Karolina och jag: nittiotalet revisited

1997 är året då jag börjar gymnasiet. Det är nu allt ska börja – tänker jag. Äntligen ska jag får vänner som är intresserade av samma saker som jag, vänner som är allmänbildade och som inte föraktar studier. Förväntningarna infrias, och infrias inte. Katedralskolan har anor, här har undervisning skett sedan tidigt artonhundratal, på det som då hette Uppsalas Högre Allmänna Läroverk. Skolan är byggd i nyklassisk stil, det första som möter en när man kommer in genom de tunga portarna är en byst av Strindberg, när man går upp för trapporna mot den aulan kan man beskåda väggmålningar med motiv från antiken. Åtminstone är det så jag minns det, jag förmår inte att plocka fram dagböckerna från Ordning & Reda och läsa hur jag faktiskt beskrev det då, när jag gick där. I stället låter jag Karolina Ramqvist göra jobbet, återkallar mina bilder genom hennes beskrivningar, visserligen av en annan skola, men ändå inte: ”Träportarna som leder in i skolan är tunga med gnisslande gånggärn och när man kommer innanför dem leder nya trappor till nya, nästan lika tunga dörrar och stora skumma trapphallar. Bakom halvfranska pardörrar ligger korridorer med cementmosaikgolv och gustavianskt blekgrå träbänkar längs väggarna. Det är överraskande lite ljus därinne.”

På Katte går de vars föräldrar jobbar på radion, är psykologer och läkare. De som inte har turen att bo i upptagningsområdet, i Luthagen, måste söka till specialinriktningar, till elitklasser, för att få gå där. Jag börjar i Classe Francaise. Jag är duktig i franska, men knappast någon stjärna förstår jag när jag hör en klasskompis obehindrat berätta om sin sommar i Nice på det främmande språket. En annan tjej säger att hon pratar bäst franska när hon är full, vilket både imponerar på mig och gör mig skrämd, då jag nästan aldrig druckit alkohol och än mindre varit berusad i sällskap med fransmän. En tredje tjej hoppar av redan efter ett par veckor eftersom hon ska till Paris för en modellkarriär. Fast henne ser de andra ändå ner på, skolan är viktig för dem, liksom för mig; och talar verkligen den här tjejen som kom in som reserv sanning om Paris? Hon är den första som slutar, efteråt blir vi fler. Men om jag önskade mig allmänbildade klasskompisar har jag verkligen fått det. Till råga på allt är de världsvana, de är lagom diskret sminkade och klär sig genomgående i beiga stretchjeans från Filippa K och tunna linnen i ljusa färger. De läser tidningar som Bibel och Pop och de allra mest alternativa nämner för mig okända företeelser som ICQ och South Park.

Det är på Kattetjejerna jag tänker under läsningen av de första kapitlen i Karolina Ramqvists Alltings början. Jag tror visserligen att romanens huvudkaraktär Saga i hemlighet skulle förakta dem, eller att hon åtminstone inte skulle se sig som en av dem. I hennes Stockholm skulle de vara duktiga flickor från en norrförort; Saga är ”svartklubb och fanzine”. Men Saga skulle, om hon hade velat, fått vara med. Kanske skulle hon valt att hänga med Maria och Josefine, som jag sedan tidigare kände lite, då de hade gått i min parallellklass i nian och vi haft franska tillsammans. Maria och Josefine var annorlunda, de deltog inte riktigt i spelet om att hamna högst upp i hierarkin. Jag tror att de var vuxnare, fördrog en lägre profil, lyssnade på Pearl Jam och läste Ovidius utan att göra någon större affär av det. Jag hade planerat att åtminstone de första veckorna hänga med dem, men de drog sig utan att vara direkt taskiga undan, kände kanske inte att de hade jättemycket gemensamt med en lillgammal nyhetsjunkie som helt oironiskt gick klädd i shorts och en sladdrig t-shirt från Prags turistkvarter med trycket ”KGB – still watching you”.

Saga börjar gymnasiet några år tidigare än jag, 1991. Hon går också på ett tidigare läroverk, fast på Söder. Ännu mer eftertraktat än Katte i Uppsala; Saga bor alldeles i närheten, medan andra desperat har folkbokfört sig hos släktingar i Södermalm för att få gå där; ”de har sett framför sig hur det är här deras liv börjar, och hur de kommer att stå här på trappan med en cigarett i handen och en diktsamling av säg, Mare Kandre eller Artur Rimbaud i fickan och med sin närvaro lägga grunden till något som kommer att bli underbart”. Saga slår sig i slang med andra äkta söderkisar (som de med citattecken kallar sig), med Pauline som uttalar sitt namn Polinn, med Harald som precis som Saga är ett år yngre än de andra och som lyssnar på band från Manchester vars främsta kännetecken är att medlemmarna knarkar och tittar ner på sina fötter. Under de första veckorna ger rasterna en känsla av mingel, det slår Saga att det är ungefär samma stämning som vid hennes mammas vernissage, bara med skillnaden att gästernas ålder är något lägre. Mamman ja, hon har börjat etablera sig som konstnär, hon ställer ut jättelika vaginor på fina gallerier, och är feminist från Grupp 8-generationen. När borgarna vinner valet och Ny Demokrati kommer in i riksdagen samma år är det som att världen gått under, och mamman är upprörd över att Saga inte engagerar sig. I stället, när den första glansen börjar falna, när gymnasiet bara blir något som man måste ta sig igenom, börjar hon följa med Pauline på caféer och spana på festfixaren Victor Schantz, något som Saga först tänker rimmar illa med deras självbilder, där beroendet av en man inte ingår och där Kvinnorummet är bibeln.

För mig solkades också bilden av gymnasiet som en väg mot frihet och intellektuellt paradis snabbt; redan första veckan stod det klart att jag inte tillhörde de hippa, de världsvana, och med största sannolikhet inte skulle upptas i deras krets. Lektionerna i samhällskunskap var kanske ett undantag, där deltog jag jämbördigt i avancerade politiska diskussioner som företrädare för vänstern. Det pirrade till när den tjej som jag utsett som allra mest intellektuell och stilfull, lierade sig med mig mot en annan i och för sig välklädd och accepterad tjej, men som inte alls hade koll på kristdemokraternas ställningstagande i familjepolitiken. Annars började det mer och mer kännas som ett nedstigande i helvetet, som att dagarna förutom MVG-kampen, mest kännetecknades av försök att skaka av sig tjejen som stod lägst i rang, hon som skrattade alldeles för gällt, luktade illa och verkade ha en släng av dyskalkyli. Hur jag hatade henne efter ett studiebesök i Riksdagen, då när hon satt mitt emot mig på Sandy’s och inte vågade vända sig till någon annan mig. Hur jag inte kunde sluta stirra på den gröna såsen som klibbat ihop sig med finnen ovanför hennes läpp. Som snor.

Saga och Paulines strategi för att stå ut med gymnasiet blir att visserligen delta i undervisningen men lägga fokus någon annanstans, utforska en annan värld. En värld där Victor Schantz är huvudpersonen. Han som först är Paulines upptäckt får gradvis allt större betydelse för Saga, hon drömmer om honom, går till samma caféer och klubbar som han, men har fortfarande aldrig hört hans röst. Han blir en besatthet långt innan han vet vem Saga är: ”Förälska sig. Se tomber amoureux. Det är det som händer. Jag ser Victor Shantz framför mig och faller.” Medan hon väntar på den vackra festfixaren intresserar hon sig också lite förstrött för andra, reklam- och mediefolk, och Saga ser den där poeten med de stora blonderade håret i rastaflätor, hon som klasskompisen Harald säger har skrivit Illusio. Saga känner inte till boken, men låtsas som att hon gör det, och skyndar sig när hon kommer hem att slå upp illusio i ett latinlexikon; det betyder ironi. Hon lyckas komma in på Arkitekthögskolans höstfest, bland de intitierade bara Arkitekt, och Saga lär sig knep för att dra sig undan sina kompisar, hur hon omärkligt kan glida ifrån dem, glida förbi andra, liksom förföra genom att låtsas bli förförd. Och till slut verkar allt gå så lätt, hon glider på samma sätt förbi Victor Schantz, och han ser henne, eller åtminstone hånglar upp henne, tar hem henne, och det verkar som att det är de två nu. Det verkar så först.

