På den tiden då jag var med i ett politiskt ungdomsförbund lyckades jag aldrig uppnå den högre graden av engagemang. För det fordrades aktivism, och aktivism innebar inte huvudsakligen studiecirklar och essäförfattande för den lokala interntidningen utan demonstrationer, gatuteater och ja, just det – aktioner.
Det är först i år jag har praktiserat aktivism fullt ut, vilket möjliggjorts tack vare att coronaaktivism är av ett helt annat slag än tidigare erors utåtriktade och kollektiva samhällsengagemang. Genom den här formen av aktivism kan man gå helt upp i de inom KBT så motarbetade undvikande beteendena. En något tvångsmässig renlighet blir till en förutsättning för friskhet och är inte längre ett gränsfall mot galenskap. Och tillhör man den privilegierade gruppen kontorsarbetare är det bara att ta med sig kontoret hem; på det sättet avvärjs alla oväntade sociala utbyten, sådana som kan få en att i vargtimmen fundera på om man verkligen gjorde eller sa rätt, sa för lite eller kanske babblade på för mycket. Kvar blir de digitala mötena där sakfrågan hela tiden tillåts stå i centrum och får utrymme att breda ut sig på en delad skärm, alltmedan våra ansikten krymper, fryser och försvinner.
Aktivism av i år är på många sätt i samklang med min livsstil. Även om vissa restriktioner har likheter med tidigare sjukdomsklassade beteenden, kan de också föra med sig reella vinster. Under mars och april, då pandemin grasserade som värst, kände jag inget utanförskap under mitt hemmasittande. Isoleringen var en kollektiv handling – ensamheten delades av så många att den vändes till gemenskap. Jag blev del av något större; ett skeende, en vind som tilltog i styrka och svepte över länder, städer, ner på stadsdelsnivå. Våren kom och längs promenaden utmed ån snappade jag upp fragment av samtal som alla innehöll orden ”statsepidemiolog”, ”permittering”, ”inställd”. En sällsam gemenskap i det.
När en historisk händelse blir till ett utdraget skeende måste ändå någon form av normalitet upprätthållas. Exempelvis kan inte alla byta karriär och bli hobbyepidemiologer; en återkommande kritik, och en kritik som också skulle kunnat riktas mot mig. Inte för att jag ställde några diagnoser eller utfärdade några prognoser, men jag började kartlägga pandemiska nyord, något som upptog så mycket tid att det var en välsignelse när sommaren och semestern kom. En semester som jag nästan helt tillbringade i isolering med oändliga coronasökningar i Mediearkivet.
Ingen säger att vänner, vackra platser och goda drinkar är något negativt. Men de kan vara så underbara att de helt utesluter annat. Vissa tankar blir då aldrig tänkta. Nu fick de utrymme.
Så i augusti fortfarande i samklang med restriktionerna. Smittan var dock nere på så låga nivåer att min oro främst bestod i att riskera att bli betraktad som haverist och coronaradikaliserad.
För ett par veckor sedan hade jag så en deadline, och de texter jag arbetat på sedan försommaren behövde skickas in. Semestern var sedan länge slut, och den effektivitet hemarbete i viss mån kan innebära krävdes inte längre då jag nu inte behövde dubbelarbeta. Det var lätt att motivera att jag i alla fall någon dag i veckan kunde gå in till kontoret; dessutom tillhandahålls där större skärm och höj- och sänkbart skrivbord, och närsynthet och ergonomi är också något att väga in.
Men det jag särskilt lade märke till när jag kom tillbaka – för det kändes som att komma tillbaka efter så många månader med laptopen vid köksbordet – var hur väl jag trivs med småpratet, ja till och med struntpratet. Koncentration och stillhet och tystnad, sånär som på kylskåpssurr, kan vara bra det med – men det finns en lätthet i att träffa folk utan att på förhand avtala tid, prata om saker utan en given dagordning och utan ett bestämt ämne; att inte behöva ta initiativ, inte undra vems tur det är att höra av sig, slippa fundera på om väderläget motsvarar promenadväder och om det annars finns en plan b.
Så långt allting gott. Så långt – pandemin som ett intressant (a)socialt experiment, där olika livsval och livssituationer prövas och bryts mot varandra. Med den tentativa slutsatsen: allt har sin tid. I vissa perioder kan det vara skönt att gå in i sig själv och därigenom få syn på något som annars riskerar att slarvas bort. Samtidigt är människan ett socialt djur som mår bra av att träffa andra på regelbunden basis, kanske till och med vistas under samma tak några timmar om dagen. Klokt så.
Men det finns ett men: att det aldrig först och främst varit någons ambition att vi ska ändra våra sociala beteendemönster, att roten inte är luthersk medborgarfostran utan något som befinner sig utom vår kontroll. När mörkret nu lägger sig och vintern snart kommer, ökar smittspridningen igen. Under institutionens onsdagsinformation betonas i högre grad än vanligt universitetets coronaålägganden gentemot studenter. Mediernas virusrapportering tycks alltmer intensiv, och det kommer rapporter från närliggande länder om lavinartat ökad smittspridning. Här i Uppsala har viruset återigen tagit sig in på några äldreboenden. Allt det här var väntat, redan i mars förutspåddes en andra våg.
Tidsandan och jag är dock inte längre lika goda vänner. Jag hade önskat i alla fall några veckors ytterligare paus från coronaaktivismen. Jag vill röra mig på gator och torg, inte för att demonstrera, men för att ta en öl eller kanske en vända till Ikea. Och fortsätta gå till jobbet om morgonen, och då inte främst för den stora skärmens och det höj- och sänkbara skrivbordets skull. Återgå, det är vad mina instinkter säger, men frågan är om jag kan lyssna på och följa dem. Kanske är det nu jag verkligen borde hålla mig hemma. Kanske är det nu jag ska vara aktivist på riktigt. Kanske var det aldrig meningen att det skulle vara lätt att göra rätt.
Och inte heller vara självklart vad som är rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar