Garth Greenwell debuterade med kortromanen Mitko (2011) vilken sedan bildade grund för genombrottsromanen What Belongs to You (2016). Dessa texter kretsar båda kring en namnlös berättare, en amerikansk manlig lärare bosatt i Bulgarien, och dennes förhållande med Mitko. De möts i Kulturens nationalpalats i huvudstaden Sofia – i toalettbåsen i källaren. Mitko är prostituerad men deras möten övergår snart till en kärleksrelation, om än inte på lika villkor. I romanens mittparti återvänder berättaren (i tanken) till uppväxtens Kentucky, och i fokus står beskrivningen av en ungdomsvänskap som övergår till attraktion, och då också går förlorad.
Romanen gjorde starkt intryck på mig; berättelsen drabbade men också hur den var berättad. Det gäller i än högre grad Greenwells senaste bok, Cleanness (2020), som precis som What Belongs to You har en amerikansk lärare bosatt i Bulgarien som huvudperson. Och precis som då är denna berättare reflekterande, främst kring sina sexuella relationer. Det är sant att många författare har en enda historia som de ständigt återvänder till, men Greenwells böcker tycks vid första anblick inte bara snarlika utan identiska. Det stämmer dock inte: Nyutkomna Cleanness är uppbyggd som en variation på ett tema, påminnande om ett musikstycke, och saknar till skillnad från genombrottet en mer traditionell dramaturgi. Det associativa draget är också något som Greenwell själv tar upp i en intervju när han ombeds genrebestämma sin text:
The closest model to the book in my mind is Schubert’s Winterreise. There’s a way in which I hope the nine chapters are like spheres of intensity that are placed in a relationship that is not the concequence of plot or the linearity of chonology, but is instead a kind of constellation […] That may sound pretentious, but I think there’s a place for pretentiousness in art. (The Guardian, 18 april 2020)
Om språket i bästa bemärkelse är pretentiöst är innehållet det inte – såvida inte alla reflektioner och beskrivningar av kärlek i viss mån lutar åt det pretentiösa. I åtminstone tre av kapitlen står inte heller kärlek utan själva sexakten i fokus. Ett av dessa kapitel lyser särskilt starkt. ”The Little Saint” heter kapitlet, och precis som flera andra titlar i boken, spelar den på ironi. Berättaren har träffat det lilla helgonet, Svetcheto, på en hookup-sajt. Svetcheto finner själv smeknamnet lustigt eftersom det är oidiomatisk bulgariska; berättaren, namngivaren, instämmer eftersom namnet är ”so at odds with the things we did together, with how I used him or how we used each other”. Men helgontemat skymtar även senare i beskrivningen, ”his slightness and quiet in the hoodie that framed his face like a monk’s cowl”. Och inte bara där; den genomsyrar hela Svetchetos väsen. Förutom att berättaren dras till hans underkastelse, vilket påminner om hans egna preferenser och därigenom skulle kunna göra dem inkompatibla, är han imponerad av Svetchetos självframställning. En omsorg om uttrycket, i ett oväntat sammanhang: ”It was a kind of profile common enough in the States or Western Europe but I had never seen one like it here […] No limits whore, it said, in good pornographic English, with a Bulgarian translation beneath. I was curious to know what it meant here, no limits, and where he had learned it.”
*
I P1-programmet Spanarna handlade ett inlägg härom veckan om det problematiska i ordet problematisk. Det antyder att en företeelse inte riktigt är okej, utan att specificera vari detta problem ligger – pliktskyldigt, en slarvig gardering. Jag frestas också att hastigt påpeka att jag naturligtvis förstår att Greenwells tematik är problematisk. Huvudkaraktären befinner sig visserligen själv i en utsatt position, inte minst i Bulgarien där fördomar mot homosexuella tar sig explicita uttryck och genomsyrar hela samhället. Men samtidigt är flertalet av berättarens egna relationer inte jämlika, varken i fråga om ålder, social status eller sexuella roller.
Men det som skulle kunna avfärdas som problematiskt är också något som berättaren själv brottas med. Han vill inget hellre än ett jämbördigt, kärleksfullt förhållande. Ses Cleanness som en musikalisk komposition skulle crescendot egentligen vara sviten ”Loving R.”, placerat i bokens mittparti. Här skildras olika aspekter av förhållandet mellan berättaren och R., ett förhållande som sträcker sig över ett par år. När det tar slut är det för att R., från Portugal, inte ser någon framtid i Bulgarien. Om de tidigare samtalat om hur lyckliga de gör varandra, diskuterar de nu varför de båda tycks sträva mot att ödelägga denna idyll. Crescendot uteblir och jag blir aldrig på det klara med om det är avsiktligt att berättaren varken tycks övertyga sig själv eller läsaren om den ömsesidiga lyckan i relationen till R.
I stället är det i de råare mötena som språket får liv. Och så i de inledande och avslutande kapitlen, där läsaren får möta berättaren så som hans studenter ser honom. I det finns det något alldeles särskilt bräckligt. Liksom i tidigare nämnda "The Little Saint" är titeln på inledningsnovellen ambivalent: "Mentor". För studenten är berättaren mycket riktigt någon att anförtro sig åt; han vill för denna lärare, som är öppet homosexuell, berätta sin historia. Efter det kommer berättaren att se på ett annat sätt på den kvartett där studenten ingår:
[For] the first time I had a clear sense of the four of them, all of them students I had seen every day, more or less, with so little idea of what passed between them. I have such a strange perspective on their lives; in one sense I see them as no one else sees them, my profession is a kind of long looking, and in another they are entirely opaque to me.
Berättaren, som tidigare inte ens visste att de fyra var vänner, får nu reda på det mest privata. Att studenten förälskat sig i en av de andra, som i sin tur blivit ihop med kvartettens enda tjej. Ensamheten och övergivenheten blir outhärdlig, och berättaren – mentorn, nu obekväm – försöker säga att det går över, det kommer andra chanser, det finns sajter. Påståenden som studenten vänder sig mot; han vill på inga villkor att känslan ska försvinna, och förslaget om nätdejting gör honom illa berörd. Här sträcker sig variationen längre än inom bokens pärmar, och studentens historia blir en pendang till uppväxtskildringen i Greenwells förra roman.
Och så slutligen en annan variation, där skildringen av Bulgarien sammantvinnas med studenternas relationer. En kraftig vind har för en tid sedan blåst in över huvudstaden, och i några dikter som studenterna skrivit under berättarens lektioner, behandlar de alla, oberoende av varandra, denna vind – i form av en orm, av galopperande hästar, av ett hav i uppror: ”Four of the poems you put up were by me and my closest friends” berättar studenten och fortsätter: ”We hadn’t talked about it at all, it was funny that we wrote about the same thing."
*
Och kanske vill jag också skriva om detsamma, inte om stormen över Sofia, men en annan skildring med inspiration från Greenwell. Oberoende av honom, men ändå i dialog. Min egen historia. Mina egna historier. Men till skillnad från allt som jag här på bloggen skrivit om psykisk ohälsa, ett vad det skulle verka mer obekvämt ämne, känns det svårt att skriva om (bi)sexualitet. Och det inte för att det skulle vara något hemligt eller skamligt (även om det kan tyckas konstigt att jag över huvud taget skulle tänka så, att det i sig skulle kunna vara – problematiskt). Utan i stället att det är obearbetat; som en artist nyligen förklarade i en intervju kunde hon skriva om hur personliga saker som helst, så länge de låg bakom henne, bearbetade, fint ordnade i askar. Annars, om hon fortfarande befann sig mitt uppe i det, innebar skrivandet en fortsättning på bearbetningen, och publiceringen en offentlig sådan, som mer tog än gav energi.
Förutom att en skildring av sexualitet hotar att balansera farligt nära det privata, är det något som oundvikligen inbegriper andra människor. Och det är naturligtvis inte heller någon som avkräver mig en redogörelse. Ändå tror jag att det skulle kunna vara en frihet att kunna skriva om sexualitet, kanske inte här, men på något sätt, kanske skönlitterärt. Att det nu snarare är samtalet än relationen jag saknar, även om det ibland går hand i hand. Att de relationer jag haft ibland känns som den enda erfarenheten, att det inte finns några angränsande rum. Att ett ämne som paradoxalt nog är just intimt, kanske inte alltid kan vara det, eftersom de personer som jag skulle tycka det vore som mest intressanta att tala med, också skulle kunna vara dem som, ibland mer rätta, skulle kunna bli obekväma (ett sant greenwellskt dilemma).
Samtidigt skulle ett skrivande innebära att man påtår sig någon form av identitet – och varför skulle min vara mer intressant än någon annans. Att skriva om psykisk ohälsa känns då enklare, för där är jag någon form av expert både vad gäller dåligt mående och skriftlig bearbetning av dåligt mående, och därigenom kan det åtminstone under svackor vara lättare acceptera att det är ens roll.
Men trots att Greenwells identitetsbygge är av ett annat slag, tror jag att jag kan lära av honom. Det är ändå skönlitteratur han skriver, inte bekännelser. Även om jag tycker mig känna till mycket om hans relationer, och tänker mig att det bara ligger ett tunt raster mellan honom och hans huvudkaraktärer, kan jag inte med säkerhet veta. Det jag vet är att han är en författare av rang som i dag fick mig att skriva med större energi än vad jag förväntat mig, att hans stil och förmåga att skildra relationer med både precision och känslighet och råhet, kan vara en bearbetning och terapi, om inte för honom så för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar