Röda siffror i ett tomrum

Första gången: alla äter sallad i plastförpackningar på tåget, väl framme i Göteborg besöker vi Botaniska trädgården innan vi tar spårvagnen ut till Slottsskogen. Ett fyllo sjunger ”Flickorna i Småland” på repeat, han är något malplacerad bland alla fitnessmänniskor i neonfärger som trängs runtomkring. Vi sätter på oss våra nummerlappar, jag får hjälp att fästa chippet i skon, vågar inte göra det själv, så mycket hänger på att det funkar! I en backe vid startområdet trängs hundratals löpare för att tömma sina blåsor, jag har aldrig sett så många könsorgan blottade på en och samma gång. Själva loppet har bleknat i minnet, kvar finns alla människor musiken, krampkänningen vid 15 km och ruschen när jag passerat Poseidon på Avenyn. Klockan stannar på 1:46:57, jag är nöjd, har genomfört min första halvmaraton! Sedan äter vi wok på Centralstationen och tar Varvståget hem, jag börjar må riktigt illa, kroppen säger ifrån, på jobbet dagen efteråt blir jag omplacerad till småbrev för att jag inte klarar att stå upp och sortera. Samma år springer jag St. Eriksloppet i Stockholm, jag förbättrar min tid ett par minuter, men lovar mig själv att aldrig mer springa halvmaror. Träning ska handla om välbefinnande, och det här är så långt man kan komma från det, särskilt efteråt när mina tarmar vänds ut och in.

Men det har gått fem år sedan dess nu, och löften är till för att brytas. Jag säger till mig själv att jag visserligen inte var otränad 2007, men att jag till exempel kvällen innan St. Eriksloppet obekymrat sörplade drinkar med någon som sa att hennes klänning matchade rulltrappan i det då nybyggda Uppsala Konsert- och Kongress. Det var ingen dålig kväll, ändå kan man inte komma ifrån att jag saknade sinne för prioriteringar. Inför den, i jämförelse med halvmarorna i Stockholm och Göteborg, betydligt mindre flashiga Runrundan nu i sommar förberedde jag mig ordentligt. Kvällen innan joggade jag ett par kilometer i lugnt tempo för att få igång blodcirkulationen, åt kolhydratrik mat och såg ett, och inte som brukligt tio, avsnitt av The Wire – innan jag kröp i säng vid tiosnåret med en betryggande Atarax på tungan.

Haruki Murakami inleder sin bok What I talk about when I talk about running med ett parti som också jag vill tillämpa på mina reflektioner om löpning: ”There’s a wise saying that goes like this: A real gentleman never discusses women he’s broken up with or how much tax he’s paid. Actually, this is a total lie. I just maid it up. Sorry! But if there really were such a saying, I think that one more condition for being a gentleman would be keeping quiet about what you do to stay healthy (…). As everybody knows, I’m no gentleman, so maybe I shouldn’t be worrying about this to begin with, but still, I’m a little hesitant about writing this book. This might come off sounding like a dodge, but this is really a book about running, not a treatise on how to be healthy”. För min del handlar i och för sig frånvaron av hälsoråd mer om att jag inte har några råd att ge än att jag vill framstå som gentlemannalik. Just nu sitter jag till exempel i en ergonomiskt mycket ohälsosam position framför datorn, matar mig själv med snus och tandbeläggningsframkallande drycker, och jag struntar högaktningsfullt i att klockan börjar närmar sig tre på natten. Men, för att detta överhuvudtaget ska vara genomförbart, utan akut kollaps av trötthet och nikotinförgiftning, har jag tidigare under dagen kört ett ordentligt träningspass.

