När jag hankade mig fram som praktiserande journalist brukade jag lägga upp mina intervjuer som dejter eller
terapisessioner. En gång träffade jag en kille efter stängningsdags på ett café;
utanför var det novemberskymning och vi drack rykande hett te. Han spelade
Mozart på pianot och eldskenet från kandelabrarna reflekterades i hans ansikte.
Sedan läste han upp egenskriven poesi om Godheten och Världsfreden. Jag gick
hem och skrev något sympatiskt, men nästa morgon skällde redaktören ut mig för
att jag knappt nämnt föreningen han varit med om att starta, vilket varit
syftet med intervjun. Det var bara att rödgråten cykla hem i novemberrusket och
skriva om.
En annan gång skulle jag skriva om ett riktigt känsligt ämne, så
känsligt att jag inte kan nämna det här. Men jag var i alla fall ute på den
uppländska landsbygden och lyssnade på predikningar om individens frihet
gentemot staten, och monologen kom alltmer att handla om kreationism. Det var predikningar
som aldrig tog slut, och då intervjun skedde på engelska lyckades jag inte
komma med särskilt många instick, då jag inte är särskilt snabb i tanken på det
främmande språket. Jag hade visserligen försökt styra in samtalet på det ämne
jag fått i uppdrag att skriva om, men jag fick inte fram de exakta uppgifterna,
mitt material var magert och tvetydigt. Det värsta var att jag gett sken av att
stå på den intervjuades sida, när jag i själva verket skulle skriva något
kritiskt granskande. Redaktören var missnöjd med att jag inte fått fram något,
intervjupersonen blev arg när hon fick se resultatet. Återigen tårar och
omskrivningar.
Som journalist måste du ha skinn på näsan. Yrket går inte ut på att
den intervjuade ska gilla dig och snälla artiklar platsar bara på familjesidan
och i söndagsbilagan. Ett sätt att skaffa sig skinn på näsan är att gå till
botten med själva uttrycket, idiomet. Du kan till exempel göra sökningar i
databaser och sedan söka efterlikna dom som omnämns i exempelmeningarna. Det är
också vad jag har gjort; jag har alltså gjort sökningarna, men ännu inte börjat
apa efter dessa starka kvinnor. För det är alltid kvinnor –
 |
| På jakt efter en kvinna med skinn på näsan. Här kanske? |
Då jag inte vill ta mig vatten
över huvudet börjar jag i det lilla, jag transformeras till Sara som har ganska
mycket skinn på näsan och jobbar med data. Jag startar en blogg och lär mig vad
en gadget är, något som de flesta tjejer med skinn på näsan visste redan vid
milleniumskiftet. Nästa steg är att börja uttrycka mig lite uppkäftigt, vilket
jag än så länge bara är kapabel till klockan tre på natten framför
tangentbordet. Då kan jag bli som Sara Magnusson – en kaxig brutta med skinn på
näsan, som någon kommit att älska. Med mina litteraturvetarambitioner är Ingrid
Elam också en kvinna att se upp till. Och med tanke på min gedigna utbildning
och kulturella kapital är det väl inte omöjligt att jag vid de sextio fyllda
också kan omnämnas i en tidning som någon med skinn på näsan. Mer stressigt,
och här är loppet redan kört, är att starta en singer-songwriter-karriär och
göra himlastormande tolkningar av Eva Dahlgren. För det märks ju att Laleh är
en tjej med skinn på näsan, hon är bestämd och envis och verkar...vad hon
verkar vet jag faktiskt inte, för så mycket ryms inte i exempelmeningen.
Mina politikerambitioner är sedan
länge lagda på hyllan, så inte heller här uppstår omedelbar identifikation. Jag
vill varken vara en Inga-Britt Ahlenius, en Gudrun Schyman eller en Maud Olofsson.
Möjligtvis en Karin Nordlund, som idag kan glädja sig åt seger i kårvalet i
Uppsala, med sitt parti Uppsala universitets studenter. Jag reserverar den
amerikanska jämförelsen för henne istället: Det behövs någon med mer skinn på
näsan och det står Hillary Clinton för! Eller: Det behövs någon som kan få mer
än fem procent av uppsalastudenterna att gå till valurnorna och det står Karin
Nordlund för! Själv vill jag bli som Vendettabettan som också hon har skinn på
näsan och är en överlevare på mer än ett sätt.
Med exempeln ovan kan vi nu sluta
oss till några signifikanta drag hos Kvinnan med skinn på näsan. Mer än något
annat är hon stark. Hon får inte ångest för struntsaker, låter sig inte bli
trampad på och har tagit kommandot över sitt liv. Vägen dit har varit lång,
hon har varit med om mycket; kanske en trasig salanderliknande
uppväxt, kanske är hon en föräldralös piratflicka. Hon kan till och med ha fått
sitt nässkinn genom krigsupplevelser i Tyskland.
Trots att det i bloggosfären
finns många unga tjejer som redan tillskansat sig skinn på näsan, är det i
grunden något som kommer med åren. Skinnet är kort och gott något man måste
kämpa för – som en annan Jason. Ofta har ett långt yrkesliv i en rå men
hjärtlig atmosfär tuffat till kvinnan med skinn på näsan. Med ärren knappt
läkta är hon idag stridslysten, ofta lagd åt det feministiska hållet. Hon eldar
för jämställdhet, slåss mot fördomar, är farlig för män och förutom skinn på
näsan kan hon ha stubb på hjässan. Ibland får hon mothugg av besserwissrar
men då ger hon svar på tal, hon är karl för sin kilt och har kummin i mun. Inte
sällan är hennes påståenden välgrundade och knivskarpt formulerade, underbyggda
av sjuk pondus som ibland kan gränsa till kaxighet. Ingen behöver heller sväva
i ovisshet om agendan; hon är brutalt ärlig och pekar med hela handen. Det är
svårt att inte falla för henne då hon utstrålar en självklar karisma, hon är
helt enkelt en underbar, härlig och helgo tjej. Men inte en slarver, inte
vimsig, inte en drönare. Nej, hon är driven, har många järn i elden, och får
saker ur händerna. Detta resulterar naturligtvis i en spikrak karriär, cashen
flödar och det finns alltid pengar på banken.
Efter detta försök till
karaktäristik är det lätt att drabbas av mättnadskänsla. Lite för mycket av det
goda tänker du kanske. Rent av okvinnligt? Men översätt då beskrivningen till
att gälla en man, så framstår det som det alldagligaste i världen. En self-made
man som jobbat sig upp och nu agerar företagsledare eller skjutjärnsjournalist.
Varför är det då bara kvinnor som
får epitetet? I mitt material finns det dom som frågar sig detta. Nån är trött
på snacket om att hon minsann har skinn på näsan för att hon gör det hon är bra
på. Nån annan frågar sig varför vi stör oss på tjejer som har skinn på näsan.
En tredje menar, hör och häpna, att män
har mer skinn på näsan än kvinnor. Är det så enkelt att det inte behövs påpekas
att en man har skinn på näsan, att det så att säga ingår i bilden av manlighet?
Att han annars är ’knapsu’ som de säger i Tornedalen om män som använder
kundvagnar på ICA. Men, tänker jag, på det stora hela borde den höga frekvensen
av kvinnor med skinn på näsan ses som i grunden bra. Särskilt som det av
skribenterna används i sin positiva bemärkelse. Själv har jag under min uppväxt
ofta fått höra uttrycket med negativa konnotationer. Att min mamma ansett att
den och den kollegan haft (för mycket) skinn på näsan med bibetydelsen kört över
andra kollegor, min mamma inräknat. Finns här ett problem? Att kvinnor med
skinn på näsan skulle gå över lik för att nå sina mål?
Tänk Blondinbella. Jag har aldrig
läst henne, inte så många andra bloggare heller för den delen. Men jag har fått
uppfattningen att de står för en mörkblå girlpower, som mest går ut på att
boosta det egna egot, visa upp sin garderob och sina erövringar på Stureplan.
De flesta av träffarna i mitt material är hämtade från Bloggmix och det skulle
vara en rimlig gissning att många av tjejerna med skinn på näsan är av Isabella
Löwengrip-typen. Jag misstänker att de inte anstränger sig nämnvärt för att
underminera könsroller, så det är nog inte Blondinbellas nässkinn jag är ute
efter. Inte heller kan det vara särskilt bekvämt att vara som Lilla Lovisa, en
tuff tjej med tonvis av skinn på näsan, eller som den dam som hade så mycket
skinn på näsan att det hade räckt till hela Tranås.
Mer spännande skulle det vara att
möta Fru Medusa själv, en dam inte bara med skinn på näsan utan också med ormar
i håret. Eller den härliga kvinna som har skinn på näsan och ruter i kubik. På
något sätt känns det som jag har mer ruter i mig, än skinn på näsan. Så som
Ulla Ruotsala, en späd ung dam med mycket ruter i sig. Jag skulle också tycka
att det vore roligt att utdela förolämpningen ”det finns icke ruter i dig, då
du ej är människa att ångra dina missgärningar, omvända dig, bliva ett Guds
barn och en kronans man!”.
Jag är alltså Ruter Dam och inte
Kvinnan med skinn på näsan. Kanske för att skinn på näsan inte bara implicerar
självförtroende och framåtanda, utan också det där som en bloggare efterfrågade
när hon skrev: Ge mig större bröst mera skinn på näsan och mera cash. Mina
urringningar är tyvärr aldrig särskilt slående och min plånbok är ganska tunn.
Vägen för att nå dit är med andra ord lång. Så tills vidare nöjer jag mig med
att identifiera mig med kvinnan som August Strindberg mötte i Köpenhamn på,
säg, 1890-talet; August ska ha lyckönskat en Danielsson till att ”ha en liten
fästmö med ruter i”. Hon skulle jag
kunna vara, även om jag nu inte vet vem den där Danielsson var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar