Språkrådet korrar Malin

Det krävs mod för att skriva det här. Jag vet inte hur jag ska gå i land ro iland med det. Ingen arbetsgivare kommer efter detta att vilja ta i mig med tång, i alla fall inte någon inom mediebranschen, förlags-branschen eller utbildningsväsendet. Samtidigt måste det anses ödmjukt att blotta sina mina svagheter och tillkortakommanden. Och kanske, kanske kan bara det att man en visar att man är medveten om dem vara ett steg i rätt riktning. 

Varje dag blir jag varse att jag lider av ett handikapp; det har länge varit osynligt för mig men nu verkar det blomma ut i full skala idiom-kontamination. Det är plågsamt tydligt i detta nu, men också när jag kommenterar eller, än värre, statusuppdaterar på Facebook facebook. Där ska det gå snabbt och det blir patetiskt att slå upp ord och kolla stavningsregler för att skriva att "nu har jag varit ute på en löprunda löparrunda igen" undvik raka citattecken. Även om ingen ser det känner jag hur den dolda webbkameran hånskrattar åt mig. När jag korrläser texter - ja, jag vet, det kan låta paradoxalt att jag får göra det - ger varje citattecken blixtrande migrän genomgående, se till att skilja mellan tankstreck och bindesteck. Och när jag försöker göra om traskriberingar till fungerande text blir det kortslutning i hjärnan vid varje försök att hitta synonymer till "mycket, enormt, väldigt, oerhört", de vanligast förekommande orden i de texter jag numera arbetar med. Oftast slutar det med att alla framförställda attribut stryks var försiktig med grammatiska termer som du inte behärskar. 

Kanske är det redan nu uppenbart vad det är frågan om. Mitt modersmål är i gungning. Då syftar jag inte på svenskans status rent generellt och om du missuppfattade mig beror det inte på att du är trög utan på att jag uttrycker mig oprecist abrupt tilltal. Vad jag menar är att jag inte behärskar svenskt skriftspråk; i tal gör jag det inte heller men där saknar jag ambitioner. Än så länge har ingen påtalat problemet, men jag misstänker att det beror på att alla vet att jag är känslig för kritik. Särskilt när det kommer till språkliga misstag ofullständig sats. Ingen vill klä av kejsaren hans hennes kläder. Nu gör jag min egen striptease felkonstruktion.

Vi börjar med lite historik omotiverat byte av tilltal. Jag lärde mig började att skriva innan jag lärde mig läsa, i fem-sexårsåldern. Under lågstadietiden hade jag en oerhört inspirerande lärare klyscha som uppmuntrade klassen att skriva "händelseböcker" så kallade händelse-böcker. Hon rev ut linjerade ark ur skrivböcker, så många vi behövde, och gav oss färggranna papper av styvare kvalitet till framsidorna. Jag utnyttjade möjligheten flitigt och har fortfarande kvar ett tjugotal alster som främst kretsar kring sjörövare, troll, flyktingar i Sibirien och långväga resor med båt och luftballong. I trean påbörjade jag ett projekt om en pojke som rymde hemifrån och reste med pirater jorden runt reste jorden runt med pirater. Varje gång jag skrev tog fröken ner jordgloben från en hylla så att jag kunde ge korrekta platsangivelser och mitt projekt följdes med intresse. Men någonstans i trakterna av Godahoppsudden gav jag upp krystad fyndighet och slängde de kanske 80 sidorna i papperskorgen omotiverad utvikning. När jag nu går igenom de händelseböcker som blev kvar lögn, de finns nerpackade i förrådet slås jag av min osäkerhet vad gäller skiljetecken. Det märks inte minst i på att jag förväxlar varför historiskt presens? kommatering med kolon och följaktligen skriver: "Vi måste gömma oss i rishyddan: skrek Vildvippa". Jag hade också en förkärlek för citattecken citationstecken och placerade dem i de mest barocka positioner, runt namn, platser samt uttryck som bara jag tyckte var värda att lyftas fram. Något som inte syns på datorn var att tecknen konsekvent var felvända.

Man skulle kunna tro att jag med tiden började förstå vilka regler som tillämpas vid citat. Ett barn är ett barn, och repetition är kunskapens moder osv. slitet uttryck, pratigt. Jag läste och skrev, skrev och läste, och det tog flera decennier innan jag insåg att jag inte var stort bättre än en normalbegåvad åttaåring falsk blygsamhet. I dag vill jag skylla citatproblematiken kanslisvenska på att jag läser för lite på svenska och för mycket på engelska. Olika regler tillämpas - så mycket vet jag - men så fort jag slår igen regelverken har språkområdena flutit ihop. Och vad gör man när man har ett problem som inte går att rätta till? Man flyr. En flyr. Jag flyr. Jag slutar citera. Eller så gör jag citaten till mina egna; som författare får man stjäla, n'est pas? onödig kodväxling Ett tag gick det så långt att jag utarbetade en hel poetik för att komma runt citat, ja, snart sagt alla skiljetecken. Jag upptäckte den fantastiska medvetandeströmmen, som inte bara var fantastisk för att jag kunde sätta mig själv och mina tankar i världens centrum. Den gav dessutom fördelen att jag slapp ha dispositionen klar för mig innan jag slog mig ner framför tangentbordet. Till förlag tillkännagav jag att jag gick i Woolfs, Prousts redundant genetiv och Joyces fotspår ja, tyvärr skrev du nästan så men sanningen var snarare att jag kunde skriva fortare och slapp rytmfall då jag inte behövde bekymra mig om skiljetecken. För att göra det oklar syftning något mer trovärdigt skrev jag en stapplande text  om Mollys flödesmonolog i Ulysses utifrån Kristevas teorier om vadå?

Men flödena ebbade ut. Alla poesikurser som fanns att ta var avbockade och jag ansåg inte längre att den 1800-talsromantiska modellen med rödvin, gift och sena nätter kunde leda till hur mycket inspiration som helst. Jag var trött på språkmaterialismen, utan att riktigt veta vad den stod för. Jag överanvändning av första person singular pluggade journalistik under något år och sedan vidtog en herrans massa år på Språkvetenskapligt centrum, i på Engelska parken där jag försökte mig på att skriva något som skulle kunna kallas vetenskapligt felaktig kronologi. Till och med jag insåg att flödesskrift inte hörde hemma där.

Det senaste året har jag pluggat Svenska och nordiska språk. Trots att jag alltid precisera "alltid" har rört mig inom det humanistiska fältet, med undantag för ett antal år på konstskolor observera det vidgade textbegreppet! är det kanske först nu mitt handikapp helt kommit i dagen är ditt cv relevant i sammanhanget? Saker som jag tidigare har haft en lättsam attityd till, för att jag trott att jag behärskat dem, bringar mig nu enorma svårigheter. Bara för att var och varannan självutnämnd språkpolis hötter med näven så fort en särskrivning dyker upp är problemet inte ur världen. Självklart vet jag att det inte heter "sjuk sköterska" eller "Stenugns pizza", men i stället har jag drabbats av det som inom andraspråksinlärning kallas negativ transfer akribi tack. Jag drar särskrivningsskräcken så långt att jag ihopskriver allt. Trots att Språkrådet rekommenderar "i dag", "i kväll", "i stället", "i och för sig", "över huvud taget" och "framför allt" har jag alltid, utan att blinka, föst ihop orden. Det här är allvarligt, men kanske förlåtligt. Vad värre är de flagranta misstag och rena felaktigheter jag gjort mig skyldig till. Att göra anspråk på att behärska svenska och samtidigt skriva "försent", "tillsist" och "halvsju" är bara löjligt. Under en övergångsperiod har en krypande aning sagt till mig kan en aning säga något? att något inte stämmer, något är uppåt väggarna fel. Alltså har jag aldrig kommit för sent i sms, skrivit alla klockslag med siffror och tagit till chattspråk som "iofs". Men till skillnad från citattecken, som jag hur jag än gör alltid felplacerar, börjar jag sakta men säkert erövra svenskans särskrivningar. Det händer allt mer alltmer sällan att jag behöver göra Google-testet och skriva in två alternativa förslag och sedan kolla hur många träffar särskrivningen respektive ihopskrivningen ger, för att sedan välja det vanligaste efter den tveksamma princip som säger att majoriteten alltid har rätt meningen kan med fördel styckas upp.

Ett riskfritt sms.

Det värsta är den retroaktiva skammen. På en kurs i våras förklarade läraren, utan att specifikt peka ut mig, att semikolon alltid förbinder fullständiga satser. Under hela mitt liv har semikolon varit min bästa vän - har jag trott. Men icke, texter som genom ett enkelt skiljetecken skulle ge sken av intellekt och stilistisk säkerhet, tveksam kommatering måste ha fått examinatorer, kursare och skrivarkurs-deltagare att le i mjugg och ta sig för pannan eftersom jag helt missat satsregeln. Och ändå, som den återfallsförbrytare jag är, är undvik dubbla verb jag genast tillbaka på brottsplatsen högstämt, onödigt pretentiöst. Det här inlägget borde egentligen få vila någon dag. Först i morgon eller i övermorgon hade jag med tryggheten i behåll kunnat gå igenom det med rödpenna och kritisk blick. I dag blir det tyvärr bara guldstjärnor.

Jag vet vad jag måste göra och ändå gör jag det inte. Överjaget Freud är död eller Språkrådet är hela tiden där och pekar på mina brister. Och det finns säkert fel som de det inte ser. Det måste finnas sjok av störande upprepningar, det måste finnas utelämningar av för satserna nödvändiga ord. Men vi säger du säger att det bara är tecken på slarv, lättja, snabbhet och iver. Helt klart förlåtliga synder, i jämförelse med vadå?