Finska hockeylöpare i höstsol

Jag har länge tänkt att det inte finns så mycket att säga om löpning. Oftast är bara en person involverad, denna någon rör sig framåt i varierande tempo (okej, inte långsammare än säg 6 min per km för att få kalla det löpning), inte sällan på samma gator i Fålhagen och Sala Backe eller på samma löpband på Friskis & Svettis. Mycket lite försiggår i huvudet under den tid då kroppen arbetar: ”I just run. I run in a void. Or maybe I should put it the other way: I run in order to acquire a void” som Haruki Murakami uttrycker det. Sedan fortsätter han med att säga att det i tomrummet då och då kan sippra in en tanke, som finns där som ett moln på himlen, ett moln som han observerar och som sedan drar förbi och försvinner. Det låter lite som mindfulness, och just den formen av förhöjt medvetande kan acceptera, och till och med uppskatta. På freestylens tid sprang jag ofta ackompanjerad till musik, gärna till något högt älskat blandband, och visst händer det fortfarande att jag tar fram MP3:n. Men jag orkar aldrig lägga över något nytt från datorn; visst tycker jag fortfarande om Bruce Springsteen, Glasvegas och Shout Out Louds, och Cat Powers ”The Greatest” är precis så lång så att den räcker från port till port när jag är ute på min standardrunda, men plattorna börjar ändå kännas nötta vid det här laget. Ett tag försökte jag förena kroppslig och själslig njutning (?) och lyssnade på föredragsserier om kristendomens tidiga historia, perceptionsteori och amerikansk 1900-talslitteratur, samtidigt som jag pinnade på under högspänningsledningarna vid Årstafältet. Men allt som oftast, särskilt när det gällde perceptionsteori, försvann mina tankar in i tomrummet, och när jag kom att på jag faktiskt lyssnade på Professor X var det för sent att hitta tillbaka in i resonemanget.

Nu springer jag företrädesvis på löpband – utan något i öronen. Bara reklamradion i bakgrunden, i vintras alltid alltid Adele som satte eld på regnet. Nu är det någon som sjunger att det man inte dör av gör en starkare. Och jag springer på. Först en eller två minuters uppvärmning, sedan 5-15 km i snabbare tempo. Ibland backträning och intervaller. På löpbandet kan jag lägga upp loppen med precision; jag hindras inte av stoppljus, ishalka, solsting. Allt jag tänker på är de röda siffrorna framför mig. De som visar tid och hastighet, och mindre intressant, kalorier. Sedan i höstas har jag tränat systematiskt, satt upp mål som först verkat orimliga, men som jag nu uppnått. 4:20 /km på halvmilen, 4:30 på milen, 4:50 på halvmaran. Det finns någon slags logik i det.

Många tränar mer än jag. För mig följs varje träningsdag av en vilodag, eller så klumpar det sig, och flera dagars träning med blödande tånaglar som följd resulterar i flera dagars vila. Men väl på gymmet tränar jag hårt, när jag klivit av löpbandet och torkat svetten ur pannan, övergår jag till maskinerna. För en stund känner jag mig som mannen i Jens Liljestrands novell ”Defintion”: ”Bänkpress, sedan hantlar i snedbänk, sedan roddmaskinen riktigt tungt, sedan underarmar, biceps och mage. Jag nästan springer mellan maskinerna. Ser honom i spegeln hela tiden, hur varje set pressar fram svetten i pannan, de konstiga minerna i det fuktglänsande ansiktet, någonstans mellan vädjan och ful grimas. Den här stunden, den här halvtimmen varje kväll tillhör bara mig och jag lyfter tills smärtan bränner på armarnas och benens insidor, tills magen är ett tomt sugande hål, t-tröjan och kalsongerna blöta som disktrasor”. Det är en bra novell, om den tysta mannen vars liv har gått i kras, som efter pizzan och sitcomen börjar gå till ett nattöppet gym, ett sådär skumt ställe där skumma saker händer. Hur han långsamt får ordning på sitt liv, deffar deffar, och sedan slutar som överårig och tillfreds gyminstruktör på ett ställe ungefär som Friskis & Svettis. Han kan vara en av killarna jag ser i vita linnen och röda byxor, han är här, jag är här, han är jag. Jag tycker om att gymma, se ådrorna som kommer fram när jag lyfter hantlarna, svetten som bildar formationer på mitt linne. Sedan är det en annan sak att jag aldrig blir riktigt deffad; om jag har ett visst anlag för löpning, har jag det inte för muskelbyggande.

Det här med anlag och talang är naturligtvis svårdefinierat. Jag började springa redan i tioårsåldern. En egendomlig syn där i Blekinge när den lilla lilla (135 cm korta) flickan knatade längs Lyckebyån. Ibland fick hon utstå glåpord vilket befäste hennes hat mot mellanstadiekillar; sedan började hon med de något mer accepterade sporterna pingis och badminton. Men medan jag i högstadiet slutade med racketsport fortsatte jag med löpning. Den enda period jag verkligen gett upp träning var när jag för några år sedan fick en obestämbar värk i benen och ibland var det som att det rann osynlig vätska ner för låren och vaderna. Mitt i smärtan var det först som en befrielse att slippa anstränga sig, och jag kom ju ändå i samma byxor som förut och till och med mindre storlekar. Men det handlade inte om det, och jag tänkte på någon text en kursare skrivit, nåt om ”size zero”. Tjejer som rökte sig till getingmidjor, ungefär så kände jag mig då. Glåmig, tunn på fel ställen, illamående. Men som sagt, löpningen har för det mesta funnits där. Och det handlar inte så mycket om stark vilja som att den är en del av mig själv.

När Haruki Murakami skriver om löpning betonar han att det mer är frågan om uthållighet och fokus än om talang. Sedan menar han att dessa egenskaper inte bara har gjort honom till en inbiten löpare utan också till författare; att han föddes till författare samtidigt som han började springa på allvar. För mig som tycker om att skriva låter det intressant, men jag märker att jag inte kan överföra den uthållighet och det fokus som jag faktiskt har på löpbandet, till tangentbordet. Om jag är frisk och skadefri kan jag långsiktigt lägga upp en plan för att förbättra mina löptider, men jag lyckas inte behålla fokus på ett skrivprojekt en längre tid. Jag tror det handlar om kreativitet eller frånvaro av kreativitet. Jag kan inte bemästra min kreativitet, jag styr inte över den. När jag känner att den är på väg vill jag fånga den snabbt och nästan springer, ja springer, till datorn. Jag är uthållig i stunden, näst intill monoman. Men jag kan inte lägga ifrån mig pappersarket när jag är på topp, när jag har lite mer att ge, och fortsätta nästa dag, jag pressar till ögonen blöder och fingrarna krampar. När det gäller löpning kan jag just det, jag kan se att just idag kan jag inte få ner tiden mer, men om jag kommer tillbaka imorgon och dagen därpå och nästa dag - springer intervaller, ökar lungkapaciteten, då kommer tiden långsamt att pressas neråt. Det finns ingen kreativitet inblandad, allt handlar om kloka förberedelser.

Löpning är pålitligt, också i förhållande till andra sporter. Jag är utan tvivel en tävlingsmänniska, på gott och ont. När jag sprang ikapp med min syster som liten höll jag ut armen så att hon inte skulle kunna ta sig förbi, när jag ganska långt upp i åldrarna förlorade sällskapsspelet ”Sverige runt” lade jag mig ner på golvet och grät i flera timmar. I perioder har jag spelat Betapet, ett ordspel på nätet, uppemot sju timmar om dagen. När jag förlorade i ranking fortsatte jag att spela för att åtminstone komma tillbaka till min tidigare nivå. Oftast slutade det med att jag vid tretiden på natten var i stort sett ensam på servern och dessförinnan fått se min ranking sjunka ytterligare. När det istället gick bra fylldes jag av självförtroende, spelade klokt och samtidigt öppnande, dunkade in rullningar (alla sju brickor ut i ett drag) och kunde mäta mig med de bästa. Men då mina dalar samtidigt var så djupa lyckades jag aldrig nå en stabilt riktigt hög nivå. Jag vågade bara vid några enstaka tillfällen spela Scrabble IRL, möta Uppsalaeliten som också tillhörde Sverigeeliten, det var spännande att träffa dem som jag följt så ivrigt på nätet, men för nervpirrande, för mycket ansträngning för att bevara sitt pokerface. Gömd bakom en skärm syns inget ofrivilligt minspel, alla reaktioner kan hållas gömda. Vissa nätspelare ville tyvärr kommentera, och jag kunde vara sårad för en hel kväll om något hävde ur sig att jag stängde spelet eller var långsam. Beröm var också jobbigt, då kände jag att jag hade något att leva upp till. Den kommunikation jag föredrog var ett öppnande ”hej” och som avslutning ”tfgm” (tack för god match) eller ”gtv” (grattis till vinsten).

Mer kommunikation krävs inte inom löpning, på träning naturligtvis ingen alls. Ska jag vara ärlig vet jag inte hur man psykar en löpare. När jag ser på Diamond League finns det visserligen taktiska element, framförallt när haren gått av. Man kan känna till att en konkurrent är spurtstark, då är det smart att gå ut hårt och hålla högt och jämnt tempo rakt igenom. Man kan springa ryckigt och trötta ut motståndarna, men det borde rimligtvis slå tillbaka mot en själv. Man kan placera sig hack i häl med någon, att låta någon dra är alltid bekvämt. Men mer än så? När jag springer lopp tävlar jag alltid bara mot mig själv.

Jag sprang Runrundan för några veckor sedan. Det är en liten halvmara, inte sträckan naturligtvis, en halvmara är alltid en halvmara, 21 km, men deltagarantalet är litet. Loppet startar i Vallentuna och sedan springer man in i Täby kommun, och som namnet antyder passeras ett antal runstenar. Jag hade blivit inbjuden av studierektorn på institutionen, så på det sättet kände jag en viss press också i förhållande till andra människor. Inte det att jag måste vinna över henne och de andra språkvetarna, men ville jag knyta lyckosamma kontakter för framtiden, fick jag absolut inte bryta. Riskfaktorerna var vädret och att mina fötter skulle spela mig otäcka spratt och börja blöda och ömma. Det blev inte bättre för att studierektorn, Språk & Stil-redaktören och runforskaren samfällt skrattade åt mina trasiga och jordiga gympaskor när vi gjorde oss redo på startlinjen. Men skorna, och jag med dem, fick bära eller brista tänkte jag när startskottet small. Återigen, trots att loppet bara ligger tre veckor bakom mig, minns jag inte mycket av det. Jag såg inga runstenar, jag märkte inte när vi befann oss på Jarlabanke bro som bokstavligen kantas av runstenar, mitt huvud var en miniräknare som enbart ägnade sig åt bråk- och procenträkning, allt jag såg var kilometerskyltarna och vätskekontrollerna där jag faktiskt stannade. Jag stod still. På tre ställen inte bara saktade jag ner, utan stod helt still och drack vatten. Det tog emot, men jag tänkte att det måste betala sig i längden, det var nog vätskebristen som gjorde mig sjuk vid det tidigare halvmarorna. Jag minns också att jag efter kanske 5 kilometer tog rygg på en man som höll ett jämnt och bra tempo, att jag låg där bakom ganska länge, men vid något tillfälle drog jag förbi. Efteråt, när jag pustade ut vid målgång, kom han fram och tackade mig och jag förstod inte varför. Hade jag dragit åt honom också? Eller var han bara glad att han hade haft en kompanjon en stor del av loppet? Jag vet inte, men på något sätt hjälpte vi varann, och jag kom in på 1:41:42. Det var fem minuter bättre än Göteborgsvarvet, tre minuter bättre än St. Eriksloppet: förberedelserna hade gett resultat och jag hade inte sprungit bakfull.

I september ska jag ska springa det nygamla St. Eriksloppet. Jag ska betala 500 kronor för att under knappa två timmar uppfyllas av ett totalt tomrum. Jag har köpt nya gympaskor, mina fötter har filmats på ett löpband, min pronation har förklarats, jag har fått instruktioner om att vrida mig (och mina fötter) 180 grader och svarat med att vrida mig 90 grader och sedan urskuldat mig med att det var länge sedan jag pluggade matematik. Och om två månader är jag för knappa två timmar enbart en bråkmaskin som räknar ner till målgång.