Malins samlade 1989-91

Krönikörer som varit igång ett tag brukar roa sig med att se tillbaka på gamla alster. Ibland redigeras mindre lyckade partier, ibland följs de gamla texterna av kommentarer då det äldre jaget ser tillbaka på det yngre. Jag väljer det senare alternativet, framförallt som en gest till de forskare som studerar barns skrivutveckling. De följande texterna är skrivna i en mängd olika genrer; här återfinns reseskildringar, nervpirrande rövarhistorier, dagboksanteckningar och noveller med tydliga intertextuella anslag. De är alla skrivna mellan 1989 och 1991 och har oftast min fröken Siw som främsta mottagare, men också mina klasskompisar läste dem, då vår samlade produktion av händelsböcker fanns upphängda på klädnypor i klassrummet. De texter där jag vågar ta ut svängarna ordentligt skrevs dock vid sidan av studierna. 

   Den hemsnickrade dagboken ligger fortfarande ganska nära de mer realistiska händelseböckerna och kommenterar i mångt och mycket skolvardagen. Som vildast är jag i den långa och actionbetonade historien om rövarpojken Björn, som skrevs i Blekinge skärgård under sommaren 1989. Det är andra delen i en triologi om rövare; i den aktuella berättelsen är rövarna huvudkaraktärer som vi ska sympatisera med, i de andra delarna är protagonisterna istället brottsoffer. Det tar emot att inte ta med hela trilogin här; skälet är att de övriga delarna är något omständliga, särskilt i de utdragna beskrivningarna av relativt ointressanta och torftiga måltider (med en välvillig tolkning kan man se det som en medveten blinkning till Fem-böckerna). Rövar pojken Björn återfinns sist, som la grande finale, i denna sammanställning. För den som bara vill ta del av en tidig produktion rekommenderas därför scrollning ner till denna gastkramande berättelse.

Teasers: originalen. Avskrifter återfinns oavkortade längre ner.

Till att börja med vill jag presentera författaren "Malin Emanuelsson Ylva och Katarina småsystrar. Birgitta mamma. Urban pappa". Hon gick under den aktuella perioden på Oskarskolan i Lund, i en klass med runt femton elever och två fröknar (lärare skulle vi idag säga) med de föredömligt korta namnen Siw och Gun. Även fritidspedagogerna Peppe och Sylvia hade stor betydelse för Malins kreativa utveckling. De höll till på Oskarsgården en bit bort. Peppes schäfer var dock ett stort orosmoment och även andra, som vi idag skulle betrakta som ovidkommande irriationsmoment, kunde orsaka formidabla känslostormar hos den unga flickan. Detta blir särskilt tydligt i de hudnära dagboksinlägg som här återfinns efter två ganska pedantiska reseskildringar. I Sommarminne 1989 får vi följa med på en resa till Öland där fokus ligger på kulinariska upplevelser och i Utflykten till Sandbergen kan man notera en något ogin hållning hos författaren, som menar sig vara orättvist bedömd i en tipsrunda.

Sommarminne 1989

Vi har varit i Möcklö nästan hela sommaren. Där har jag lekt med en flicka som ska börja sexan. Hon heter Anna. Men en gång åkte vi till Öland. Vi stana i Jungbyholm. Där bor några som har två barn. Båda är yngre än oss. Det är en pojke och en flicka. Vi fick bullar och kakor. Det var gott. Sedan åkte vi vidare. Snart såg man Ölands bron. Det gick vita jes på havet. När vi hade åkt över Ölands bron kom vi in i Färge-staden. Sen stana vi på ett stele som hete Resmo. Vi gick in på en restorang. Där åt vi grönsakspaj. Men pappa inventerade så vi la in lite paj i folje. Pappa blev glad. Vi gick och titade på husen i Resmo. Dom var fina. En-del hade ut-sikt till allvaret. Sen åkte vi vidare. I Borgholm var det ett fasligt halabalo. Folken trengdes. Snart var vi frame. Det bode på landet. Klockan tio var vi frame. Vi fick korv. Vi satt ute i trägården för det var soligt. Sedan gick vi och la oss i deras gäststuga. När vi vaknade nästa morgon fick vi tveta oss i en med vaten. Det var ret långt melan gäst-stugan och det andra huset. Men där melan låg lagården dom hade höns. Vi åt maka, gröt och ägg. Det var ock-så gott. Sen gick vi till stranden. Det var ret långt dit. Men det var en härlig strand. Pappa och Börje var inte med. Men Mia, Love, Mamma, Ylva och jag var med. Love är Mias och Börjes barn. Han är 10 månader. Det var ret lågt vaten där. Love våga inte bada. Jag och Ylva bada i tre timar. När pappa och Börje kom hade det med sig en kile med en svart keps som det stog Jag kan allt! Fast han kunde inte allt. Han gila Amrikansk folk dans. Dom hade matsek med sig. Jorgubar och filmjölk. Love älskade jord gubar. Det var nog hans besta mat. En stund efter maten skulle Love äta. Jag och Ylva skulle pasa Love en liten stund medans Mia gick in. Love drog oss i håret och peta oss i ögona och rev oss på knäna. Så när Mia kom ut var vi alldeles skadade. Sedan åt vi maka. Nu var pappa och Böre borta igen. På kvelen kom en gube som skulle gjöra något. Nästa dag åkte vi i väg hem till Möcklö. Vi stanade på en strand. På stranden åt vi glass och badade. 

