Vad ska boken heta?

Av förklarliga skäl är titlarna i inlägget inte kursiverade.

"One of the few great novels"

Kommentar till ett stjärnfall. Kallare än Kargil. Rädslans geografi. Låt den rätte komma in. Drottningens juvelsmycke. Eller den anglofila varianten: Wuthering Heights. The New York Trilogy. The Grass is Singing. Pride and Prejudice. Light in August. Några av böckerna tillhör mina absoluta favoriter, andra gör det inte, någon har jag inte ens läst. Men smaka på titlarna. Om du inte redan gillar författarna så gör du det nu. 

För att omvandla estetiken till statistik så verkar tricket vara att kombinera två till fyra ord, något konkret element med något mer abstrakt. Kommentar till ett stjärnfall börjar i det torra, nästan byråkratiska för att sluta i den högst poetiska bilden av ett himlafenomen. Jag hisnar och tänker att Eyvind Johnson är den mest virtuosa av titelsättare. Om det inte vore för titlarna är det osäkert om jag i dag hade läst Drömmar om rosor och eld och Strändernas svall. Den första är brinnande röd och den andra svalt blå, ljusgul, vit. Jag minns att jag öppnade dem andaktsfullt, och blev aningen besviken på Drömmar om rosor och eld, för att den inte riktigt levde upp till titeln; jag hade velat ha mer rosor mer eld. Kanske borde Johnson även här infogat något torrt som ”protokoll” eller ”diktat”. 

Medan Eyvind Johnson tillhör allmänbildningen är det färre som känner till eller har läst Carina Rydbergs tunna debut Kallare än Kargil. Som jag minns det en av hennes bättre, något om en ensam backpacker i norra Indien med självdestruktivt beteende som upplever trevande vänskaper mellan jointer och amöbadysenteri. Men det är framför allt något med atmosfären, något på samma gång ödsligt som kittlande; ett stämningsläge som jag då och då upplever och som jag tänker på som Kallare än Kargil. Jag tackar Rydberg för att hon har myntat ett nytt begrepp, även om det bara är jag som använder det. 

Rydberg är knappast ensam om att använda geografiska namn för att beteckna stämningar. Ta Emily Brontës Wuthering Heights, på svenska Svindlande höjder. Titeln säger inte bara något om Catherine och Heathcliffs känslor för varandra, utan är också namnet på gården där Catherine bor. De avsides belägna gårdarna på heden får en nästan mytisk betydelse, och när de förälskade rusar över kullarna gör de det inte  planlöst; Emily Brontës värld är lika strukturerad som någonsin Midgård. 

KAN inte låta bli. Dave Allens Wuthering Heights-parodi:

http://www.youtube.com/watch?v=OOWsBW-OvTs

Korta titlar har fördelen att de syns bra, här t.ex. Mimesis och Dracula.

Med bra titlar kommer man långt. Själv är jag usel på att sätta dem. De finns sällan där från början och när jag efteråt rådbråkar min hjärna hamnar jag så gott som alltid i det krystat fyndiga eller rent kryptiska. Ett av felen kan vara att jag inte alltid är på det klara med vad jag skrivit. I ett textsamtal på en skrivarkurs blev jag plågsamt medveten om att ingen som läst min dikt Höga hästar i norr förstod vad titeln syftade på. Jag hade tänkt att huvudkaraktären i dikten, en kollega på jobbet, var någon som trodde sig förmer än andra (satt på höga hästar) och då förebilden dessutom kom från Gästrikland (norr) kändes det...ja, fint. Men karaktären framställdes mer som tragisk än snobbig, och det norrländska perspektivet fanns snarare i mitt huvud än på pappret. 

En av de få gånger jag faktiskt lyckats fanns titeln där från början, som en startpunkt och riktlinje: Till alla tjejer med ambitioner. Jag ville utforma texten som ett brev till Martina Lowden, men egentligen inte bara skriva till henne, utan till en hel rad tjejer som jag tänkte var som hon, tjejer med ambitioner helt enkelt. Det kunde låta fint och generöst, lite girrlpower, men i stället skrev jag i ett rasande tonläge, och på så sätt uppnåddes en viss dynamik. Kanske var jag i texten allra mest rasande avundsjuk på titeln till Lowdens egen guldtacka till bok – Allt.

Korta titlar är att föredra framför långa. Reportageböcker som heter Gruva, The Corner och Homicide läser jag gärna. Vad värre är när författare får en poetiskt klingande fras i huvudet; de kanske har använt ordkombinationen på sidan 123 och sedan, med en liten modifiering i tempus, låtit den återkomma i epilogen. Nu tycker de att den är så fantastisk att de tvunget måste skylta med den på framsidan också. Och då, då ska varje redaktör med självaktning gripa in. För vilken låntagare lyckas med konststycket att gå fram till bibliotekets informationsdisk och be att få ställa sig i kö till Hon går genom tavlan ut ur bilden, Det var ur munnarna orden kom eller The Curious Incident of the Dog in the Night-Time?

 

Själv är jag spänd på höstens samtal om Jonas Gardells nya; hur ska jag referera till den? Efter en extra googlekontroll vet jag att den heter Torka aldrig tårar utan handskar. Om ett par minuter kommer jag åter sväva i ovisshet, på samma sätt som jag gjorde när jag inte kunde somna i går kväll. I desperation laborerade jag med adverb och prepostioner. Var det alltid eller aldrig? Med eller utan? Först lät Torka alltid tårar med handskar bra. Men sedan, när ögonlocken redan var tunga, slogs jag av att något inte stämde. Torka aldrig tårar med handskar? Nej, uppåt väggarna fel, där gick hela budskapet om intet. Än värre blev det när jag provade Torka alltid tårar utan handskar; det är knappast förenligt med åttiotalets aidsskräck eller med det jag antar att Gardell vill säga med titeln. Ett tappert sista försök (innan jag till slut försvann i sömndimman) var Torka aldrig handskar utan tårar. Äntligen satt formorden på plats – men ingenting annat. Kanske kommer bokens undertitel Kärleken att användas i dagligt tal. Men Kärleken, att be att få låna Kärleken?

För att omedelbart motsäga mig själv ska jag erkänna att jag föll pladask för den långa titeln på Bodil Malmstens bok från 2003: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Jag minns boken som bitsk och rolig, kanske lite ostrukturerad, men det sista säger jag bara med hänvisning till titeln. Titeln som har blivit som ett motto för mig: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Alltså, en del saker har jag fortfarande ingen koll på, men jag arbetar på att fixa dem. Eller bara som ett trött konstaterande, varför går allt i stå, varför kommer jag ingen vart? Detta lilla ’fortfarande’ säger så mycket! 

Sigge Eklunds bok Det är 1988 och har precis börjat snöa är ett annat vackert undantag. Visst är Eklunds titel inte helt okomplicerad; det kan vara svårt att komma ihåg om det har börjat eller slutat snöa, och när började det eller slutade det i så fall att snöa? Men något griper tag om mig. Det är 1988; bara det frammanar minnen av året då jag började skolan och då ett snöfall i Skåne kunde kännas magiskt. 1988 är ett välbekant år, till skillnad från 2666 som är titeln på Roberto Bolaños magnum opus. 2666 gör mig bara förvirrad och orolig, ungefär som när jag tänker på rymden eller döden. Eller förvirrad för att jag förväxlar den med Wong Kar Wais film 2046. 

Vad säger man: "Raattamaas bok..eh...den som kom för ett par år sen"?

För skribenter som inte råkar ha samma lyckträff som Bodil Malmsten och Sigge Eklund eller som inte är lika mästerliga titelsättare som Eyvind Johnson är rådet: Om det finns en fängslande huvudkarakär, låt hens namn betitla verket. Den som läst boken kommer aldrig glömma titeln och den som inte har det kan ändå sluta sig till vem boken handlar om. The Great Gatsby. Mrs Dalloway. Madame Bovary. Doktor Glas. Vill man så kan man använda en omskrivning som kan säga än mer – Kejsaren av Portugallien, American Psycho. Mer problematiskt blir det om huvudkaraktären ligger mycket nära författaren; en bok utan titel har nog inte ens George Perec skrivit, och en bok med samma titel och författarnamn blir även för den mest idoldyrkande eller bekännelsehungriga läsare för mycket av det goda. Karl Ove Knausgård har löst det fint; han får med det personliga pronomenet och gör samtidigt en ryslig anspelning som faktiskt funkar. Min kamp. Titeln är inte vald på måfå, i sista bandet för Knausgård en djuplodande diskussion (på säg 300 sidor) om Hitler och nazismen. På så sätt återtar han en ordkombination som länge varit förbehållen en tyrann. 

Men Knausgårds modell är i de flesta fall inte att rekommendera. Ändå kommer folk i tid och otid få för sig att skicka in manus med titlar som Din lilla röda eller Jag på Saltkråkan. Därför får varje känd eller ökänd person liksom varje briljant orddribblare se upp för stölder. Någon som i det här sammanhanget har råkat illa ut är den amerikanska novellisten Raymond Carver. Han har ansetts vara titelkungen framför andra, även om det framkommit att många av hans titlar antagligen sattes av redaktören. Inget ont i det; om redaktören får rättmätig cred ska konstnärliga samarbeten inte föraktas. Den som ska lastas är i stället Haruki Murakami som valde att döpa sin personliga essä om löpning till What I talk about when I talk about running, efter Carvers What we talk about when we talk about love. I Carvers fall accepterar jag den överlånga titeln, men inte i Murakamis. Titeln är visserligen en adekvat beskrivning av skriftens sporttema och jag tror att Murakami översatt Carver till japanska. Men se, det räcker inte! Murakami har all rätt att känna starkt för Carvers författarskap, men löparboken och novellen har i sig inga beröringspunkter. 

                                                                       

Jag ville skriva om det här också. Gång på gång är skogarna rosa. Frequently the woods are pink. Det är svårt att hitta något vackrare än titeln på Ann Jäderlunds översättning av Emily Dickinson.

När jag var liten brukade jag bläddra i boken Vad ska babyn heta? Det var roligt, personnamn är precis som titlar fascinerande; att de inte bara är en samling slumpvisa ljud utan har en djupare betydelse. Jag minns att jag blev besviken när mamma och jag slog upp mitt namn och det visade sig att Malin bara betydde ”kvinna från Magdala”. Men jag gav inte upp utan fortsatte att fråga om nya namn och fantiserade om hur det hade varit att heta något annat, om jag varit någon annan då. Med tiden blev den lilla inplastade boken nött i kanterna, sedan förpassad till ett förråd, för att i en flytt, när sista dottern fått ett namn, helt försvinna. Därför är detta inläggs rubrik en tribut till boken Vad ska babyn heta? Det är en anspelning så dålig som någon, men å andra sidan är rubriklängden lagom lång (4 ord) och inte särskilt kryptisk.