"Jag tänkte att jag skulle skriva om sjukdomen, formulera den från insidan"

Projektet Hälsolitteracitet är ett samarbete mellan språkvetare och vårdvetare. Bland materialet som undersöks ingår bloggar skrivna av föräldrar till barn med medfödda hjärtfel. Man försöker till exempel utröna hur föräldrarna tillägnar sig medicinsk terminologi, hur de kommunicerar och delar sina erfarenheter sinsemellan. Kommunikationen sker så att säga inte bara uppifrån och ner, från läkare till anhörig/patient. Kanske som en avknoppning på projektet skriver nu studenter på institutionen uppsatser om depressionsbloggar, hur folk delar sin svärta med varandra. Tanken slog mig att också jag skulle kunna undersökas, eller rättare sagt min blogg, då den alltmer utvecklats till att handla om bipolaritet. Jag vet inte om jag skulle vara helt bekväm med att bli beforskad på det sättet, även om jag inser värdet i det.

Det tänker jag på när jag läser Dagar bland skuggor, träd och vatten av författaren och poeten Kristian Lundberg. Han värjer sig mot diagnosen – benämningen – som är densamma som min, skriver någonstans att han ”spottar på det”. I stället försöker han skriva om Sjukdomen, eller kanske om omöjligheten i att beskriva den. Att, som jag nu vill, skriva om boken som en gemensam erfarenhet, som något jag delar med honom, måste då bli en förenkling.

Om jag förstår det rätt (texten är inte kronologisk) hade han ett antal skov i tonåren och tidig vuxen ålder. Sedan har han varit fri länge, många många år. Och så får han ett anfall igen, kanske det värsta han varit med om. En kärlek är inblandad, som på samma gång är den som räddar honom som sätter igång skovet. Hon finns där, även i sjukdomen, ”hennes försök att svara på sitt språk, nå in till mitt språk”. Han ber henne gå. Hon går.

Det finns två språk, det friska och det sjuka, det synliga och det osynliga. Alla försök att beskriva sjukdomen inifrån är dömda att misslyckas, tycks han mena.  

Det fanns den plan, en sorts vag idé. Jag tänkte att jag skulle skriva om sjukdomen, formulera den från insidan, öppna upp hemligheten, låta andra se exakt vad som skedde och sker.

   Det var omöjligt. Den som lever i sjukdomen kan inte se det som sker. Och efteråt, när krampen släpper, ja, det går inte att förklara vad som har skett. Ändå. Jag försökte just detta. Gång på gång. Det enda som blev verkligt var just det enkla i att det inte fanns någonting att säga, det fanns ingenting att lyssna på.

Jag har också varit där, gång efter annan har jag försökt skriva om och i sjukdomen. Det har funnits ett dubbelt syfte, ett litterärt ett mer omedelbart kommunikativt. Sjukdomen är min mest ovanliga erfarenhet, det är också i den jag behövt som mest hjälp. När jag skrivit här på bloggen har jag använt läkarterminologin – bipolär typ 1, hypomani, antipsykotika, neutralt stämningsläge, bristande/god formell kontakt. Jag har tänkt att det är begripligt, konkret, inget hokus pokus: örter sorterade efter örter, fiskar bland havets djur, träd efter namn och hemvist, fåglar efter deras färger, människa efter människa, istyper efter istyper, oceaner efter sina djup. Och jag tror att jag har nått fram, att jag skrivit med ett friskt språk till friska människor. Men jag undrar om jag bara gör samma jobb som 1177 Vårdguiden och DSM, bockar av symptom.

Vi satt i detta enda samtal, runt ett anonymt bord. Det var fyra människor från mottagningen, personal. Och så fanns jag där, jag var så ung. En läkare sade: ”Har du gjort någonting riktigt huvudlöst, någonting riktigt dumt, som att köpa en sak du inte har råd med? Du har kanske blivit så där riktigt arg utan anledning?”

   Han talade ett språk jag aldrig kom att förstå, aldrig kunde förstå.

Men det andra sättet, det mer litterära, har visat sig vara ännu mer omöjligt. Visst har jag skrivit mycket när jag varit sjuk eller på gränsen till sjuk (nu undviker också jag den mer kliniska benämningen) – jag har velat ta vara på tillfället, den välbekanta skrivkrampen är som bortblåst, så många tankar som ska hinna sammanfogas innan jag faller ihop i en hög, jag är miljontals signalsubstanser som skjuts iväg genom en obegriplig värld. Efteråt, när jag läser dessa texter, märks det att jag hade många idéer och att associationerna var ovanligt fria; strukturen – det där mönstret som jag försökt avtäcka – går däremot inte i efterhand att urskilja. En frisk läsare kan antingen läsa dessa texter som en slags utkast som måste bearbetas för att finna sin form – eller som rena sjukdomstexter, och med det uppnås ingen förståelse, inga avstånd överbryggs.

Att skriva om sjukdomen och samtidigt i sjukdomen har jag inte mäktat med; när jag är på väg tillbaka, i ett slags gränsland, skriver jag med de friska ögonen – för att bli förstådd. I efterhand, när jag är återställd, ser jag sjukdomen liksom på avstånd; det hände ju egentligen ingenting alls, allt fanns i mitt huvud – jag var inte promiskuös, jag tog inte sms-lån, och framför allt var det ingen annan än jag som lade märke till de spännande dramer som utspelade sig mellan mig och andra människor. Jag var mest bara jobbig och krävande.

Kristian Lundberg vidhåller sitt misslyckande, omöjligheten att hitta ett språk för Sjukdomen. Och jag vet inte om de bilder han målar fram säger något för den som inte varit där, men när han skriver

Det synliga: en städad tvårumslägenhet på Köpenhamnsvägen.

och sedan (om det osynliga)

Det är en tung fuktig eftermiddag med smak av aska, med smak av dy, näckrosor, slingrande rötter som omsluter min kropp.

Och jag vet att jag är en ensam flicka, kanske tolv år, och jag slår med en käpp i det höga gräset. Jag slår efter ormar. Det höga gräset. Hästarna. Det kommer till mig. Alltid. En ung flicka med en stav. Det höga gräset. Ormarna.

då känner jag igen bilderna. Det är bilder som liknar dem som återfinns i Ann Jäderlunds poesi, och det är bara i det sjuka tillståndet som dikterna på riktigt känns. Rytmen i samlingen  Mörker mörka mörkt kristaller, Emily Dickinson i Jäderlunds översättning: Gång på gång är skogarna rosa. I en analys beskrivs Jäderlunds dikter som att de ”vill beröra, suggerera, ta läsaren till gränsen för vad han eller hon klarar av. Den vet var läsaren är språkligt sensitiv och mottaglig, och använder sig av det. Det sker inte utan aggressivitet, inte heller utan maktanspråk."

Men vad säger detta annat än att jag är mer mottaglig för Jäderlunds språk när jag är sjuk? Och att jag då strävar efter att nå just gränsen för vad jag klarar av? Det säger till exempel inte något om Ann Jäderlunds psykiska tillstånd, eller Emily Dickinsons, eller för den delen Edith Södergrans (vars dikter jag också återkommer till). Det här blir ingen förklaring, det blir en utvikning, där jag bara tappar läsare som tror att de ska förstå något om bipolaritet. Och bilderna löper också risken att få sjukdomen att ses som något vackert, upphöjt – vilket jag också tror när jag är sjuk på riktigt – när jag har passerat någon slags gräns: Alla som överträtt en sådan gräns vet att bakom den så blir man en annan. Det går till och med att säga att man blir en annan bara av att tänka att man skall passera en sådan gräns. Också denna formulering från Lundberg låter som att det ryms en hemlighet i sjukdomen, vilket är precis det han försöker skriva sig bort ifrån.  

Det går inte heller att komma till ett avslut, varken här eller hos Lundberg. Det går fortfarande inte att förstå hur ett ljus /.../ ett slags förhöjd intensitet i den synliga världen bara yttrar sig som sömnlöshet, akutbesök, oräkneliga telefonsamtal. I stället kanske en beskrivning av det friska kan bli sannare, att låta förstå att det är det som är det vackra.

...  jag tänkte aldrig att det skulle finnas en hemlig undertext i det som blev uttalat mellan oss.

... kunde se svalor som bara var svalor, kunde skriva utan att tro att det var verkligare än det som fanns i rummet.