Min norska resa

De sladdriga torskfiléerna hopar sig på bandet, får händerna att stelna till isklumpar. Fisklukten äter sig in i kläderna, in i huden, och då hjälper det inte ens att tänka på den kommande backpacken till Thailand. Eller - ändlösa dagar i kassan på Systemet i Strömstad, då de kedjerökande hårdblonderade damerna från Halden väller in och köper Parador. Alltid Parador medan de maniskt flörtar med killen i kassan bredvid.

En bild från ett annat grannland - så länge...

Så kunde det ha sett ut. Så ser det ofta ut. Mötet med nabolandet i väst. För mig var det annorlunda. Under några somrar i mitten på nittiotalet var jag passagerare på lyxkryssaren Funchal och varje morgon vaknade jag med en ny vykortsvy framför ögonen: "Vi har kommit in i Storfjorden. Vattnet har en vacker grön färg, på båda sidorna om båten störtar vattenfall ner för de branta stupen", "Nu är vi i höjd med Lofoten och ibland ser vi små öar på båda sidor om båten (styrbord och babord)", "Det går inte att beskriva hur vackert här är. Höga fjäll som stupar ner i havet, som en fjällskärgård. Så vilt, så kargt...", "Trollväggen är ett 1800 m högt fjäll med ett 800 m lodrätt stup. Ett rent paradis för bergsklättrare", "Men ändå liknar landskapet inte riktigt det kring Molde och Tromsö, naturen runt Olden är mjukare och mildare". Förutom att jag som tolvåring uppenbarligen hade ambition att göra karriär i resebroschyrbranschen kan man av detta sluta sig till att mitt intryck av Norge för alltid skulle bli idealiserat.

Föga hjälpte det att jag under min tidiga studietid blev kompis med en norska. Man hade ju kunnat tänka sig att kontakten med den inhemska befolkningen skulle grusa, eller åtminstone nyansera, min bild av Norge. Men hon stämde mycket bra in på allt det positiva jag förknippade med landet, och i tillägg fick jag uppfattningen att norrmän var ett extremt språkbegåvat folk - det vill säga hade lätt att lära sig svenska. Efter en vecka i Uppsala talade min norska kompis flytande svenska och de efterställda possessiva pronomena ("syster min", "kaffet ditt") lät mest som något pikant dialektalt. Det hände att hon i skrift kunde uttrycka sig lite väl ljudenligt ("tekster", "konklusjonen") men det är ju sånt som hör sms-språket till. När bokstäverna ibland blev fel ("uavsett") kunde jag avfärda det med att hon hade slintit på tangentbordet.

Jag hade alltså inga betänkligheter när hon en majdag frågade om jag ville följa med till Stockholm för att gå i parad. Aldrig att jag skulle ha kommit på tanken att fira den svenska nationaldagen, men att däremot promenera längs Strandvägen tillsammans med några hundra exilnorrmän i folkdräkt var något jag gärna gjorde. Inte heller hade jag något emot att stämma in i "Ja, vi elsker dette landet" när vi hade nått vårt mål, Skansen. På Pendeln tillbaka till Uppsala njöt jag när jag märkte att andra resenärer noterade våra pappersflaggor som stack upp ur axelväskorna. Vi firade något alltigenom gott - minnet av den norska grunnloven från 1814. Då kastade norrmännen av sig det danska oket, för att istället ingå en betydligt vänskapligare union med Sverige.

Därför kom det som en chock när en av mina nuvarande kursare berättade om sina erfarenheter av syttende mai. Under ett av våra återkommande samtal om den norska språksituationen uttryckte hon sin förbittring över att norrmännen hade gjort det så komplicerat för sig. Två skriftspråk med obetydliga skillnader i ett land med knappt fem miljoner pers? Ska det verkligen vara nödvändigt? Tänk på de stackars eleverna, blir det inte ett enda virrvarr i deras huvuden? Och när nästan allt som på frivillig väg publiceras är på bokmål, varför då envisas med sidemål? Jag höll till viss del med, men tog ändå min norska kompis som ett levande bevis på att det obehindrat går att röra sig mellan olika skriftspråk. Min kompis är uppvuxen på Vestlandet, med dialekt och nynorsk, men skriver idag lika lekande lätt på bokmål (enligt egen utsago, som jag dock inte har någon anledning att betvivla). Hon är dessutom norsklärare. Hennes elever får den bästa undervisningen. Som stöd för min tes anförde jag ytterligare några exempel på trevliga och skärpta norska utbytesstudenter som jag träffat. Med sin klipskhet och språkbegåvning behöver norrmän slet ikke bekymra sig över språkets komplexitet, den finns där och berikar, punkt.

Men, sa min nuvarande kursare, hon trodde inte att norrmän var det brightaste bland folk, hennes erfarenheter såg så annorlunda ut. Ögonen förmörkades när hon berättade om hur norska raggare hade invaderat hennes hemstad den syttende mai. Det var tidigt åttiotal och mamman hade förbjudit henne att gå ner på stan denna dag. Men hon och hennes kompisar trotsade förbudet, de rörde sig ner mot centrum, såg hur raggaråken cirklade runt torget, hur fulla norrmän (som hade druckit sig berusade på billig Parador) hävde sig ut genom bilrutorna och vrålade evergreens med stigande intonation, och då, då tog min kursare och hennes kompisar fram ärtrören och blåste så hårt de bara kunde.