Psykiatrins hus

“Opersonligt, kyligt och en ren maktdemonstration – Psykiatrins hus får hård kritik av patienter" (UNT 11/5 2013). Sist jag var på psykakuten satt jag av delar av väntetiden i sällskap med (den visserligen ganska träiga) tegelstenen Arkitekturteoriernas historia, vilket skulle kunna ses som ett försök att liera mig med makten och distansera mig från den övriga patientgruppen (fast ändå glad när en liten, mager, förvirrat och forcerat pratande tjej frågade om hon fick sitta bredvid mig). 

På ett plan instämmer jag också i kritiken mot Huset; det faktiska avståndet på 50 meter mellan Psykakuten och Affektiv mottagning 2 motsvaras inte av den tid kommunikationen mellan avdelningarna tar. Då, för en månad sedan, behövde jag hjälp med medicinomställning och en mer långsiktig bedömning av till exempel arbetsförmåga, efter återkommande panikattacker. Detta för att avlasta mig själv, anhöriga, vänner, psykoterapeut – inte för att belasta psykakuten, vilket var vad jag gjorde. Jag kunde se att jag och den deprimerade killen med sömnsvårigheter var de i väntrummet som i stunden minst behövde hjälp.

Det jag fick – efter sammanlagt 10 timmars väntetid (den veckan låg Landstingets datoriserade journalsystem nere) – var en snabb bekräftelse på att mina egna förslag verkade rimliga (deltidssjukskrivning, Zyprexa). Då var klockan 02.55, och mellan gäspningarna, ”ursäkta”, förklarade läkaren att jag uttryckte mig ”adekvat, inte psykotiskt”. Dagen därpå gick jag på drop-in till min husläkare som var den som skulle sjukskriva. Efter att ha förhört sig om mitt tillstånd och konstaterat att även han var drabbad av Landstingets datorhaveri, klottrade han ner ”uppvarvad, nedstämd”. Jag bad att få titta på blanketten  – ”Ska du korrekturläsa?” skrattade han till, som hänvisning till de arbetsuppgifter jag redogjort för, och pekade sedan på rutan med sjukskrivningsprocent.

I dag, nytt besök i Huset. På sedan länge bokad tid, till den mer påkostade delen – abstrakta konstverk, glasväggar, caféer och bibliotek. Receptionisten förklarar att jag ska följa den vita streckade linjen på golvet, sedan hiss till plan två – ”eller om du föredrar trapporna”. I väntrummet, tillsammans med gråhåriga kvinnor med tung andhämtning, en ny receptionist som går igenom broschyrmaterial med en praktikant, ”fast det här gäller snarare den schizofrena gruppen en våning ner”. På utsatt tid får jag sedan prata med en läkare. Hon ställer frågor, avvaktande finlandsvenska. När hon kommer till ”Och vad ville du ha hjälp med i dag?” anar jag oråd – är det inte självklart? För att sedan, faktiskt göra en adekvat bedömning. Att det finns psykotiska drag i panikattackerna.

Hur jag förlorar sinne för proportioner, när minsta kritik eller svårighet eller kroppsligt sjukdomssymptom – eller rättare sagt känslan av kritik, hinder, sjukdom – får det att skena. Hur det blir omöjligt att separera det som utlöser paniken från paniken, att se det som isolerade företeeelser. Det är som Linda Skugge någon gång skrev, sjuk–förlora jobbet–uteliggare–död. Fast utbroderat; jag konstruerar en ny form av logiska samband, samtidigt som kroppen försvagas i vad som känns som ett kraftigt blodsockerfall. När det första ledet, sjuk, går att motivera utifrån paniken som faktiskt är sjuk, är det lätt att rättfärdiga de andra leden. I den stunden brukar jag ringa någon, och förvirrat forcerat förklara den nya logiken.

Och nu förstår också läkaren det – att det i paniken ryms psykotiska symptom. Och dem är jag livrädd för.

Jag blir inte rädd. Hon säger att jag måste skyddas från det, dels genom strategier i stunden (ta en paus, en promenad, ett foto – andas), dels genom en långsiktig genomgång av medicinering och en lättare men mer långvarig sjukskrivning. Lättnaden i att kunna beskriva det psykotiska adekvat, utan att befinna mig mitt i.