 

Utflykten till Sandbergen

Klockan nio åkte vi iväg till Sandbergen. Det ligger norr om Landskrona. Dit var dit ungifär tre mil. När vi kom fram så skulle vi håva. Jag hade ingen håv med mig så jag fick låna Annas håv en liten stund. Jag fångade massor av tångräkor och en enda borstmask och jag såg en ål. Sedan tänkte jag gå lite längre ut men då rann det in en massa vatten i stövlarna. Efter en stund skulle vi äta. Jag hade med mig Oboy, en dubbelmacka och ett päron. Sedn skulle vi gå en tips-runda. Jag gick med Elisabet i ettan och Tobias i trean. Det var tolv frågor och vi hade åtta rätt. Fast vi hade egentligen elva rätt för vi hade glömt två frågor och när vi skulle gå om blev det lite konstigt. Den frågan som vi hade fel på var så här: Det var en bild på ett rådjur. Det var tre altenativ Get, Hjort och rådjur. Vi tog hjort. Efter tipsrundan åkte vi hem.

Dagbok

17/10 1989: Hej det är Malin. Siw heter vår fröken och jag gå i tvåan. När pappa kom hem från Zimbabwe. Så fick jag och min lilla syster en massor av saker. Katarina som är lite mer en sex månader fick ett litet lam som kunde säga bä bä. Fast den kom inte från Zimbabwe. Jag och Ylva fick vackra stenar, esäsär med roliga saker, en nöt som man inte kunde äta och en väska. På min handväska var det en krokodil. Alla i min klass tyckte att stenarna var jätte vackra.

23/10: På matrasten fick jag se på Linas stutsbollar. Lina går i ettan. Det var en gul som jag tänkte slå mig i backen på att få. Nejj sa Lina jenast. Snälla sa jag jenast. Jag hade en blå utan gliter. Jag fråga om hon kunde byta. Det kunde vi såklart inte. Då tog jag fram 5 nöter och 3 kastanjer. Hon gick inte med på det häler. Jag gick in och hemtade två 10 öringa ur min bänk. Nu blir hon väl nöjd tänkte jag. Fast det blev hon inte. Jag fick sju av Evas bokmärke. Nu blir hon säkert nöjd tänkte jag. Fast det blev hon inte. Jag rev ut två sidor ur min ritbok. Nu vet jag att hon blir nöjd. Nej inte nu häler. Då gav jag henne en stor klump häft-massa invirad i jorgubbstyg. ÄNTLIGE gav hon sig. Det var så mycket att bära in i etternas klassrum att vi fick hjälpa Lina bära.

2/11: Hej. Idag är det torsta. Viserligen är det inget konstigt med det. Men vi skall ha Novemberlov. Fredag lördag söndag måndag och tisdag. Efter skola som jag alltid brukar säga. Då kom jag på att jag och Ylva kunde gå och kasta på vår nya baksetkorj på skolan. Ylva blev glad. Då kom Ing-Britt ut ur en dör. Det är den fröknen som Ylva ska få. Vi pratade lite med henne och berättade att Ylva skulle gå hos henne. Så gick hon till sin cykel. Just-då rammlade Ylva och börja gallskrika så hela stan kunde höra det. Ivärje-fall hörde Ing-Britt det. Hon vände sig om och tittade bak. Nu skäms jag rätt mycket förstår ni.

9/11: I skola skulle vi ha jul-fest. Vår klass skulle spela en pjäs. Den hette: JUL HOS BRUMMEL-MANS. Jag var nästan alldeles säker på att jag skulle bli brummelmans mamma och det var det värsta av alla rolorna. Cecilia blev nog Klas-klätermus. Det ville jag bli. Fröknarna ränade upp vad vi skulle va. Cecilia var Klas-klätemus som jag viste. Ock-så kom det hemmska. Jag blev Brummel-mor. Jag var nära på att gråta. Men jag höl mig. Jag hemtade papper som det stod vad jag skulle säga. Men så märkte Siw det. Jag började gråta. Sedan kramade bådi Siw och Sylvija mig. Så blev jag tärna istälet. 

Efter dessa valda delar av Malins första egentliga dagbok hoppar vi fram ett drygt år och vi ser en tydlig mognadsprocess hos författaren. Hon gör sig inte skyldig till några flagranta stavfel, även om citattekniken fortfarande lämnar övrigt att önska. Vi ser också tecken på en relativt välutvecklad referensbindning. Dock kan vi notera att ett tidigare inte framträdande sentimentalt drag har smugit sig in i prosan. Ibland gränsar det mot pekoral och långt gången hurtfriskhet. Det pedantiska antecknandet av måltider dröjer sig fortfarande kvar och vi kan bara spekulera i om det beror på att författaren ännu inte lärt sig att sålla bland intryck för att få en stilistiskt fungerande text, eller om orsaken bottnar i ett osunt förhållande till mat, "men egentligen har jag lovat mig själv att inte äta något sådant". Texten kan på så sätt förespegla en mörkare tonårstid.

Min Skåne-resa

16/5 1991: Äntligen kom den dagen jag längtat efter så länge. Det kändes väldigt konstigt i hela kroppen och när jag skulle gå så kändes det ännu konstigare. Halv nio åkte vi. O, vad det dröjde innan vi kom fram till Ale stenar. Men vad det var skönt att stiga av bussen. Nästan direkt gick vi upp på den branta kullen där Ale stenar låg. Jag brydde mig inte om att räkna Ale stenar. Jag visste ju att de var 57. Om man gick bort en bit från stenarna såg man de branta backafallen. När jag stod nära kändes de som om man skulle ramla ner. Sen åt vi matsäcken. Oj, oj, oj vad mycket mat mamma hade packat ner. Jag åt upp mindre än hälften. Nästa ställe vi skulle stanna på var Glimminge-hus. Det var nästan det roligaste ställe vi stannade på den dagen. Fyra våningar var det. Alla jättemörka. Jag skulle velat leka gömme. Men det ville ingen. När jag noggrant tittat i varenda liten vrå. Då sprang jag ner för trapporna, gick in i kiosken och köpte en vimpel med en bild på Glimmingehus. Sen måste vi gå in i bussen igen. Vad tråkigt! Direkt Kiviks kungagrav. Där var jag och Anna lite dumma, för vi stog i kö för att köpa kort hela tiden. Men medan jag stod i kö skrev jag in mig i en gästbok. Nästa! Haväng. Åt lite fika, men jag var inte så hungrig. Efter fikan gick flickorna med Gun och tittade på ett gammalt fint vandrarhem, medans pojkarna och Siw tittade på skjutövningar. Änligen världshuset Kastanjelund där vi skulle bo över natten. Jag skulle dela rum med Eva. Det första 2 timmarna fick vi göra vad vi ville. Jag läste KP och spelade strandtennis. Sedan började jag bli lite hungrig och då va de mat. Vi åt köttbullar. I det rummet vi satt i när vi åt var det fullt av vimplar. Säkert 100. Efter ett tag hade vi disco. Jag vågade inte dansa med någon kille, så jag dansade med Sara (Första discot i mitt liv) Efter det hade jag ont i benen. Fast det var mitt eget fel. Ni skulle sett hur jag dansade! Men roligt var det. Sen skulle vi smäcka i oss korv också åt vi korven. Men håll i er nu. Ännu mer mat. Tjejorna i vår klass hade knytkalas. Massor av godis och popcorn. Men egentligen har jag lovat mig själv att inte äta något sådant. Äntligen fick jag krypa ner i min sovsäck. Natti! Natti!

17/5: Siw kom in och väckte oss kl. 7.00. Jag och Eva hade redan vaknat. Vi åt lite frukost och gjorde ordning matsäck (Kastanjelund ligger i Yngsjö) Vi åkte iväg från Kastanjelund. Farväl! Å, Åhus glashytta. Mycket vackra saker hade dom, men dyra var dom, så jag köpte inget. Vi såg när dom blåste också. Sist och roligast var Tykarpsgrottan. Först åt vi och köpte lite saker och sen. Vad roligt det var och gå ner. Spännande också. För att få gå ner i grottan måste det följa med en guide. Vi fick varsitt stearinljus, av guiden. Jag hällde stearin på händerna också kom de på kläderna. En del scener i Ronja rövardotter var inspelade just i Tykarpsgrottan (I grottan bröts det kalk. I mitten på 1800-tallet slutade dom att bryta kalk) Den här Skåneresan var jätterolig, fast man blev ganska trött efter den händelsen. 

Vi lämnar nu realismen för fantasins värld. Den kreativa ådran har i barndomen ännu inte strypts. Vi ser här prov på åtminstone en lyckosam sammanslagning av ett litet barns fantasi och en medveten pedagogs styrning. En potatishistoria skrevs av handstilen att döma på våren i första klass och var en del av ett större projekt med intertextuella anslag, initierat av fröken Siw. Författaren är omedveten om anspelningen på Kaftas novell "Förvandlingen" som Siw givetvis hade i tankarna. Det får till följd av att handlingen i viss mån överlappar klassikern, men tonen är betydligt mer gemytlig, även om det finns vissa inslag av rädsla och osäkerhet, vilket är helt naturligt när man förvandlas till en potatis. Den andra intertextuella historien Ett skeppsbrott är skriven utan styrning uppifrån, och att den inte bara blinkar till Robinson Crusoe utan dessutom plagierar, beror på djupa intryck från sommarlovsläsningen. Det kan hända att författaren har internaliserat klassikern så till den grad att hon inte förstår att hon i långa stycken kopierar. Berättelsen har tydlig början, mitt och slut, men är ändå något statisk. Den håller sig relativt väl till etablerade skrivkonventioner; vid nio års ålder har författaren helt enkelt blivit tråkigare men mer korrekt än sitt forna jag. 

En potatishistoria

En dag när jag vaknade så kunde jag inte gå. Jag rulla ur min säng. Duns duns hördes det när jag rullade ur sängen. Oj vad det gjorde ont. Jag rullade fram till speglen. Oj jag var en potatis. Jag började gråta. Imorgon skulle jag börja i ettan. Jag skulle inte kunna visa mig. Byxorna och den vita tröjan var omöjliga att få på sig. Jag rullade fram till min säng fast när jag kom fram till sängen märkte jag att jag inte kunde komma upp. Då kom mamma in i mitt rum. – Vad konstigt :sa hon. Bara en potatis. – Det är jag mamma :sa jag. – Jag har förvandllads under natten. – Oj hjälp : sa hon. Hon lyfte upp mig och av misttag råkade hon kasta ut mig gemom fönstret. Jag hamnade på trottoaren och det gjorde minsan rätt ont. Jag rullade ner på övergångstället. Snapt rullade jag över gatan. Jag hade börjat tycka det var så ljust här uppe. Jag lyckades komma ner i en kartong med brev. Sedan kom brevbärarn och tog kartongen och susade iväg på sin cykel. Allt det här såg jag genom ett litet hål. Jag lyckades spreta upp ett brev som jag la mig i. Tillsist tog brevbäraren mig och det brevet. Väldigt vad det här brevet var tungt :sa han för sig sjelv. Med en duns kastade han ner mig. Jag ramlade ur brevet. Sedan kom en liten kile som nog bara var 4 år. En potatis En potatis :sa han. Nu var jag mycket rädd för att bli uppäten. Därför :sa jag till pojken. – Jag vill inte bli uppäten. När pojken hörde det blev han så paff att han trila baklenges i vinbärsbuskarna och tapa mig i jorden. Här i jorden var det mörkt och skönt. Tänk om pojken brettade det för sina färäldrar vad som hade hent också letar de i jorden och hittar mig i jorden här. Jag står inte ut med att va i ljus. Han hade tänkt rätt. Pojken hade tagit med hela familjen för att visa och leta. Storasystern till pojken hittade mig. – Prata :sa storasystern till mig. Hej :sa jag lite blygt. Alla i familjen gapade av förvåning när jag sa hej. Jag vet vad vi kan ha potatisen till :sa storasystern. Vi har han till husdjur. När jag hörde det blev jag ledsen. Sen brettade jag att jag hade förvandlats till en potatis under natten och hur jag hade hamnat hos dem. Men då planterade de mig i jorden och jag fick många potatisbarn och glömde bort att vara människa.

Ett skeppsbrott

Kapitel 1

Tidigt på morgonen 27/11 1890 åkte det stora skeppet Maria från Teneriffa. Maria skulle resa ända till Amerikas östkust. Ombord på Maria fanns 100 matroser, 1 kapten, 1 styrman och kungen och drottningen av Spanien. Drottningen och kungen var väldigt glada för Amerika var bra att handla med.

Kapitel 2 1/12

Vinden hade tagit tag i segeln och det var storm. Kungen och drottningen var förfärligt sjösjuka. De ojade sig väldigt mycket och sa: - Vi skulle aldrig följt med på den här resan om vi visste att det skulle gå så här.

Kapitel 3 2/12

Plötsligt skrek någon: - Det är ett hål i båten. Hjälp mig att täppa det. Men det var försent. Hoppet var ute. Båten höll redan på att sjunka. De hade 2 livbåtar. Men det räckte inte till hela besättningen.

Kapitel 4 3/12

En av de som klarade sig hette Carlos. Med svårt arbete klara han sig upp på land (Carlos var matros) Ön som Carlos hamnat på var inte stor. Det var egentligen bara ett litet skär. Men det var högt och steningt och INTE lätt att odla på.

Kapitel 5 5/12

Carlos hade märkt att det inte var lätt att få tag på mat. Just nu var han väldigt glad för han hade lyckats fånga en fågel (som han kunde äta) Han hade rätt så mycket vatten. Från skeppet hade han fått tag i 2 5litersflaskor. Medans han åt funderade han på att bygga ett litet hus. Carlos har precis hittat en grotta där han flyttat in. Grottans möblering: längst in till vänster sover Carlos på fågelfjädrar, längst in till höger står vattenflaskorna och en stenskål med fågelkött, i mitten är en upphöjning som Carlos kallar för bord och precis utanför har Carlos gjort en eldstad.

Kapitel 6 9/12

Det regnade väldigt mycket. Helst skulle Carlos velat sitta inne. Men han var så sugen på fisk så han gjorde iordning ett fiskespö och gick ner till havet. När Carlos hade suttit där en stund utan napp fick han syn på en kista som flytit i land. Carlos släpte genast fiskespöt och sprang till kistan. Den var lätt att få upp och i kistan låg varma filtar och under filtarna låg ett bläckhorn, lite kläder, några trasiga papper och en flaska vin. Då kom Carlos att tänka på att det måste vara hans egen kista som flutit i land. Det var ju precis de Carlos ägde innan det blev storm och båten sjönk. Nu måste Carlos bära upp kistan till sitt hus. Men Carlos var så trött att han somnade bredvid kistan.

Kapitel 7 10/12

Carlos vaknade i en varm bädd i ett varmt litet rum och bredvid Carlos säng låg Carlos kista. Carlos förstod först inte var han var. Men när han kände att det guppade under sig förstod han att det var i en båt. Men i så fall. I vilken båt? Hur hade han hamnat här? Nu hörde Carlos steg utanför rummet och plötsligt kom en kraftig man med vänliga ögon in. Han sa: Jag och en annan gubbe hittade dig i-gårkväll på ett skär. Du höll på att drunkna. – Vi är fiskare från Gomera så du vet det.

Kapitel 8 13/12

Fiskarna från Gomera seglade till Teneriffa och släpte av Carlos. Men snart så ska Carlos iväg på nästa Amerikaresa och vi får väl hoppas att det inte blir skeppsbrott den här gången. 

Nyss fyllda nio hade Malin turen att få åka på en resa till Teneriffa. Som bekant blir alla upplevelser större ju mindre man är. Och Teneriffa, som för många framstår som en överexploaterad charterö, var i Malins ögon ett intycksmättat äventyr. Här fick hon se naturtrogna tomteimitationer i sanden, köpa silverglittrande kitschbilder på lejon i solnedgång och pröva sina nyvunna simfärdigheter i den djärvt utformade poolen. Än mer spännande blev det när familjen gjorde en dagsutflykt till den något mindre exploaterade grannön Gomera. Serpentinvägarna förde familjen till en "äkta regnskog". Upplevelsen gjorde starkt intryck på Malin och det blev också startpunkten för det välgörenhetsarbete som Malin under de tidiga tonåren la all sin energi på. Här ser vi hur en till synes objektiv text med pedagogiska ansatser antar en uppfordrande ton och uppmanar läsarna att bistå med pengar för att stoppa regnskogsskövlingen. Intressant är det tidiga omnämnandet av växthuseffekten.

Den underbara regnskogen

Vad regnskog är

Det regnar väldigt ofta i regnskogen. Därför är klimatet fuktigt. I regnskogen blommar alltid något (Det är aldså en väldigt fin vegitation) Regnskogen växer omkring ekvatorn. I: Mellanamerika, nordliga Sydameriak (Regnskogen i Sydamerika heter Amazonas) mellersta Afrika och syd-ost-Asien finns det regnskog i.

Olika sorters regnskog

Mangroveträsk är ett slags träsk. Träden i mangroveträsken står på stylter. Vad det är för vits med att mangroveträden står på styltor ska ni få veta nu. Med styltorna fångar mangroveträden upp slamm. Slammet ger träden näring, så träden kan växa. En av bilderna i mitten visar ett mangroveträsk. Det finns också många andra sorters regnskog t.ex molnregnskog och bergregnskog på höga höjder och bambuskogar där bl.a pandan lever.

Utseende hos träden i regnskogen

Många av de stora träden i regnskogen har bladliknande stammar. Det beror på att marken är väldigt fuktig. Bräderna på stammen kallas rotben eller plankrötter. Rotsystemet är mycket grunt hos träden. En del träd saknar klorofyll. Då blir färgen på trädens blad röda, blåa, violetta eller vita.

Världens största blomma

Världens största blomma finns i regnskogen. Den stora blomman växer på Sumatra, en av Indonesiens stora öar. Blomman luktar förfärligt illa och lockar till sig flugor som ser till att frömjöl sprids mellan blommorna. Blomman heter....

Olika växter i regnskogen

På marken i regnskogen finns knappast någon växt. Soljuset når nämligen inte ner till marken, för trädens grönska skymmer. Men uppe i träden finns det gått om växter. Det finns orkidéer, ormbumkar, lianer och annanasväxter.

Varning! Regnskogen skövlas

Nuförtiden huggs väldigt mycket av världens regnskog ner. Av träden görs en massa olika saker. Men nu har Sverige och många andra länder slutat att köpa regnskogsträd. Mer en hälften av världens regnskog har huggts ner. Bara på de sista 20, 30 åren. Om inte vi människor slutar att hugga ner regnskogarna kan jordens klimat förändras. Man kan skänka pengar till regnskogar.

Jag har varit i en regnskog

Jag har varit i en regnskog på Gomera (en av de 7 Kanarieöarna) I den regnskogen växte det lagerblad (Det växer fortfarande lagerblad i den regnskogen) Lagerblad är sådanna man har i kalops. Det finns knappast några djur i den här regnskogen. Bara några Kanarieduvor. Men där var det jättevackert. 

Förutom några kortare resor inom Norden har författaren i vuxen ålder inte varit utomlands sedan 2007 (då reste hon till Teneriffa). Det är därför paradoxalt att se hur engagerad hon som ung var i förflyttningar över landsgränser. Kanske bör resorna i viss mån tolkas metaforiskt, som en önskan att klara sig på egen hand, som ett tidigt frigörelseförsök och föräldrauppror. Först följer en förhållandevis städad berättelse, en önskedröm, skriven i skolmiljö. Bortser man från de tjatiga matredogörelserna är den intressant på så sätt att den speglar kalla krigets sista skälvande minuter. Ur ett ytligt perspektiv vittnar den om att författaren är en oreflekterad och indoktrinerad kommunist, men det finns större tolkningspotential än så, då Lenin av jagets reskamrat, en fjällräv, framställs som ett spöke att se upp för. 

En önskedröm

En dag när jag var ute på en äng så såg jag en övergiven luftbalong. Den var stor och fin. Jag hade min vita fjälräv med mig. Jag hade mycket mat med mig för att jag hade tänkt vara ute länge. Ballongen var uppblåst tillochmed. Jag satte ner maten i luftballongen. Sedan hoppade jag och fjällräven ner i luftballongen. Utan att vi gjorde något flög den iväg. Först flög den till Öland. På Öland bodde alla fålken i väderkvarnar. Det såg trevligt ut så vi stannade. När vi lyft igen tog jag och fjälräven en macka. Snart så vi Gotland. Det var fullt med fågelberg här. Vi blev bjudna på torsk. Fjällräven åt åtta och jag en. Vi fick med oss en torsk. Det var hav under oss. Två hajar bråkade om en gråtrut. Men så kom en annan gråtrut så blev det vänner. Efter en lång stund såg vi land. Det var Sovjetunionen. Det var en stor skog med höga höga träd. En lo kom springande med en sork i munen. Vi stanade och lon gav fjälräven sorken. Lon hette Linus och hans fru hett Lon-Loise och deras barn hette Lars och Lill-lo. Fjälräven fick en burk med sork på buk. – Hjedå. Hejdå vi ses igen sa Lon Loise när vi åkte iväg. Till kvällsmat i luftballongen åt jag dubbelmacka och fjälräven åt upp sin förpackning med sork på burk. Nästa dag kom vi fram till stora lök-kupoler och Röda Torget. Där köpte vi jätte storaglassar. Fjälräven orka inte sin. Så jag fick äta upp hans med. Vi gick omkring och tittade på lökupolerna. En man visade oss Lenins grav. Fast vi kunde inte stana så länge för fjälräven blev rädd. Han är nämligen lite rädd för spöken. Där-för gillar han inte gravar. På ett annat ställe köpte vi sill för det vill fjälräven. När vi åkte väg igen tyckte fjälräven att det var synd om sillen. Så han kasta ner sillen i en sjö. Efter en vecka kom vi till Nordkap. Där var det väldigt kallt men fjälräven trivdes mycket bra. Han träfade en pingvin som hette Pingis. De sprang runt i snötunlar och lekte. Fjälräven ville inte lämna Pingis när vi skulle åka så han fick följa med. Sedan åt vi korvmaka. Nej inte jag för dom åt 10 mackor var. Men jag drack lite läsk istälet. Efter 3 veckor var vi framme i England. Där landade vi. Vi gick på nöjesfält där men Pingis och fjälräven blev rädda när de titta sig i skoj-speglarna. Men bergochdalbanan åkte vi 14 gånger. Sedn åkte vi till Frankrike och Italien, Spanien och änu flera stälen.

Även om det var under skoltimmarna Malin fick verktyg för sitt skrivande var det först på fritiden hon kunde släppa loss på riktigt. Kanske var det tvunget att byta miljö, från den lilla akademikerstaden till den fantasieggande skärgården, för att fullt ut komma i stämning. Att dessutom ha en obruten tid för skrivande framför sig, som inte bröts av andra plikter, kan också ha gjort sitt till. Sommarlovet är för det lilla barnet lika välbehövligt som stipendiet eller forsknings-anslaget för den äldre skribenten eller akademikern. 

   Under den första skoltiden intresserade sig Malin på fritiden främst för troll och häxor, men jag har här sett mig tvungen att exkludera en i och för sig charmig, men allt för långdragen och bitvis oläslig skildring som inleds med orden "Det finns både snälla och dumma troll. Alla troll bor i hyder eller grotter. Troll kan till-exempel heta Mova, Tova, Vill-vipa, Rufs, Lurv och Tofs. Det här trollet som jag ska berätta om heter Lurv. Lurv är ett snällt troll. Han har pippor i det rufsiga håret...". 

   Som en följd av identifikation med Svarta Malin, från Povel Ramels visa med samma namn, mattades dock trollintresset av till förmån för piratlivet. Detta späddes på med idog läsning av Lennart Helsings Sjörövarbok. Dessa kulturella impulser fördjupades i och med den längre sommarvistelsen i skärgården, där vänner och släkt mer eller mindre motvilligt fick följa med på skattjakter i tid och otid. När andra inte ville delta i äventyren skapade Malin sina egna historier och Rövar pojken Björn kan ses som en konstnärlig kulmen inom denna genre. Den är klart actionbetonad och händelseförloppet är så rafflande att de mer prosaiska bestyren såsom måltider och toalettbesök får träda i bakgrunden. Det märks att författaren har ett relativt rikt ordförråd, som dock ofta störs av grova stavningsmissar och grammatiska felsteg. Mest uppenbart är kanske den hyperkorrigerade formen "det" av pronomenet "de", något som bitvis gör texten svårläst.

   Engagemanget för utsatta grupper som kommit på kant med samhället (troll, pirater, stråtrövare) skapar också en länk till de tidigare nämnda välgörenhetsarbete som Malin ägnade sig åt i den tidiga tonåren. Den första berättelsen nedan, Rövare, kan ses som ett embryo till de längre sommarlovsskildringarna. Men denna korta och barnsliga historia fungerar också självständigt som ett tydligt ställningstagande mot orättvisor i samhället, där barns utsatthet kommer i fokus.

Tillfångatagna barn, utanför flyger måsarna i frihet.  Från samlingen där Rövar pojken Björn ingår.

Rövare

En gång fanns det en fattig fattig pojke. Han hade två foster-färäldra. Båda två var elaka men pojken var snäll. Det var han som fick bära vattnet och det var han som fick laga maten. Han fick i stort sett göra allting. En dag gick foster-färäldrarna och det kom inte tillbaka förr än nästa vecka. Forster-färäldrarna brukade ha vanliga byxor och vanliga tröja. Men nu gick de i riktiga kungkläder. Var har ni köpt dem sa: pojken. Fosterfäräldrarna :sa inget. Sedan så var de borta minst lika länge. När det kom hem hade de stora vagnar med skynken på dragna efter sin vandliga bilen. Pojken fråga var-för de hade vagnar efter bilden. Foster-färäldrarna :sa inget. Då förstog pojken allting. De var rövare och hade rövat kläderna av den rika manen. Under skynkena låg guld silver och annat värdfullt. Sedan sprang pojken till den rika manens poliser och brettade alltihop. Både två blev fängelslade.

Rövar pojken Björn

Mitt i skogen bode rövarn Mats och Rosita. Rosita skulle straks ha barn. Hon låg på en hård björn fel och ventade. Klockan 2 på natten ropa Rosita. Det kommer Det kommer. Halv tre låg en liten svart håri bebis brevid. De hade blivit en pojke. Pojken skulle heta Björn.

   Björn blev eldre och eldre. När han var 10 år rymde han. Han hade ett jevär och en pilbåge. Han snode ett tält och en såv-säk sedan snode han en åsna av en rik man. Gott om mat hade han ock-så. Nu hade han allt han behövde utom en med jälpare som var lika duktig som Björn. Det skulle inte skada om han var duktigare.

   En dag när Björn satt utanför teltet och åt frukost kom en pojke i Björns older och fråga Björn om han ville följa med honom ut och röva. Ja järna sa Björn men jag ska bara paka i hop mitt telt och setta mig på åsnan. – Har du en åsa sa den andra pojen. Jaaa sa Björn du kan få sitta på den om du vill sa Björn. Jag järna sa den andra pojken. Då åker vi sa Björn. Sedan breta Björn om vad han rövat. – Det var bra jort sa Tom som han hete. – Ja vet sa Björn. – Vad vet du sa Tom. Vi rövar en kanot och åker över till islan. – Jaaaaaaa sa Tom.

   Nu var det på väg åsnan fick simma brevid. Det ploka upp två makor och iskallt vatten. Det lät båten driv. När det hade ätit upp fiska det. Det fick masor med aborar. Björn körde och Tom rensa fsken. När det hade kört en bit såg det ett skepp det stog GULDFRAKT på. Det åkte snapt mot det stora skeppet. Sköt med sina pistoler. Hoppade på det. Tog deras redningsbåt och fyllde med guld. – Nu jeler det vi åker snabt vidare sa Björn. Varför då? Sa Tom. Jo det komer ju andra båtar och för söker reda dom och fonga oss. Det åkte snabare en vad det hade gjort inan. På kvellen saktar det. Det kolade på sjö-kortet att det hade åkt ret. Det hade åkt ret. Men enu var det ret long bit till Island. Nu byter vi så att du får rensa fisk och jag köra. – Ja järna för mig sa Björn.

   Efter tre vekor såg det Island långt frame. Det titade inte så noga efter grund så därför körde det på ett grund. Grundet låg presis inne vid Island det gick av båten båda två och knufade och knufade. Jag vet hur vi gör sa Björn. Hur då sa Tom. – Jo vi skriker. Kom och hjelp vår båt har gott på grund. Vi är på väg till vår rika morbror Sigurd. Han vill ha det här guldet. – Ja sa Tom. Möcke riktigt straks kom ett litet skepp. Men det hade hört tala som det två pojkarna som hade rövat guld. Så det fonga det båda pojkarna Det var nemligen en polisman som hade tagit sig en semester. Så här såg det ut när de blev fongade.

Polise tog deras båt med sig och guld-frakt först. Direkt när polisen kom in till hamnen sa han. Kyvarna är hitade. – Jag vet inte hur gammla det är. – Men det ser ut att vara över 10 år sa polisen. Det var just vad det var. Tom var 11 år och Björn var 13 år. Det blev fengslade på ett stele i Räjkavik. I varsit rum bredvid varan. Det fick nestan alldrig vara med varan. Men som tur var hade Björn en bor med sig. Han borade ett litet hål som Tom och han kunde prata med varan i.

   En dag när de hade varit och ätit på fengelset slangk det in genom en olåst dör. Där satt en man som hade tat ett kasaskåp. Björn fråga om han hade något vapen. – Jag har en kniv och en dolk och en pistol. Är du stark. Ja jag är jete stark. Tror du att du kan demja upp järnstengerna. Jag kanske. För en gong var en tyngd lyftare. Då böjde jag järnstänger. Snart hade han böjt upp järnstengerna på fönstret. Han tog en boxhanske och boxa i sönder fönster-rutan. – Ja då hoppar vi ut sa Björn. Björn kasta ner sin bor och cirkusmanen kasta ner sina vapen. Sedan hoppa alla tre ut. – Ta boren så borar vi ut oss genom den här leta trä muren. – Men guldet är borta ivärjefal sa Björn. Det var nog ingen bra ide sa Tom. Den där om kom och hjelp. Nej det var det nog inte sa Björn. Men vi kom i varjefal ut genom det där trista fengelset sa Björn. Men han var nog lite trumpen endå. Så han sa till tyngdlyftaren – Jag tror vi rövar lanshövdingen. Jag har hört att lanshövdingar får bra betalt. – Då rövar vi honom. – Jag är skiklig på att röva.

   Halv nio slogs dören upp på Fjådergatan. Först i jenget var manen som hete Pontus p. Sista var Tom. Det hade tagit reda på att lanshövdingen hete Jonsson. Mycke riktit där stog Jonsson. Rövarna var riktiga lyckostar. Jonsson hade hög feber så han såv. Dören var upplåst ock-så. Nycklen till kasaskåpet hitade dom inte. Men Pontus P hade en nyckel som fungka till de mesta. Klockan ett slogs dören upp på Fjådergatan. Först Pontus P och sist Tom. Vi jer deta til RKPG. Vem är det sa Tom. Det är Rövar Kungen Pengar Guld. Vad ska han med pengarna do sa Björn. Han gräver ner dom i jorden. – Nej då jer vi inte dom sa Björn. Då fick Tom en bra ide ock-så sa han – Vi köer en husvangn för dom stulna pengarna. – Ja sa Björn och Pontus P. Fast hela tiden viskade dom förstos. – Eler pengarna kan vi ha till något viktigare än en husvangn sa Pontus P. Ja det tycker vi nog ock-så sa Björn och Tom. – Där borta liger en husvangsbyro. – Björn stik du in och sno en så stanar jag och Tom här sa Pontus P. När det börja bli gryning såg Pontus P och Tom en husbil komma körandes. Bravo sa Pontus P och Tom på en gång. – Kasta in kasa skåpet Pontus P sa Björn. Pontus P fick köra. Här är en bild på hus vangnenen. Till och med en kanot låg på taket.

Det var en strålande dag. – Jag går och hemtar en husvangsbåt, sa Björn. – Ja gör du det, sa Pontus. – Men jag stike nu. – Jag skriver upp mitt telefån numer på en lapp. 602234. – Kan du bara ta den där husvangnsbåten, sa Björn. Ja, sa Pontus P. – Nu är allt färdikt och då kan du stika Pontus P sa Tom. Nu är vi ensama, sa Björn. – Vi turas om att köra sa Tom. – Ja, sa Björn. Nu åker vi från Island sa Tom. Det åkte till den närmaste hamnen. Husvagnen lasta det upp på husvagnsbåten. Det gick i land oskada. Det parkerade husvangnen i en skog i Småland. Nu ska vi busa, sa Björn. Det gjorde felor här och där i skogen.

   När det hade varit i Småland i nära på en månad körde det upp till Stokholm. Det rövade en tining. Där stog att kungen skulle ha fest. Vi klär ut oss till två fina kilar ock-så rövar vi en del saker, sa Björn. Jaa hura, sa Tom som tyckte att Björn var under bar. Klockan tre gick det hem med fickorna fulla med guld. Men polise hade hört tala som det två listiga kilarna. Han såg att det ramla gulld ur deras fickor då för stog han. Han helde lite sömnmedel på dom sate dom i baksätet och körde dom till fengelset.

   Det ser ut att vara över 10 år och det var just vad det var. Tom var 13 år och Björn var 15 år. A fan inget guld i fkorn och fengslade är vi ock-så, sa Björn. Ingen telefån har vi, sa Tom. Vi kommer nog alldrig ut här i från, sa Tom. – Nej det gör vi nog inte, sa Björn. Men där hade fel. En dag, sa polisen – Ni ska ta ledikt från fengelset. Två vakter följer med er. Vaktern körde det enda ner till Småland vad det nu skulle vara bra för. Båda två vaktern ramla i felor och Björn och Tom hita sin husvagn.