Någon springer barfota i snön. Någon kör i
hundrasextio på en landsortsväg. Någon skär sig. Någon gråter offentligt. Någon
drabbas av panik på ett möbelvaruhus. Någon bankar huvudet i en gipsväg. Eller
balanserar på en taknock.
Någon är inte jag.
Någon tycker det är viktigt att berätta om sig själv
för andra, ge en helhetsbild där även de mörka sidorna finns med. Säga: mörkret
slutade vara farligt när jag lärde mig acceptera. Mörkret är en del av mig, och
det är inte ens jag som bestämt att det är ett mörker. Det är en norm som jag tvingas
förhålla mig till – i allt tal om svärta, mörker, kyla, murar. Men nu när jag
får det stöd jag behöver har jag börjat känna stolthet över mig själv. Över
mörkret såväl som över ljuset.
Denna
någon är inte heller jag, eller i alla fall ingen jag tänkt att vara. Jag har
inte tänkt vara den som säger: Ge mig ett hjärta. Eller flera.
Jag kan tycka illa om folk som är bräckliga eller
spattiga – eller bara snörvliga. Jag kan tycka illa om folk som är vilsna och
okontrollerade. Personer som pratar för mycket, som skrattar för högt, eller
pratar konstlat lågt för att markera att någon annan pratar för högt. I vissa
stunder sympatiserar jag bara med folk som tycker illa om folk, så länge det
inte är mig de tycker illa om. Jag är en sådan som tycker illa om folk.
Och varför säger jag det? För att gå med håven? För
att någon ska känna sig föranledd att protestera, säga: nämen nej, käradu, du
är den snällaste människan i världen. Kanske är det en av förklaringarna, den
där håven. Men också för att tvinga fram en reaktion. Jag vill få tillfälle att
säga: jag är snäll, men vad är alternativet? Jag är snäll för att jag inte är
så dum att jag tror att elakhet är något som kan luftas hursomhelst och
närsomhelst. Det är något jag provat och det har inte fallit väl ut.
Inatt kände jag mig elak, och för ett par veckor
sedan, och i juli. Elak såsom missunnsam och bittert avståndstagande (hjärta på
det – va? VA?). Jag är bitter över hur svårt det är för andra att förstå hur duktig
jag är, och då menar jag inte duktig på att springa eller på att märka ord
(saker som jag också är duktig på, men som folk förstår att jag är duktig
på).
Om jag bara säger det: Ytterligare en
sak jag är duktig på, mer exceptionellt duktig på än tidigare nämnda hobbies,
det är att känna igen tidiga tecken; de tecken jag första gången hörde talas om
vid en blädderblockspresentation hos Ungdomsteamet (dit var jag tillsagd att gå
på min timslånga permission från avdelningen).
Genom förmågan att se tidiga tecken
skyddar jag både mig själv och omgivningen från saker som alla mår bäst av att
slippa se och höra. Men precis som annat preventivt arbete är detta något som
sker i tysthet.
Idag vill jag ändå uppmärksamma ett tioårsminne. Den
19 november 2004 blev jag inlagd för psykos efter en längre tids mani och
hypomani. I samband med inläggningen diagnosticerades jag med bipolaritet typ
1. Hösten 2004 är mitt ständigt återkommande bokprojekt – det finns helt enkelt
mycket att säga om obehandlad /hypo/mani –
men för att bara krasst sammanfatta varför det IRL inte är något att
rekommendera följer första journalanteckningen från St. Lars:
”Psyk status: Vaken. Vet var hon är och vad det är för
månad och veckodag, men ej datum. Bristfällig formell kontakt. Grundstämning
neutral. Tankestörning i form av tankestopp, tankepåsättning. Undrar om hennes
huvud kommer att sprängas. Bejakar hörselhallucinos. En röst får henne att säga
könsord. Har även hört musik spelas i huvudet. Uppfattar att det finns en
sammansvärjning mot henne och att man vill att hon skall ta livet av sig. Vill
själv inte detta, men undrar om hon ändå håller på att dö /... / Bedömning: Pga
ovanstående anamnes med allvarliga psykotiska symtom bedömes att pat har ett
oundgängligt vårdbehov inneliggande, för både omvårdnad och medicinering. Går
inte att tillgodoses i öppenvård. Pat har frivilligt kommit hit men är
misstänksam mot medicinering samt vet ej hur länge hon vill stanna. Har såldes
svårt att fatta ett grundat ställningstagande till den erbjudna vården. Pga
detta skrives vårdintyg enl lagen om psykiatrisk tvångsvård §4 och
kvarhållningsbeslut fattas. Pat inlägges på avdelning 1 D.”
Idag, den 19 november 2014, jobbar jag hemifrån ”för
att jag är lite stressad och behöver ta det lugnt”. Jag har sagt ungefär så
till de som behöver veta. Det är ingen lögn, men det är otillfredsställande 1) då
många är stressade utan att känna sig föranledda att ta med sig jobbet hem/
kompa ut 2) med tanke på arbetsbörda är det många som har mer anledning att vara
stressade än jag 3) för att det visserligen är stress jag känner, men att såväl
orsakerna som reaktionerna ser annorlunda ut än för de flesta andra.
Det sista har jag velat men inte lyckats
förklara; att stressen kan komma utifrån, i form av jobb och uppdrag, men också
inifrån: en växelverkan uppstår. Snabbare tankebanor, överhoppade led,
klapprande steg i korridoren, slängsläng med håret. Enklare vore att kalla det
vid dess rätta namn, bara säga det. Så varför är det så svårt att ta i sin mun?
Dels av hänsyn till andra, att jag vill skona folk från att få något privat
slängt i ansiktet. Dels kan det ha med själva konstruktionen att göra, ”jag är
bipolär”. Som signalerar ett tillstånd utan början eller slut – att komma ut
som den som ständigt dansar på bordet. Bipolaritet är ett kroniskt tillstånd,
men att säga ”jag är bipolär” som förklaring skaver språkligt; jag är ju hemma
för att hindra hypomanin att få fäste. Det är en frisk handling att vara hemma.
Långt ifrån att nakendansa på bordet. Just i den stunden jag tar som mest
ansvar beskriver jag mig själv som oansvarig.
Att lära känna de tidiga tecknen är att leka
tvärtomleken. Det händer inte att en bekant kommer fram och säger, ”gud vilket
trevligt samtal vi hade – mår du verkligen bra?”, ”vad engagerad du är – det
ser inte bra ut”. Sådant måste jag fråga mig själv.
Engagemang är inte likamed sjukdom, men
hypomanin gör mig mer social, mer pratsam och snabbpratad än vanligt (Wikipedia
skriver om hypomana att de ofta är ”kärvänliga”). En lätthet och en spontanitet,
som i stunden känns helt rätt, men som jag sedan kan skämmas över som ett hysteriskt
hasplande av plumpa statements. Och så nya tankar – omtagningar av gamla. Det
blir trångt, ont om utrymme, svårare att få sakerna att ligga kvar på sina
rätta platser.
Svårare att hitta i den annars så
välbekanta staden, läsa innantill i kalendern, komma ihåg att betala i affären
när jag samtidigt är uppfylld av musiken i hörlurarna och av vad som ska uppdateras
härnäst. Jag klarar fortfarande av att utföra praktiska göromål; det är bara
att ansträngningen blir så mycket större när praktikaliteterna måste samsas med
spiritualiteterna, och när de senare förökar sig exceptionellt och
exponentiellt. Det blir stressigt, helt enkelt. Utmattande. Förvirrande.
Så: hit men inte längre. Inte roligare än så här, då
kan de positiva upplevelserna forfarande betraktas som något annat än
hallucinationer. De diskvalificeras inte. Och detsamma med de negativa, som när
de väl infinner sig också förstärks vid hypomani; jag vill att även de ska få
vara sanna och inte paranoida vanföreställningar. Fortfarande rättmätigt irriterad,
arg, missunnsam.
Till exempel, rättmätig avund när någon berättar om
sin vän: ”Hon har haft det tufft, och se allt hon nu byggt upp – caféet,
trädgården, böckerna. Sådana människor beundrar jag, sådana som övervinner, tar
sig upp.” För ingen kommer säga det om mig; det går inte att övervinna något
som är kroniskt. Och de anpassade versionerna blir bara skeva: ”Hon har det
tufft emellanåt, men titta: då tvångsvårdades hon i mer än en månad, nu kan hon
knappt tvinga sig till en natt på psyket. Sådana människor beundrar jag.” Eller
”Det är skönt med en maniker som samtidigt är så totalt ointresserad av äventyr,
det höjer överlevnadschanserna avsevärt.”
Så i stället för att vara bäst på att
vara sjuk, bära sjukdomen som ett adelsmärke, skriva en avhandling i ett
maniskt rus och planera att dränka sig iklädd den svarta från
doktorspromotionen, sitter jag hemma en vardag och läser nobelpristagaren och
skrattar mig fördärvad åt att ordet metrostation
nästan ser ut som menstruation. Och
för det kan jag få ett hjärta.
Ett hjärta för att det inte går längre
än så. Eller flera.
FInt och ärligt skrivet.
SvaraRadera