hållbarutvecklingsenkäntuppehållande verksamhet är bara ett ord (eller flera)

En scen ur Jonathan Franzens senaste roman: Det är huvudkaraktären Purity som för första gången tagit hem (eller hem ... det är ett kollektiv i ett ockuperat hus) en kille som hon dejtat en tid. De börjar hångla, och Purity kommer på att hon inte har några kondomer på rummet, de är på toan. Hon tassar ut i morgonrock, men trots sin försiktighet blir hon påkommen av den tyska tjejen, Annagret, som vill att hon ska fylla i en enkät som i sin tur kan leda till någon form av stipendium för att delta i ett projekt om hållbar utveckling. Annagret är så angelägen att Purity inte förmår säga nej, och Purity blir kvar i köket i närapå en halvtimme, och svarar på egendomliga enkätfrågor.

Vad fyller den här scenen för funktion i romanbygget? Kanske främst att presentera Annagret, men det görs liksom smygande trots informationstätheten, då läsaren hela tiden är medveten om – och stressad över – att Purity har en kille på rummet (i färd med att skicka sexistiska sms om Purity), som hon så fort som möjligt vill återvända till. Det är snyggt gjort – men det är inte detta jag vill göra – och det är inte heller något jag tror mig kapabel att åstadkomma. Och då syftar jag inte på att bli en av de mest uppskattade västerländska författarna inom den realistiska samtidslitteraturen  – utan att jag inte tror att jag skulle klara av att skriva en fungerande roman, eller en novell, inte ens en inledande scen till en berättelse (även om den sedan tilläts rinna ut i intet).

Och ändå allt detta prat om Skrivandet. Frågor jag återkommer till – vad betyder det att något ska hända, vad är en konflikt, ett hinder, en utveckling? Men samtidigt ett motstånd, på gränsen till ointresse och äckel, inför vardagen. Jag kan uppskatta andras berättelser, särskilt skrivna på främmande språk (läs: engelska), vilket i sig gör vardagligheterna mindre triviala och mer svårbegripliga. I mina egna texter, ännu inte existerande, vill jag däremot inte att kondomer, hållbar utveckling, kollektiv, enkätfrågor, samtidssexism och sms ska förekomma. Det är oklart vad som ska ta deras plats, och det svar jag brukar ge (när ingen frågar) är att det är orden som ska vara själva handlingen, ord som i och för sig kan vara samtidssexismsms och hållbarutvecklingsenkätuppehållande verksamhet – och som i och för sig (högst troligt!) kan bottna i vardaglig privatpersonlig erfarenhet (varvad med citat ur Plånboken och Radiopsykologen). 

Men att det enda sätt den dagboksprivatpersonliga erfarenheten skulle kunna gestaltas i litterär form är genom att gå den motsatta vägen – alltså inte den som heter fördjupad karaktärsgestaltning, utbyggda scenarier, what if-experiment – utan genom ett nedbrytande till något ännu mer fragmentariskt och oklart än vad det redan är. Så vardagligt att det blir närsynt – labyrintiskt förvirrande närsynt! (Och därifrån abstrakt, rent, kanske hisnande.) Hur tabellerna jag mer eller mindre engagerat ritar på arbetstid, på annan tid skulle kunna fyllas med andra, mer engagerande ord, och som då skulle kunna kallas språkmaterialistiskt utforskande. Jag kan se hur jag skulle kunna skriva något sådant. Jag är fortfarande osäker på om jag skulle vilja läsa det, och vad det skulle vara mer än snygga formuleringar. Om det verkligen bara var det jag ville.