onsdag 11 april 2012

Till minne av Francesca Woodman


Jag drabbas då och då av en ganska gullig och lätt berusande vanföreställning. På ett plan är den specifik och begränsad, på ett annat plan innefattar den hela konst- musik- och litteraturhistorien. Dess namn är DN Kultur. Vanföreställningen går ut på att jag med tankekraft kan styra innehållet i tidningen. Alltså, mina tankar för dagen står att läsa i en krönika av Malin Ullgren eller i en essä av Horace Engdahl. Omvänt och kanske rimligare, om än fortfarande orimligt, är att DN Kulturs samlade kulturella kapital styr mina tankar för dagen.

I år är det som bekant Strindbergsår, alltså skriver DN Kultur om Strindberg. Min hjärna säger: Strindberg! Var uppmärksam på den djevflen! En moderniserad version av Ett drömspel recenseras, P O Enquists samlade Strindbergtexter likaså. Nu är jag beredd, inställd på både Strindberg och Enquist! Som en tvättsvamp suger jag således upp allt som framemot Boklördag står att läsa i en eftersläntrande hemma-hos-intervju med P O; har tänkt allt innan P O tagit det i sin mun. Rationellt sett inte konstigare än att inbiten såpoperafantast efter cliffhangern kan räkna ut vad som händer i nästa avsnitt.

De senaste veckorna har jag kämpat mot frestelsen att dela åtminstone tre kulturartiklar per dag på facebook. Sedan har jag tänkt att folk som är intresserade faktiskt kan läsa DN utan mina uppmaningar. Jag har också tänkt att mitt idoga läsande inte är ett helt friskt beteende och följaktligen bör det inte visas upp för offentligheten.

Men nu ger jag mig alltså till känna, och det med besked! Eftersom överjaget ändå verkar intakt har jag ett analyserande verktyg till hands; något som fattas mig vid statusuppdateringar, då de är skrivna i stundens berusning. Till svårigheterna med facebook hör också att forumet knappast lämpar sig för långrandiga analyser av min relation till Wagner, som med anledning av att Kungliga Operan sätter upp Lohengrin figurerat flitigt i kulturdelen. Än mer konstigt skulle det vara att breda ut sig om 1800-talsgurun om man betänker att jag aldrig sett Wagner, eller ens gått på opera.

Ännu en bekännelse. Först (när)läste jag bara artiklarna huller om buller, ett sammelsurium av tankar forsade fram, kulturtidningarna låg utspridda över hela vardagsrummet. Sedan blev det lite trångt och stökigt. Jag separerade då nogsamt alla eventuella bilagor och förstadelar som följt med av bara farten, som jag dock helt ignorerat. Det här med att försvarsministern var i blåsväder hade till exempel helt undgått mig. Att jag nu ändå känner till att Tolgfors avgått var min systers förtjänst, då hon hintade om det på facebook (min enda informationskälla utöver DN Kultur). Jag lade sedan alla kulturdelar i en prydlig hög på soffbordet, och det såg inte på något sätt konstigt ut. Övriga delar bars till sopåtervinningen.

Nästa steg var att enbart fokusera på de kulturartiklar som hade omedelbar relevans för mig. Detta gjorde jag i yttersta hemlighet, då min psykolog och min familj fann det osunt att jag läste så mycket om Wagner, Strindberg, Klimt, Sherman, ja till och med om Carola (fast hon återfanns faktiskt i DN Söndag, mitt enda avsteg från kulturdelen). Återigen blev det stökigt i lägenheten. Trycksvärta som färgade av sig på mina vita pyamasbyxor, pappersremsor som kamouflerades mot den grådaskiga mattan efter mina härjningar med saxen.

Idag har jag bestämt mig för att finna det definitiva och slutgiltiga systemet i galenskapen. Problematiskt blir det först om några timmar, då tidningsbudet leverar en rykande färsk Dagens Nyheter i facket utanför dörren. Jag fasar för stegen i trappen!

Vad var det då jag fann, undrar ni nu med skräckblandad förtjusning? Jag har redan antytt en del, men det är långt ifrån hela sanningen. Olika teman klövs, fördubblades, dunstade av, förtätades, flöt ut, samlades, hittade hem igen. Några artiklar föll utanför ramen, vid uppspaltningen blev det tydligt att de hade varit villospår. En lång och vacker essä om Tarkovskij hade inget med saken att göra, lika lite som en genomgång av svensk nyutkommen skräck. Till min besvikelse platsade inte heller det vemodiga stycket ”Mars. Gåtfull väntan i den blå skymningstimman” där Stina Otterberg cirklade runt dikten ”Förvårskväll” av Ragnar Jändel.


Något som däremot är av omedelbar relevans är de artiklar som berör skrivandets hantverk, och då särskilt essäns, som kan sägas vara den mest manipulativa genren av alla. Fredrik Sjöberg, aktuell med essäboken Varför håller man på?, snuddar vid frågan när han säger att han ”drar in läsaren i en fälla (...) och när de väl är inne i den så...”. Han förklarar att essän ”är ett sådant gömsle där man kan stoppa in allt möjligt”. Parentetiskt kan sägas att hans egna böcker sorteras in i allt från ”självbiografi” till hyllan för ”ryggradslösa djur”. Sedan tillägger Sjöberg att ”också ett fyllesamtal kan vara associativt”. Men till skillnad från grogghaggan i baren måste han hitta en balans mellan textens delar, ”den goda essän är en väldigt tuktad trädgård”.   


Vad menar då Sjöberg med att essän är manipulativ? Intervjun är kort och han får inte tillfälle att utveckla. Den rollen tillfaller istället Aase Berg i den geniala recensionen ”Det uttalat goda har ett stort litterärt problem”. Vi kan här förbigå de recenserade böckerna och gå direkt till brännpunkten. Aase motsätter sig att det går ”att skriva ’rakt ur hjärtat’”. Det menar hon, ”leder sällan till kommunikativ litteratur. Läsarkontakt uppnår man tvärtom genom litterär suggestionsteknik, ett hantverk gränsande till manipulationskonst, det vill säga motsatsen till ärlighet. Litterär text är inte sanningsenlig, inte heller beskrivande, snarare en aktiv översättning, tolkning eller vridning av verkligheten. Det är dessutom diskutabelt att likställa ärlighet med oskuld”. Trovärdiga skildringar av utsatthet kräver en intim kunskap om grymhet, makt och förövarpsykologi. Litteratur som erkänner den egna delaktigheten i brottet, med andra ord.

Var finner vi då denna grymhet, denna hett eftertraktade manipulation? Var finner vi den om vi bortser från det rent litterära hantverket? Återigen Aase Berg, som måste erkännas är en av de skribenter som jag stått i närmast kontakt med under de senaste veckorna. Jo, i en gåtfull recension, där bara själva rubriken, förvirrar och sätter myror i huvudet. ”En vacker och konstruktiv kärlekshistoria” flaggar för något ljust, ordentligt, redigt. Men istället, vad är det jag finner? Alice Kassius Eggers har debuterat med Det är bara regn, så mycket förstår jag. Men sedan, var finns det konstruktiva och rediga när Aase Berg beskriver huvudkaraktären?

”...Om det nu är en man. Det tar tid innan könstillhörigheten framgår. Personen är i sig androgyn, åtminstone i de tidigaste ungdomsstadierna gothig och sminkad. Ändå ägnar han sig åt ett manligt sanktionerat beteende. Kvinnor som håller på och strular så där får ofta inofficiell borderlinestämpel i stället, i de fall de inte kan gömma sig bakom en professionell psykiatrisk diagnos av något slag, och de framstår inte som särskilt spännande och attraktiva, snarare grogghaggor på fallrepet alternativt martyrer med osexiga humörsvängningar (...) Det finns ingen upphöjdhet i outsiderrollen för kvinnor.”

Vi glider nu in på ett annat tema som kulturskribenterna tacklat på olika sätt: Kvinnan. Och då inte vilken kvinna som helst, inte den duktiga och självuppoffrande hemmafrun, inte den upphöjt svala madonnainkarnationen. Utan den farliga kvinnan, den manipulativa kvinnan, hon som genom historien gått under så olika namn: Eva, som lurades av ormen att äta av kunskapens frukt, hon som sedan förledde Adam att göra detsamma: Syndafallet ett oundvikligt faktum. Lilith, Salome, Carmilla, och idag kanske Buffy: the Vampire Slayer.

En manipulativ och skräcksublim docka

I DN Kultur är det en kvinna som lyser starkare än alla andra tillsammans, och hon är inte bara farlig utan skräcksublim. Att ge rättvisa åt Horace Engdahls essä där hon, Ortrud, figurerar är en näst intill omöjlig uppgift. Om det har varit någon text jag verkligen velat länka till under de gångna veckorna är det just denna, ”Aldrig är Wagner närmare himlen än i Lohengrin”. Men Horace är av den gamla sorten, hans essä finns bara i pappersupplagan, omöjlig att komma åt med snabba klick. Och vad skulle det egentligen betyda om man tryckte på gilla-knappen efter att ha läst den? Att man går igång på en antisemitisk nationalromantiker? Att man faller handlöst för en namnlös riddare och en skräcksublim kvinna? Att man gillar att just jag har länkat till den? Eller bara det att man gillar Horace själv? Frågorna är många, och det var nog bäst för allas väl och ve att den aldrig lades ut på nätet.

Vem är då denna Ortrud? Utan att gå in på författarintention, eller i det här fallet kompositörens vilja, kan jag sluta mig till att Wagner såg henne som Ondskan personifierad. Det är hon som injicerar tvivlet, det kritiska tänkandet, syndafallet, hos den genomgoda Elsa. Elsa som utan Ortrud aldrig skulle frågat den namnlösa riddaren vem han var. Men Wagners defintion av ondska ter sig i mina ögon märklig. Okej, Ortrud är ”en kvinna som inte känner kärlek”. Det är ju minst sagt tråkigt. Men sen då? Med kompositörens egna ord: ”Hennes väsen är politik. En politisk man är motbjudande; en politisk kvinna däremot är fasansfull: den fasan vill jag åskådliggöra.” Engdahl fortsätter: ”Ortrud är storslaget ond, vad man förr i världen kallade ’skräcksublim’. Man skall lägga märke till att hennes parti är mer avancerat musikaliskt än den milda Elsas (...). Det är ondskan som får konsten att utvecklas.”

Så här har vi alltså att göra med en kvinna som visserligen inte känner kärlek, men som symboliserar kritiskt tänkande och som får konsten att utvecklas. De flesta manliga konstnärssjälar önskar sig nog allt i ett, kärleken inräknad: en musa, en fe, en Beatrice, en Amanda Ooms. Helst ska musan bara så ett frö, inte överglänsa mannen, inte störta mannen i fördärvet. Annars betraktas hon som okvinnlig. Hon reduceras till en grogghagga, en osexig martyr med humörsvängar. Kanske till en Wallis Simpson, 30-talsslampan och kryptonazisten, som Madonna nu inkarnerar i filmen ”W.E”.

Malin Ullgren skriver idag en intressant krönika om denna Wallis Simpson. Om den konstiga kvinnan som ansågs ha vissa ”förmågor”, om kvinnan som kanske egentligen inte var en kvinna, kanske hermafrodit, kanske ”född med ett hormoniellt syndrom som gav henne oklar könstillhörighet”. Kanske var det så. Eller så var det så som Madonna antyder. Att Wallis Simpson var kär, förälskad i Ribbentrop. Inte kryptonazist, inte femme fatale, bara förälskad, eller mest av allt förälskad. Vad vet jag. Jag har aldrig hört talas om henne förut. Inte förrän Malin Ullgren skrev om henne i DN Kultur idag. Eller igår, det är långt över midnatt nu...

Malin Ullgren skriver också om en annan kvinna. Hon skriver om Siri von Essen, Strindbergs första hustru. Hon gör det med anledning av Enquists motströmsläsning av Strindberg, den som bland annat ledde fram till kortromanen Nedstörtad ängel. Det är Enquists enda roman från åttiotalet, han satt i en rökdimmig lägenhet i Köpenhamn, skrev några sidor om dagen innan han vid lunchtid helt gav efter för spriten. Enquist skrev om ett monster, ett tvåhövdat monster, där Maria var en liten utbuktning på Pinons huvud, hon var helt beroende av honom, men bara när han sov hördes hennes sång. Malin Ullgren ser henne som ”den stumma kvinnan, den förnekade konstnären”. Som Siri von Essen, till exempel.

Finns det då inga kvinnor som är subjekt i sina egna liv? Måste man som Nina Björk gå omvägen via litteraturen, via Knausgård, för att bli det? Hon läser Min kamp 4 som till och med Jonas Thente kallat ”en extremt grabbig roman”. ”Jo, jag vet” skriver hon. ”Att som ung kvinna möta de här unga männen var ju ganska svårt. De var så uppfyllda av sina drömmar att den plats de beredde för mig liksom inte fanns – eller fanns bara om jag var bilden av Kvinnan för dem. Det var svårt att vara subjekt, om man säger så.”

”Men”, fortsätter Björk, och sätter ord på precis det jag försökt säga när jag för skeptiker velat förklara min fascination för Knausgård: ”Därför är det en berusande känsla att läsa Knausgårds självbiografi. För nu möter jag inte en av de unga männen som jag så ofta mötte då. Nu är jag han. Jag är ung, igen, men inte som den jag var då, eller som den jag är i dag när jag minns. Jag är en ung norsk man. Och jag tänker högtidligt: detta är litteraturens privilegium. Människor kan byta kön, ålder, nationalitet, minnen. Se sig själv i den andra och den andra i sig själv.”


Se sig själv i den andra och den andra i sig själv. Jag uppehåller mig där. En torsdagsmorgon vaknar jag upp med en ny kulturdel. Det är en clown på förstasidan. Det är mask och smink och röd näsa och peruk. Clownen undrar ”Vem är du? Vem är jag?”. Och bakom masken döljer sig Cindy Sherman. Hon som sedan sjuttiotalet ”utforskat den stereotypa gestaltningen av kvinnor i filmhistorien. I bild efter bild ser vi kameleonten Sherman utklädd till bombnedslag, hemmafru eller karriärkvinna, fångad mitt i vad som tycks vara en avgörande scen (...) Den förklädda Sherman är den enda vi känner – utanför porträtten är hon en sällsamt anonym konstnär”.

Men det fanns en annan konstnär, också, en annan kvinna som började röra sig i samma skretsar som Sherman i New York i mitten av sjuttiotalet. Francesca Woodman. På konstuppslaget läser jag att ”Woodmans retrospektiv på Guggenheim tar andan ur en. I serier av små, svartvita fotografier intar den unga konstnären övergivna byggnader som ville hon bli ett med arkitekturen. Vi ser henne ligga halvvägs in i ett skåp, delvis dold under en lossnad tapet eller sittande spiselfris. Bilderna är intima. Hennes kropp ibland iförd gamla klänningar, ibland naken. Den tycks ha slutat vara kropp och integrerats med rummet”.

Cindy Sherman och Francesca Woodman hann aldrig lära känna varandra, trots att de rörde sig i samma kretsar. Idag lär Sherman vara en stor beundrare av Woodmans fotografier. Inte så konstigt, tycker skribenten, då ”båda utforskat jaget och som få andra så effektivt komplicerat självporträttgenren”.
Systrar spelar krocket typ sommaren 1988. 
Ett sublimt försök att komplicera självporträttet.






1981 hoppade Francesca Woodman från ett hustak, tjugotvå år gammal. Sherman, å sin sida, har utvecklats till en av världens mest framgångsrika konstnärer. Idag visas också Woodmans bilder runt om i världen, i Sverige har de kunnat beskådas både på Lunds konsthall och på Kulturhuset i Stockholm. Trettio år efter sin död har hon nått ikonstatus, och som vi vet är en död kvinna den mest poetiska av alla bilder.

Vad hade hänt om hon fått leva vidare?


Epitafium
Det är en ny dag. En ny morgon. Fortfarande mörkt ute. Men tidningsbudet har varit här. Jag hörde hur det smällde i dörren. Jag har sömngångaraktigt låst upp, öppnat, tagit den fortfarande svala tidningen i min hand. På förstasidan flyr människor i panik. Åtta år efter tsunamin, åtta år efter att jag första gången läste mig blind på kultursidor. Kanske borde jag flytta fokus - - -

Ändå bläddrar jag fram kulturdelen. Frida Hyvönen på framsidan, blek hy mot rött draperi. En kritisk krönika om den unga mannen personifierad. Två versioner av Mona Lisa på Louvren. Något långt om Günter Grass, när poesi blir politik. Kräver genomläsning, antecknar jag. Postmodernism med kuslig effekt, eldrött material. Om den ”objektsexuella” fru Berliner Mauer. Och om en Mozards verk, nära excentrisk freakshow – ”men bara nära. I några nyare verk, där teaterns salonger utgör ramverket för en serie drömlika självporträtt, är symboliken effektfull. Konstnärens gestalt kretsar som en osalig ande kring en ständigt uppskjuten föreställning, i en origenell version av den iscensatta identitetsanalys som varit ett ledmotiv i det postmoderna fotografiet ända sedan Cindy Shermans ’Film stills’”.  

Alltid denna Sherman tänker jag. Hon lämnar mig aldrig i fred. Det tar aldrig slut. Jag hade så mycket att säga om Gustav Klimt och sekelskiftets Wien, om Klimts ”giftiga och förföriskt frestande hämndgudinnor, alltid omslutna av hårslingor som bräcker dagens fotomodellers flygande hår och ofta med ormar lindade runt händer och hals”. Men de österrikiska fin-de-siècle-stämningarna kommer kanske alltför nära det där som P O Enquist i hemma-hos-intervjun benämner som Urscenen. Där allt började, det som han själv har gått i stora cirklar kring; han har rört sig så långt från ämnet att läsaren till slut varit tvungen att fråga sig vad fan han sysslar med. Så kommer det. Han säger det.

Att man i slutändan, som författare, alltid snor från sitt eget liv, egentligen snor allt. Men ju bättre man blir, desto mer vet man att täcka över, cachera, som det heter på teaterspråk. Om man som Strindberg eller Enquist vet att peka ut en Urscen, en scen där de själva gjort sig skyldiga till ett brott, men ett litet brott. Det stora brottet återfinns någon annanstans. Om man som jag väljer att peka på en gullig men lite jobbig vanföreställning om en provinsiell hufvudstadsblaska, så finns i stället det stora brottet någon annanstans. DN Kultur blir bara ett nödvändigt medel för att nå dit jag vill. Dess uppmärksamhet fyller mig, med visserligen inbillat, men ändock påtagligt självförtroende. Som essäisten Fredrik Sjöberg uttryckte det: ”Jag måste känna det där starka självförtroendet för att över huvud taget få modet att börja skriva”.

När Francesca Woodman hade tagit livet av sig sa en bekant att ”things had been bad, there had been therapy, things had gotten better, gaurd had been let down”. Hennes pappa menade dock att självmordet ”was related to an unsuccessful application for funding from the National Endowment for the Arts”. Faderns förklaring förstår jag så mycket bättre; Fransesca fick inte det konstnärliga stöd hon förtjänade. Kanske bestämde sig the National Endowment for the Arts att stödja Cindy Sherman istället. Men varför ska det behöva vara så sorgligt att det bara finns rum för en kvinna åt gången?

”Vem är du? Vem är jag?” frågar Cindy Sherman under masken. Kanske måste jag försonas med henne nu, det var inte hennes fel att hon inte kände till min existens medan jag var i livet. Kanske är det försynen som sänt ut henne nu, kanske vill hon säga att min urscen inte alls finns i sekelskiftets Wien, inte bland dekadens och förment trolska kvinnor, utan hos mig själv.

Se dig själv och du ser den andra.












Inga kommentarer:

Skicka en kommentar