning om andras värdering av henne. Om hon verkligen sjunkit så avgrundsdjupt i andras ögon, som hon själv tror. På detta har jag inget tvärsäkert svar. Men utifrån min egen problembild (bipolaritet och inte privatekonomiska svårigheter, vilket i och för sig skulle kunna hänga ihop, men inte gör det i mitt fall) tror jag att skamkänslan färgar av sig.
Skamkänslan får en att sätta sig själv i centrum, men inte på ett positivt sätt. För min del kan det handla om att jag under en hypoman episod tror att jag skrivit fantastiskt bra texter eller åstadkommit något annat intellektuellt eller kreativt på en exceptionellt hög nivå. När jag sedan insjuknar, på senare år inte i mani utan i depression, ”inser” jag att det bara var rappakalja alltihop och att folk nu hånskrattar åt mig. Att jag är huvudämnet i personalrummet eller på redaktionen. Eller: det som började bra gick åt skogen, och de som förväntat sig något av mig förstår nu vidden av min inkompetens. Högst sannolikt kommer jag att avskedas inom kort. När ingen annan gör det avskedar jag mig själv med en heltidssjukskrivning (adekvat men kanske snarare på grund av dålig självkänsla på gränsen mot paranoia än utifrån något specifikt misstag). Känslan av skam är verklig. Och den är svårhanterlig inte bara för mig själv, utan också för närstående som tvingas konfrontera den.
När jag börjat se ett mönster är det lättare att redan i skeendet förstå vad som håller på att hända. Numera kan jag om inte känna så i alla fall tänka att min prestation innan ”fallet” mycket väl var fullgod, att den låg på ungefär samma nivå som vanligt. Och visst, det var fråga om en övervärdering, men prestationen i sig var inte undermålig.
Skillnaderna är större än likheterna mellan de konkreta händelserna som utlöste skammen hos mig och hos Mona Sahlin. Hennes fallhöjd var högre; både hennes insatser och hennes brister av andra slag än mina. Och då mitt avtryck varit avsevärt mer blygsamt och mitt liv mer stillsamt, har jag kanske haft mer tid och fått mer hjälp att hitta strategier för att hitta en väg bort från skamkänslan. Utan att för den skull någonsin bli botad.
Nu tror jag att hon snart reser till sina barnbarn i Hultsfred. Och jag tror inte att jag kommer möta henne på stan, men om jag skulle göra det skulle jag säga att jag inte ens kände till ryktena. Det är inte det alla tänker på, det är inte det som stannar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar