"God, you should see Sheffield!"

För ett par veckor sedan nåddes jag av ett tragiskt dödsbud. Jag satt försjunken i The Corner av David Simon och Ed Burns, en reportagebok i tegelstensformat om Baltimores slum. Hela tiden oroades jag över hur det skulle gå för den 16-åriga huvudpersonen DeAndre McCullough; allt som oftast var han ute på gatorna och sålde knark, men ibland släpade han sig till skolan. Och nu befann han sig verkligen i klassrummet och hade till och med anmält sig för att läsa upp Martin Luther Kings mest berömda tal. Jag satt på helspänn, på något sätt var det lättare att läsa om när DeAndre svek sin 13-åriga flickvän eller var på vippen att få en kula i huvudet. Men nu: ”He coughs once and offers a quick, furtive smile. Then he begins. ‘I have a dream…’.” Framför mig ser jag inte DeAndre, utan Namond från teveserien The Wire. Troligtvis hade Simon DeAndre i bakhuvudet när han skapade karaktärern Namond. För Namond gick det bra, han höll sitt tal, han gjorde framsteg, till slut adopterades han av en före detta polis som deltog i undervisningen av de särskilt stökiga eleverna. Namond var en av de få lyckliga historierna i The Wire, det var alldeles för få sådana kunde man tycka. 

http://www.youtube.com/watch?v=FRDxDvz0bd4&feature=related

Where do you see yourself in ten years? Dead? 
(Namond, killen i hästsvans)

Men DeAndre var inte Namond. Det blir plågsamt tydligt när jag lyfter blicken från sidorna och scannar skärmen framför mig. David Simon har delat en länk, en dödsruna: DeAndre McCollough 1977-2012. Simon hade tydligen, ända sedan han skrev The Corner i mitten av nittiotalet, haft sporadisk kontakt med DeAndre. Fixat mindre filmroller, exempelvis i halvdokumentären som byggde på The Corner, försökt hjälpa honom att komma bort från Baltimore. Men DeAndre hade återvänt, och nu var han död i en överdos. Det gör ont att läsa dödsrunan, särskilt den sista raden. ”Everything after, even the very book that we wrote about his world, today seems like useless and unimportant commentary.”

Jag vill protestera. Säga nej, det du har gjort, Simon, är ett livsverk. Du har under två decennier vigt ditt liv åt att skildra fattigdomen, misären, droghandeln och polisarbetet i Baltimore. Du har skrivit två av de bästa reportageböcker jag någonsin läst, du har gjort miniserier som bygger på böckerna, du har gjort en fantastisk teveserie som är frukten av att ha tillbringat nittiotalet på Baltimores gator. Ändå känns det futtigt att skriva det. När jag läser kommentarerna till dödsrunan kommer jag plågsamt nära; visst, de flesta har ”bara” sett The Wire, men andra kände DeAndre och riktar sig direkt till DeAndres mor. Jag filar en stund på en kommentar, men jag hittar inte orden. Och framför allt, Simon har på något sätt rätt; en människa som han har brytt sig om har dött i förtid, varken reportage eller konst kunde rå på det.

Det är inte konstigt att Simons samhällssyn är mörk efter de erfarenheter han har bakom sig. Även om The Wire fick många lovord fanns det recensenter som tyckte att serien var alltför cynisk. Trots att många av poliserna i serien jobbar 100-timmarsveckor för att nysta upp droghärvor, trots att det finns folk i slummen som kämpar för att ta sig ur missbruk eller droghandel, är resultatet nästan alltid otillfredsställande. Några misstänkta döms, men sällan de som håller i trådarna. En knarkhandlare bestämmer sig för att lämnat spelet, en stunds lättnad, sedan en kula i huvudet. Själv har Simon sagt att han ville göra en serie som skildrade hur institutioner (rättsväsendet, politiken, droghandeln) griper in i människors liv. Institutionerna som går att likna vid antikens gudar, de som bestämde människors öden. På samma sätt som Oidipus inte kunde betvinga sitt öde förlorar alltid den enskilda människan i kampen mot institutionerna. Simons samhällssyn får därför konsekvenser för berättandet, han säger: ”These moments of epic characterization are inherently false. They’re all rooted in, like, old Westerns or something. Guy rides into town, cleans up the town, rides out of town. There’s no cleaning it up anymore. There’s no riding in, there’s no riding out. The town is what it is.”

Att dra en gräns mellan djuplodande journalistik och en realistisk teveserie är inte lätt. Men jag menar ändå att det finns en, om än subtil, skillnad mellan The Wires budskap och reportageböckernas. I jämförelse med andra teveserier är The Wire mångbottnad, men reportageböckerna Homicide och The Corner går ett steg längre i komplexitet. Så måste det vara. Dramaturgin är av nödvändighet tydligare i en serie, det måste finnas en antydan till svar för att man ska orka titta. Därför tror jag att Simon renodlade i teveserien, kanske vis av lärdomarna från arbetet med de halvdokumentära miniserier som bygger på reportageböckerna. Jag har inte sett dem, men någon som gjort det menar att ”the six-part HBO version of The Corner is nearly unwatchable – however true to life – the extended depiction of chrinking crack whores and broken down junkies 10 cents short of the price of a ’loosie’ is too much to take.” 

The Corner (1997) och Homicide (1991)

I The Wire är livet också hårt, men det råder inte fullkomlig anarki. Simon fick bestämma sig för att det just skulle vara institutionerna som alltid satte käppar i hjulet för människorna. Droghandeln blir en spegling av politiken med samma hierarkier, samma korruption. Knarkkungarna Barksdale och Stringer är respektingivande och för sig med elegans. I verkligheten, utifrån det jag kan utläsa av The Corner, finns inte samma mått av disciplin. I och med att kokainhandeln bredde ut sig på åttiotalet bröts de gamla nätverken upp, de tydliga reglerna, koderna, suddades ut. Vem som helst kunde ställa sig i ett gathörn och börja deala när kunderna blev fler. Om barnen som växte upp i slummen tidigare varit faderslösa blev nu också modern frånvarande när hon försvann i en kokaindimma. Politikerna och polisen förklarade under Reaganeran krig mot knarket, men Simon menar att det snarare var en krigsförklaring mot människorna som knarkade och i vidare mening mot hela USA:s underklass.

Många skribenter verkar ha tagit fasta på Simons beskrivning av The Wire, samhällsinstitutionernas obeveklighet, den enskilda människans ofrihet. Konflikterna skapas när någon försöker bryta mönstret, ta sig ut, eller spela två spel samtidigt. I en analys dras spelmetaforen långt. Skribenten opponerar sig mot påståendet att The Wire är en i raden av serier som närmar sig den episka romanen, "The Dickensian aspect", som Simon själv betitlar ett avsnitt i den sista säsongen. I stället menar skribenten att serien kan liknas vid ett dataspel där karaktärerna bara har ett visst manöverutrymme. Frånvaron av karaktärsutveckling och inre monolog gör det komplicerat att jämföra den med en episk roman. Han har en poäng, men samtidigt stämmer det inte att alla romaner jobbar med inre monolog, och att säga att karaktärerna inte alls förändras är också det att göra det för enkelt. Kanske är det episka reportaget, det som Simon själv skrivit, den bästa liknelsen. Fokus ligger inte på karaktärernas privatliv, utan på deras arbete, och arbetet, institutionerna förändras inte. Men ändå, serien handlar mer om människorna som påverkas av institutionerna än om institutionerna själva.

Knarkhandel är inte den noblaste av sysselsättningar, men just genom att karaktärerna inte skildras svart eller vitt, känner jag lika mycket sympati för dem som måste betraktas som brottslingar som för dem som står på andra sidan lagen. Många av skådespelarna är själva uppvuxna i Baltimore, de talar sitt eget språk, ”do you fill me?” Jag tänker på Snoop (Felicia Pearson), som Stephen King kallar ”perhaps the most terrifying female villain to ever appear in a television series.” Några år innan serien gjordes hade hon skjutit en jämnårig, sedan suttit i ungdomsfängelse, försökt komma på rätt köl genom skådespelandet, sedan åter fastnat i kriminalitet. Jag tänker på Kima Greggs (Sonja Sohn), den kompetenta och lojala polisen, som i en intervju berättar att det först var svårt att spela polis då hon kom från den andra sidan; i tonåren hjälpte hon sin bror att sälja knark, missbruk präglade hennes uppväxt. Under hela serien var jag också fast övertygad om att knarkbossen Stringer Bell (Idris Elba) var från Baltimore; när jag sedan förstod att han var en erkänd brittisk skådespelare satte jag andan i halsen. Komiskt är att den geniala skitstöveln till polis, Jimmy McNulty (Dominic West), är britt ut i fingerspetsarna, då han i ett avsnitt gör en urusel imitation av engelska. Utan förkunskap köpte jag att alla skådespelare var infödda baltimorebor. 

Dominic West fick i en intervju frågan om det var en chock för honom att se misären i Baltimore då han först kom dit. Nej, sa han, han tyckte faktiskt att kåkarna var fina där de låg under en underbart blå himmel. Han hade sagt samma sak till The Wires filmteam, som invänt att solen inte alltid sken där. Men Dominic West stod på sig: ”God, you should see Sheffield!” Först tyckte jag att hans svar var ytligt och dumt, men sedan började jag fundera på varför jag själv föll pladask för Baltimore. Varför jag inte var helt förkrossad efter att ha plöjt en serie om en av Amerikas fattigaste och mest våldspräglade städer. Och då kände jag mig inte längre lika främmande för Wests svar. Visst, bra skådespeleri och regi kan i sig göra en upplyft, men det handlade också om en slags förälskelse i själva staden och människorna där. Det kändes som ett privilegium att få följa människorna från insidan, det var deras berättelse, inte någon annans.



På så sätt skilde sig The Wire från exempelvis britten Louis Therouxs dokumentär om grannstaden, ”Law and disorder in Philadelphia”. Theroux är fantastisk, men hans perspektiv är den nyfikna turistens, han blir uppriktigt förvånad, "Really?", när corner kidsen förklarar att de aldrig tjallar, ”no snitching, bitch”. Då känner jag mig luttrad, som en invigd; Theroux, du har missat den första regeln, kan du inte koden på gatan?

Kanske ska jag ändå skriva några rader till DeAndre och David Simon; kanske travestera det som någon ristat in på bänklocket när jag gick i nian, ”Tupac (DeAndre) is dead, but still alive in my mind”. Inte som en billig hiphop-wannabe, utan för att jag uppriktigt menar det.

http://www.youtube.com/watch?v=N8lyda_ZkLQ

 En solig dag i Baltimore.

 The king stays the king. How to play chess.

The Wire (2002-2008)

Och ja, säsongstitlarna är mina egna. Ungefär lika usla som I narkotikans spår som The Wire först fick finna sig i att heta i svensk television.

• Säsong 1: Den brandgula soffan. Om klanen Barksdale. 5
• Säsong 2: Påtänd anka. Om östeuropeiska hamnarbetare. 3
• Säsong 3: Vem fan jagade jag? Om politik och byråkrati.  5
• Säsong 4: Corner boys. Om skolan.  4+
• Säsong 5: Det vita bandet. Om nyhetsjournalistik. 2 

 Bästa rollprestationer

1. Stringer Bell (Idris Elba). Avon Barksdales sidekick. 
2. Jimmy McNulty (Dominic West). Genial, skitstövel till polis.
3. Kima Greggs (Sonja Sohn). Stabil polis med rättspatos.
4. D'Angelo Barksdale ( Larry Gilliard Jr). Knarkhandlare med samvete.
5. Omar Little (Michael K. Williams). Robin Hood rånar knarklangare.
6. Cedric Daniels (Lance Reddick). Elegant och sträng polisofficer.
7. Felicia "Snoop" Pearson. Skräckinjagande drogindrivare. 
8. Roland Pryzbylewski (Jim True-Frost). Polis som omskolar sig. 
9. Namond Brice (Julito McCullum). Charmig problemelev. Corner boy. 
10. Lester Freamon (Clark Peters). Sherlock med miniatyrmöbler.

Analys: Listmakaren gillar hyggliga poliser i mellanposition samt knarkhandlare som vet vad dom sysslar med. Hon är mindre intresserad av politiker, journalister och heroinister.