Fredrik Strages amerikanska hjärta

Fredrik gästar Uppsala stadsbibliotek fredagen den 27 april för att berätta om sitt liv och sitt verk. Jag är i Norge då men sänder mina varmaste lyckönskningar.

”Man behöver inte vara svart för att vara en nigga” säger T-Boz i TLC. Och man behöver inte vara amerikan för att ha full koll på det popkulturella uttrycksregistret från drömlandet i väst. Man kan till exempel heta Fredrik Strage och komma från villaförorten Skäggetorp i Östergötland. 

Strage har under nollnolltalet etablerat sig som en av de mest inflytelserika musikskribenterna i Sverige. Till skillnad från kollegan Andres Lokko har han aldrig emigrerat till ett engelskspråkigt land.

   

Det är just i gränslandet mellan två kulturer som hans kreativitet har blomstrat. Han utnyttjar sin dubbla tillhörighet för att berika det svenska språket och när han använder anglicismer är det alltid ett högst medvetet val. Vägen för att nå dit har långt ifrån varit spikrak men idag vet han att en svensk medeltidsblockbuster ska recenseras på modersmålet och inget annat.

   

En intervju med en amerikansk girlgroup är däremot omöjlig att helt översätta utan att samtidigt förvanska den. För hur skulle det se ut om Lisa ”Left Eye” från TLC plötsligt skulle heta Lisa Vänsteröga som en annan pojkboksindian? När Strage precis dumpats av en stor kärlek överförde han sin åtrå till Lisa. Han mötte henne 1999, kort innan hon omkom i en bilkrasch, och det var just blicken som förtrollade: ”Lisa säger ingenting. Hon bara tittar på mig och jag försöker avgöra om hennes vänstra öga ser annorlunda ut än det högra. Michael Bivins i New Edition påstod det när han träffade henne i en shopping mall för en massa år sedan. ’It’s your left eye, there’s something about it’, sa han. Det var så folk började kalla henne Left Eye”.

   

TLC som förutom Left Eye bestod av Tionne ”T-Boz” Watkins och Rozonda ’Chilli’ var i viss mån en three-hit-only-grupp, där väl ”No Scrubs” får räknas som den främsta. I intervjun, som är en av de få där Strage till fullo ger utlopp för sina egna känslor, anspelar han på låttiteln när han mot slutet skriver att ”det är en mörk, fuktig midsommarafton (en natt då bara idioter och scrubs lägger blommor under huvudkudden) och det enda jag kan tänka på är badkaret hemma hos Andre Rison”. Sedan följer en sekvens om Left Eyes hämnd på sin make när han varit otrogen, hur hon kastade hans sneakers i badkaret, tände eld och hur elden spred sig tills hela huset stod i lågor.   

                                                                                                                                                                                                             

När jag läser Strage txt – samlade artiklar av Fredrik Strage är det just här, kort innan milleniumskiftet, han åstadkommer den mest perfekta legeringen mellan svenska och engelska. Tio år tidigare då han börjat sin bana som överårig ungdomsreporter på Östgöta Correspondenten lyste anglicismerna med sin frånvaro, men å andra sidan skrev han då om lokala syntband som Njurmännen och om den marginaliserade sporten kaninhoppning. Några år senare, då han blivit skribent på credmagasinet Pop, stiger kometkarriären honom åt huvudet, och han sväljer allt (afro)amerikanskt med hull och hår.

   

1995 vet han knappt vem Mary J Blige är men nappar på erbjudandet att få intervjua henne. Det är idealisering och piedestaldyrkan: ”Hon är en bitch, en bad bitch. Hajar du?”, det är coola homegirls, loverboys, hardcorerap, feta hiphopbeats. Marys pojkvän anförtror Strage att ”hon är dope” och Strage öser på ”Mary är 23 år och redan drottning, ’The Queen of Hiphop Soul’” och när han går säger han ”bless you” till henne även om han erkänner att hon knappast behöver fler välsignelser. Men i sin förbehållslösa idoldyrkan är intervjun ganska fin – trots allt.

   

Plågsamt blir det egentligen bara när han samma år besöker Atlanta och det årliga weekendpartyt Freaknik för 100 000 svarta collegestudenter. ”De dansar, raggar, äter barbecue, besöker Martin Luther Kings grav, röker och cruisar i nyvaxade bilar, vars kasettdäck snurrar fler varv än navkapslarna. I bilkön dunkar blankpolerad R&B, catchy flickpopharmonier och hetlevrad hiphop...” – och så går han på, sida efter sida. Jag ser den kändiskåta 22-åringen framför mig, hur han varje tisdagskväll får rysningar av Mats Nileskärs slickade och djupa stämma i P3 Soul, och nu vill göra samma sak i skrift. I kommentaren efter artikeln ägnar sig Strage också åt självkritik, han skriver att han var ”snuskigt nöjd med sin egen formuleringsförmåga, fast besluten om att skriva med ett slags hiphopflow, omedveten om att meningarna blev onödigt knixiga”.