”Medan flanören är en registrerande ögonglob som stryker runt staden, ger sig flanösen ut i samma stad intensivt medveten om att hon blir betraktad och bedömd” skriver Kristian Ekenberg i Arbetarbladets recension av Alltings början. Den här hösten, 2012, verkar det som att alla vill prata om Karolina Ramqvists roman; Åsa Beckman skriver i DN att den har gått som en staffetpinne mellan hennes vänner. Nåja, den kanske inte har fått samma folkliga genomslag som Torka aldrig tårar utan handskar; om man skulle kunna säga att hela Sverige gråter efter att ha drabbats av Jonas Gardells roman- och teveserieprojekt, är det kanske inte riktigt så att hela Sverige diskuterar hur feministiska ideal krockar med verkligheten, och med en bitterljuv känsla drömmer sig tillbaka till Stockholms klubbliv på nittiotalet. Men för mig känns det just så och det är en minst sagt egendomlig upplevelse eftersom jag inte alls var en del av den världen. Det är dessutom egendomligt att jag blir nostalgisk över något som åtminstone delvis verkar ha varit ett helvete, det var en än mer desperat strävan efter att umgås i rätt kretsar, än den jag upplevde under gymnasiet. Det som i Arbetarbladets recension beskrivs som att ”torteras av känslor med ett tillkämpat ironiskt leende”.

Den där ångestfyllt ängsliga besattheten av att vara ”rätt”. Vare sig man lyckas eller inte är det otrevligt. Jag undrar om det synsättet har skadat mig, om det över huvud taget är lämpligt att redovisa sådana tankar, att till exempel tänka att det hade sett bättre ut om jag hade haft 300 i stället för 100 vänner på facebook. En kompis till mig blev inte för så länge sedan direkt olustig när jag bad henne läsa mininovellen ”Boring Friends” av den amerikanska författaren Lydia Davis: 

”We know only four boring people. The rest of our friends we find very interesting. However, most of the friends we find interesting find us boring. The few who are somewhere in the middle, with whom there is reciprocal interest, we distrust: at any moment, they may become too interesting for us, or we too interesting for them.”  

Det jag tänker är att det ändå är ett visst mått av ärlighet i att erkänna att man tänker sådant, att det var det som gjorde mig så frustrerad i Classe Francaise, alla dessa upplysta och intelligenta människor, som i verkligheten inte alls var toleranta. Sedan är det en annan sak att inte heller jag var det.

Men varför känner jag då denna nostalgi. När Saga i början av vårterminen i trean får ett arv efter sin franska pappa Yves, en man som lämnade eller lämnades av Sagas mamma redan innan Saga fötts, hoppar Saga av gymnasiet och drar till Paris. Arvet från den bortgångna fadern, som visserligen inte är stort, är en chans att komma bort från gymnasiefängelset, en chans att se världen, få skriva, få leva.

Jag hoppade också av gymnasiet för att få leva, för att allt jag visste var betyg, och att jag nu förstod att jag inte kunde gå kvar om jag ville tillägna mig det som de andra i Classe Francaise redan besatt. Sedan hoppade jag på igen, fast nu var det en mindre anrik skola. Under mellantiden hade något hänt, jag stack visserligen inte till Paris utan var någon form av oavlönad ombudsperson på Ung Vänster, och satt mest instängd på deras bokcafé och skrev ut etiketter och bläddrade i Häften för kritiska studier. Det var ödsligt, och när jag ibland mötte folk var det serbiska rättshaverister som skrek att NATO var fascister, eller skröpliga åttioåringar som drömde sig tillbaka till någon kommunistisk ungdomskonferens i Moskva på femtiotalet. Sedan fanns det ljusglimtar; att åka på kongress i Västra Frölunda, att långt in på natten lyssna på debatter utifrån att-satser, hänga med Emelie som översatte hela Ebba Gröns Die Mauer till tyska, att åka in till Göteborg och demonstrera och lyssna på Lars Winnerbäck, innan han fyllde arenor. Att bygga upp Ung Vänster Uppsalas interntidning Lågan, att få skriva helt fritt om nästan vad jag ville (rasbiologi och genetik, propagandaaffischer från tjugotalets Sovjet, kåserier om roliga tidskrifter). Att ordna möten där vi diskuterade Fittstim, den feministiska antologi där bland annat Karolina Ramqvist skrev den där texten om sin feministiska mamma och publicerade Ulf Lundells hatbrev ”Har du alldeles kissat på dig (...) saknas pojkvän?”.

När jag nu lägger texten i Fittstim bredvis Alltings början är det som att författaren Karolina Ramqvist och romankaraktären Saga glider in i varandra. Alltings början känns på samma gång som en roman och som en självbiografi, bara en sådan sak som att bokens omslag är ett foto av en ung Karolina Ramqvist. Det finns en scen i boken när Victor Schantz är hemma hos Saga, det är ganska sent i historien, det är 1995 eller 96, och Saga är knappt tjugo men redan etablerad krönikör som får just hatbrev, där det står sådant som ”Rabiatfeminist, får du ingen kuk?”. Och i denna scen ligger ett hatbrev av en slump framme, Victor är hemma hos henne, som jag minns det har det aldrig hänt förut, han har tidigare bara ringt sent på natten med en ljus röst, rösten han får när han tagit droger, och beordrat henne hem till sig. Men nu är han i hennes lägenhet, och brevet ligger där, och kontrasten blir så stor. Saga får kuk hela tiden men ingenting annat, hon lever i ett förhållande som är väldigt långt från feministiskt eller jämställt, det går inte att definiera, är det ens ett förhållande när allt som finns där är liksom bottenlöst sex och i övrigt förakt. ”Världslitteraturen rymmer otaliga olyckliga kärlekar, men det finns oftast ett fysiskt avstånd mellan trånare och objekt. Här får vi istället en kärleksberättelse där avståndet är lika stort fastän de ligger hud mot hud” står det i Arbetarbladets recension.

Men det jag tänker på när jag läser Ulf Lundells brev till Karolina Ramqvist och hotbreven som Saga får är också detta, att jag gör samma fel som brevskrivarna i min läsning. Jag kan inte koppla isär Saga från Karolina, och jag kan till exempel komma på mig själv att undra hur en sådan brud (visserligen en cool och medveten brud) kan skriva så fantastiskt, som en ny Hjalmar Söderberg, fast för mig mer angelägen, viktigare i dag. Jag lastar mig också, när jag läser om Saga, för att jag faktiskt tyckte lite illa om Karolina Ramqvist på nittiotalet då jag läste hennes krönikor, och nu kan jag undra om det just var det långa raka ljusa håret och den röda plutmunnen som fick mig att inte ta henne på allvar. Men jag var väl också en annan då. Och det hände något där, också med mig, i den där glipan mellan Katedralskolans anrika korridorer och Ekeby där hotell- och resturangeleverna stod på asfaltplanen och rökte, utväxten i vid hårrötterna, fettet som inte doldes av de stora munkjackorna. Det var ett nedstigande och ändå inte. Jag satt i caféterian och drack kaffe och åt vetebullar och skissade på texter till min coola svensklärare och min alkoholiserade SO-lärare, han som tyckte att det var en bra lösning att se mellan fingrarna när det kom till närvaroplikt och examinera mina arbeten i stället.

 

Och så upptäcker jag Karolinas värld, blir inte en del av den, men upptäcker. Jag börjar bläddra i min systers Darlingtidningar, i ”Det morbida numret”, ”I det postmoderna numret”. Jag åker på skrivarläger på Gotland och träffar en tjej med hennafärgat hår som fått ett brev publicerat i Darling, något med ironisk touch om vilka färger som går ihop i tvätten. Hon säger sådana där intressanta saker som att hon är en bög i en kvinnas kropp, att hon och hennes pojkvän brukar skämta om det. Jag läser Darling och övertalar min på piedestal satta svensklärare om att få göra ett arbete om språket i Darling; jag listar nyord, företrädesvis anglicismer, från tidningen, och skriver vrickade kommentarer om dem, författar ”förordet” på silverpapper och gör illustrationer och klistrar in bilder, och tillägnar frankt arbetet tjejen på skrivarlägret. Sedan skickar jag det till Darling, vars AD Brita Zlig visserligen tycker att det är roligt, men inte alls förstår min förfrågan om publicering.

Jag gör annat också, som att byta ut mina litteraturlistor från politiska essäsamlingar till Diva av Monika Fagerholm, Agadir, my love av Pamela Jaskowiak, Åsa Mobergs Simone och jag, och inte minst Per Hagmans böcker. Jag älskar Pool, ”en studie i hur perverterat posttonårigt limboliv under ljusblå Cannes-himmel när en längtan efter barndomens oskuld”. Om hur pojkar snortar mjöl i köket i Västergötland, flyr till Stockholm och blir diskplockare och får snorta på riktigt, träffar modeller och flyr vidare till Rivieran. Jag läser om transor, lyssnar på David Bowie i sommarstugan medan jag rensar bort spindelnät, You’ve got your mother in a whirl, She’s not sure if you’re a boy or a girl, jag lyssnar på P3 Pop med Hanna Fahl medan myggen i sommarnatten cirklar kring mig. På hösten skriver jag en ”essä” där jag jämför David Bowie med Gustav III, efter att ha sett Torsten Flincks pjäs om teaterkungen, jag försöker tillämpa ett queerperspektiv efter att hittat ordet i 90-TAL:s nummer om outsiders, jag lämnar in texten till min häftiga svensklärare som tycker om den men rättar min felstavning av ’genetialier’.

Inte bara Bowie, det är så många band nu: The Go-Betweens, Pulp, Jesus and Mary Chain, Red House Painters. Allt är förändrat, jag är inte längre det där barnet som vid sexton ägde en enda skiva, Simon & Garfunkels Bridge over troubled water. När jag inte längre går på Katte hittar jag äntligen ord för mitt hat och min besatthet av tjejerna i Classe Francaise, om och om igen lyssnar jag på Pulps Common People och I Spy: ”I spy a boy, I spy a girl, I spy the worst place in the world...My favourite parks are car parks, grass is something you smoke, birds are something you shag. Take your ‘Year in Provence’ and shove it up your arse”.

Så plötsligt slukar jag all den populärkultur som Karolina Ramqvist och Saga är en del av. Avståndet mellan Uppsala och huvudstaden blir plötsligt inte lika oöverstigligt, jag är mentalt där, allt som har med Stockholm är pirrande och spännande, och när jag träffar en annan hennatjej på ett skrivarläger, samma skrivarläger på Gotland fast en sommar senare, får jag tillfälle att åka till Stockholm, hennes hemstad. Vi tillbringar sommarkvällar på Chokladkoppen i Gamla stan, nittiotalet har precis övergått i nollnolltal, och vi lyssnar i varsin snäcka i Walkmannen på En vän med en bil och Nu kan du få mig så lätt med Håkan Hellström som Jenny tycker är så snygg, hon röker när det är fortfarande lite coolt att röka (om man inte är white trash), och jag tänker Nu kan du få mig så lätt, även om jag kanske förväxlar Stockholm med henne, och skoltrötta popsnören med mediefolk på Fashing och Darling. Jag tänker att det är min tid nu, att jag är redo, det är nu allt börjar, det för mig solkiga nittiotalet har övergått i ett bländande ljust tvåtusental, dit jag tar med mig alla nittiotalsreferenser från de människor som faktiskt levde då, ’cause this  is the year, this is the year it all will happen, it’s finally here, I have been waiting all my life.