En liten bok om ...

”Jag skulle vilja se någon som [...] ger ut ’En liten bok om ...’, typ nu kommer Jan Guillou med ’En liten bok om Mellanöstern’ eller Elisabeth Massi Fritz med ’En liten bok om sexuella övergrepp’. Nej, just det.” 

Citatet, hämtat från en artikel av Aase Berg (DN 8/8) om snuttifiering och klickhysteri i det offentliga samtalet, kommer för mig när jag vill skriva om psykisk sjukdom; svårigheten att ringa in, säga detta tillhör sjukdomsbilden, det där andra var begravning och sorg – eller inte någon större skillnad mot hur jag brukar vara (=nojig). För ett par år sedan skrev jag faktiskt ett blogginlägg här (”Tidiga tecken”) om bipolaritet, om hur jag lärt mig att leva med sjukdomen bland annat tack vare att jag är vaksam vid tidiga tecken på hypomani, om hur jag i dessa lägen vet vilka strategier jag kan tillgripa. Ta det lugnt, gå promenader, äta Zyprexa. När jag nu läser om inlägget ser jag att jag lyckades sammanfatta något om hur bipolariteten yttrar sig hos mig, jag skrev ett embryo till ”En liten bok om ...”.

Nu är jag där igen: Tar det någorlunda lugnt, går promenader, äter Zyprexa. Och innan dess – jag var extremt vaksam, faktiskt sjukligt vaksam. Men den här gången riktades inte vaksamheten rätt, och det ledde – tror jag – till att jag blev sjuk på riktigt, inte bara såg tecken på sjukdom. Det kan ha varit hypomani, eftersom tabletten mot hypomani har önskad effekt. Nu har det stillnat i huvudet, hjärnan är inte längre på väg att smälta, brända ben är inte längre cancerben, uppdraget som andre suppleant i bostadsrättsföreningen känns inte längre lika övermäktigt, datorkraschen betydde bara att minneskortet raderades – inte att mina egna minnen försvann (tveksam liknelse: vet inte om minneskortet raderades, minns inte längre den exakta förklaringen till haveriet). Faror som för några veckor sedan gav mig dödsångest, panikångest eller generaliserad ångest framkallar nu bara den mer välbekanta obehagskänslan. Men de yttre farorna ÄR också färre: brännan på benen har lagt sig och därmed har cancergiftet också blivit mindre frätande, jag slipper kontakta fler arborister för bostadsrättsförenings räkning, en vän har delvis återställt min dator, på jobbet har jag fått tillåtelse/gett mig själv tillåtelse att arbeta med lite lättare uppgifter. Det betyder i förlängningen att jag är mindre ansvarsfull och mer inkompetent, vilket i sig (om jag slutade med Zyprexa) skulle kunna framkalla panik.

I ”En liten bok om ...” skulle jag skriva ett par sidor eller en strecksats om vikten av att medicinera rätt: Zyprexa hjälper! En mer litterär text skulle komplicera bilden, och kanske gestalta den egendomliga känslan av att ha medicinerat bort yttre svårigheter och motgångar som dyker upp för alla människor i vuxen ålder.