   

Vad jag också ser i Freaknik-artikeln är en osäkerhet på hur han ska integrera den amerikanska slangen med sitt eget språk. De amerikanska citaten står för sig själva, och är inte förankrade i texten i övrigt. Strage tycks använda dem som en slags statusmarkör för att visa hur väl han själv är förenad med den amerikanska södern. Kanske också för att visa kollegerna på Pop att han inte var en förklädd syntare (vilket han faktiskt var) utan att han ograverat köpte hela hiphopkonceptet som var legio på tidningen just då.

   

Idag framstår Fredrik Strage som ganska ohotad inom det hippa kulturetablisemanget, det finns en del som gnäller över att han tillåts breda ut sig över småsaker (ordvitsar, obskyra seriemördare, en ny gren av heavy metal), att han är man, att han intar en okritisk hållning och snarare är fan än recensent. Men få verkar reta sig på hans språkbruk. På sin fanpage på facebook skriver han, med glimten i ögat men ändå inte helt ironiskt, att han är Sveriges vassaste penna.

   

Frågan som fler ställer sig är om han verkligen är just Sveriges bästa skribent. Han skriver ju knappt om landet i norr! Arvet efter tiden på Pop och Bibel kan spela in, att han där var tvungen att lägga band på sin faibless för tysk synt och krautrock. Inte heller svenska ikoner som Broder Daniel stod högt i kurs inom hipsterblaskorna, och om nån skulle skriva om BD var det Linda Skugge, som faktiskt upptäckt dem.

  

Istället fick Amerika bli Strages revir. Och ofta handlade då om glittrig glamourpop och kommersiella rappare –inte helt okej. Vi minns fortfarande Ulf Dagebys progglåt från 1975, ”Doin’ the Omoralisk Schlagerfestival”. Den skrevs som ett slags svar på ABBA:s seger med ”Waterloo” i Eurovison Song Contest. Medan Nationalteatern engagerade sig i världsfreden och motsatte sig kulturimperialismen ”kom ABBA i kläder av plast/ lika döda som sillkonserver/ de skiter också i allt vill göra snabb Stol/ det pyr i mina franska nerver”. ABBA ”rasslar av juveler glittrar av guld/ de sjunger om den spanska solen (...) och svänger på fascistkärringkjolen”. Nu ska sägas att Fredrik Strage på inget sätt är fan av melodifestivalen, men för många symboliserar han ändå den manliga ohotade stereotypen; han som har allt utrymme i världen att påverka massorna, väljer att i tid och otid citera sin trendkänsliga vän Hipster-Kristofer som måste vara ett alter ego för honom själv. Inte så att han säger något stötande, men många uppfattar att han inte säger något alls.

   

Kulturimperalism klingar idag sjuttiotal, det har ersatts med begrepp som globalisering och anglifiering. Egentligen handlar det om samma sak. Det handlar människor som oroar sig över att det svenska källvattnet ersätts av Coca Cola, om människor som föredrar att läsa Rosen på Tistelön framför Twilight. Och så handlar det såklart om anglifieringen av det svenska språket.

   

Jag menar att svenskan långt ifrån är hotad, det är i alla fall inte Strages fel om den skulle vara det. Snarare ska naturvetenskaplig forskning och företagskultur ta på sig skulden, här kan man tala om domänförlust. Forskarna läser och skriver peer reviewed artiklar, företagsstrebrarna avhandlar senaste bokslutet på stapplande svengelska.

   

Visst har engelskan gjort stora framstötar det senaste halvseklet, men inte på svenskans bekostnad, utan snarare på andra europeiska språks. Om folk i min generation läser vilken standardbok som helst från trettiotalet kan den kännas frånstötande, inte bara på grund av rasbiologi och renhetsiver, utan också för att texten är späckad med tyska citat. Men då det begav sig var det inte snobberi, utan bara allmängods hos den bildade medelklassen. Den rollen har engelskan intagit idag. Strages inkludering av engelskan i sina texter, är mer demokratisk än elitistisk.

   

Språksociologen Harriet Sharp visade redan 2001 att engelska ord förekommer varje minut i svenska ungdomars talspråk och att engelskan då framför allt tjänar till att ge eftertryck åt påståenden, snarare det än att tillföra ny information. Så också hos Strage. Med engelskan ger han atmosfär till sina texter, en amerikansk diva fortkör inte på motorvägen, utan glider fram på freewayn. Samma diva förtär inte andlig kost utan Soul Food.

   

Därför känns det lättköpt och obetänksamt när Margareta Westman i uppsatsen ”Har svenska språket en framtid?” menar att när ungdomar tillägnar sig ett kunskapsspråk (engelska) och ett vardagsspråk (svenska) blir avståndet mellan rationellt tänkande och mänskligt kännande längre och svårare att överbrygga. Visst behöver vi ett språk som är förankrat både i hjärta och hjärna, men det är inget som säger att engelskan skulle vara utestängt från nordbors känsloliv. I alla fall inte om man heter Fredrik Strage och är uppvuxen i Skäggetorp i Östergötland. Om man som nioåring följde med pappa och mamma och syster till New York, gjorde studiebesök på Marvel Comics och släpptes in på lagret med orden ”Take as many as you like, kid”. Om man senare, på grund av sitt sjukliga intresse för superhjältar blir betraktad som nörd, försvinner ner i källaren, känd som ”The Dragon Cave”, för att spela rollspelet Drakar & Demoner med likasinnade. Om man drömmer om att tjejen med de aprikosa tajtsen, hon som visserligen tar fel på imperfekt-former och böjer ”dö” som ”dödde”, att just hon ska gå fram till Fredrik, till nörden, längst bak i klassrummet, ta av honom glasögonen och säga ”But you’re beautiful”.

   

Fredrik Strage må ha haft en priviligerad uppväxt i en idyllisk villaförort, men han är långt ifrån ensam om det. Och andra kids växte upp i Rosengård och Botkyrka och insöp samma engelska, även om vägen dit inte gick via studiebesök i The Big Apple, utan genom häng på fritidsgården där NAS och Tupac pumpar över pingisbordet. Det kan förefalla patetiskt när Strage i en krönika glädjs åt förfallet i östgötska Skäggetorp, att idyllen håller på att förvandlas till getto. Men ändå inte -

   

I en uppsats inom media och kommunikation analyserar Viktor Andersson hur fem krönikörer förhåller sig till – hmm...”där & då i relation till här & nu”. En av krönikörerna som Viktor fokuserar på är just Strage. Viktors resonemang är inte helt glasklart och referenser till tidsresenärer som Marcel Proust kan tyckas onödigt pretentiöst. Men då han analyserar Strages dubbla identiteter blir det genast intressant. Han menar att Strage genom att framställa sig som hemma i en främmande miljö försöker undvika jagets maktutövning. Strage blir både deltagare och observatör, betraktad och betraktare, på samma gång fan som recensent. Orientering (’mapping’) är således inte bara en rent typografisk företeelse – ”orientering sker också känslomässigt” skriver Viktor och fortsätter: ”Den moderna människan saknar tro på tillhörighet men denna brist på tro får inte människan att sluta längta efter den (...). Just därför skapar människan en episodisk och provisorisk hemhörighet i tid och rum”.

                                                                                                       

Niggaz som Strage fallit för efter "Left Eye"

Åter till Strages möte med Lisa ”Left Eye” midsommarkvällen 1999. Tillsammans med sina sidekicks i TLC sitter hon uppkrupen i en soffa i Atlantas midtown. Vi ”talar om det vi brukar tala om när vi talar om kärlek” berättar Strage. Ett långt förhållande har just gått i kras, han ”känner sig ganska vit och tråkig” men tjejerna uppmuntrar honom. ”Man behöver inte vara en svart person för att vara en nigga. ”Nigga” betyder 'non-ignorant-person'” förklarar de. Sen tackar T-Boz och Chilli för samtalet, och lämnar rummet. Kvar är Strage med Lisa. Hon poserar för några fler bilder, flinar under sin lugg och säger ’peace’ innan hon också försvinner. Hon försvinner till Honduras, kör fort fort genom het latinolandsbygd, räcker en cd-pärm till en kompis i baksätet. I överlämnandet förlorar hon kontrollen över bilen, hon slungas genom vindrutan och dör omedelbart. Hon försvinner för alltid. När Strage tio år senare sammanställer sina artiklar märks fortfarande sorgen. Men han minns att TLC har sagt att han också kan vara en nigga, och Lisas sista ord till honom var ’Peace’.

   

Det är inte så långt mellan drömlandet i väster och Fredrik Strages stockholmshjärta. Lisa syftade nog inte i första hand på världsfreden när hon tog adjö, kanske såg hon att Strage var i kris och behövde ett lugnande ord.

   

För Strage är engelskan inte i första hand ett kunskapsspråk. Hans soul finns i hjärtat av den amerikanska södern.