Tidiga tecken

Någon springer barfota i snön. Någon kör i hundrasextio på en landsortsväg. Någon skär sig. Någon gråter offentligt. Någon drabbas av panik på ett möbelvaruhus. Någon bankar huvudet i en gipsväg. Eller balanserar på en taknock.

Någon är inte jag.

Någon tycker det är viktigt att berätta om sig själv för andra, ge en helhetsbild där även de mörka sidorna finns med. Säga: mörkret slutade vara farligt när jag lärde mig acceptera. Mörkret är en del av mig, och det är inte ens jag som bestämt att det är ett mörker. Det är en norm som jag tvingas förhålla mig till – i allt tal om svärta, mörker, kyla, murar. Men nu när jag får det stöd jag behöver har jag börjat känna stolthet över mig själv. Över mörkret såväl som över ljuset.

                      Denna någon är inte heller jag, eller i alla fall ingen jag tänkt att vara. Jag har inte tänkt vara den som säger: Ge mig ett hjärta. Eller flera.

Jag kan tycka illa om folk som är bräckliga eller spattiga – eller bara snörvliga. Jag kan tycka illa om folk som är vilsna och okontrollerade. Personer som pratar för mycket, som skrattar för högt, eller pratar konstlat lågt för att markera att någon annan pratar för högt. I vissa stunder sympatiserar jag bara med folk som tycker illa om folk, så länge det inte är mig de tycker illa om. Jag är en sådan som tycker illa om folk.

Och varför säger jag det? För att gå med håven? För att någon ska känna sig föranledd att protestera, säga: nämen nej, käradu, du är den snällaste människan i världen. Kanske är det en av förklaringarna, den där håven. Men också för att tvinga fram en reaktion. Jag vill få tillfälle att säga: jag är snäll, men vad är alternativet? Jag är snäll för att jag inte är så dum att jag tror att elakhet är något som kan luftas hursomhelst och närsomhelst. Det är något jag provat och det har inte fallit väl ut. 

Inatt kände jag mig elak, och för ett par veckor sedan, och i juli. Elak såsom missunnsam och bittert avståndstagande (hjärta på det – va? VA?). Jag är bitter över hur svårt det är för andra att förstå hur duktig jag är, och då menar jag inte duktig på att springa eller på att märka ord (saker som jag också är duktig på, men som folk förstår att jag är duktig på).

Om jag bara säger det: Ytterligare en sak jag är duktig på, mer exceptionellt duktig på än tidigare nämnda hobbies, det är att känna igen tidiga tecken; de tecken jag första gången hörde talas om vid en blädderblockspresentation hos Ungdomsteamet (dit var jag tillsagd att gå på min timslånga permission från avdelningen).

Genom förmågan att se tidiga tecken skyddar jag både mig själv och omgivningen från saker som alla mår bäst av att slippa se och höra. Men precis som annat preventivt arbete är detta något som sker i tysthet.

Idag vill jag ändå uppmärksamma ett tioårsminne. Den 19 november 2004 blev jag inlagd för psykos efter en längre tids mani och hypomani. I samband med inläggningen diagnosticerades jag med bipolaritet typ 1. Hösten 2004 är mitt ständigt återkommande bokprojekt – det finns helt enkelt mycket att säga om obehandlad /hypo/mani –  men för att bara krasst sammanfatta varför det IRL inte är något att rekommendera följer första journalanteckningen från St. Lars:

”Psyk status: Vaken. Vet var hon är och vad det är för månad och veckodag, men ej datum. Bristfällig formell kontakt. Grundstämning neutral. Tankestörning i form av tankestopp, tankepåsättning. Undrar om hennes huvud kommer att sprängas. Bejakar hörselhallucinos. En röst får henne att säga könsord. Har även hört musik spelas i huvudet. Uppfattar att det finns en sammansvärjning mot henne och att man vill att hon skall ta livet av sig. Vill själv inte detta, men undrar om hon ändå håller på att dö /... / Bedömning: Pga ovanstående anamnes med allvarliga psykotiska symtom bedömes att pat har ett oundgängligt vårdbehov inneliggande, för både omvårdnad och medicinering. Går inte att tillgodoses i öppenvård. Pat har frivilligt kommit hit men är misstänksam mot medicinering samt vet ej hur länge hon vill stanna. Har såldes svårt att fatta ett grundat ställningstagande till den erbjudna vården. Pga detta skrives vårdintyg enl lagen om psykiatrisk tvångsvård §4 och kvarhållningsbeslut fattas. Pat inlägges på avdelning 1 D.”

Idag, den 19 november 2014, jobbar jag hemifrån ”för att jag är lite stressad och behöver ta det lugnt”. Jag har sagt ungefär så till de som behöver veta. Det är ingen lögn, men det är otillfredsställande 1) då många är stressade utan att känna sig föranledda att ta med sig jobbet hem/ kompa ut 2) med tanke på arbetsbörda är det många som har mer anledning att vara stressade än jag 3) för att det visserligen är stress jag känner, men att såväl orsakerna som reaktionerna ser annorlunda ut än för de flesta andra.

Det sista har jag velat men inte lyckats förklara; att stressen kan komma utifrån, i form av jobb och uppdrag, men också inifrån: en växelverkan uppstår. Snabbare tankebanor, överhoppade led, klapprande steg i korridoren, slängsläng med håret. Enklare vore att kalla det vid dess rätta namn, bara säga det. Så varför är det så svårt att ta i sin mun? Dels av hänsyn till andra, att jag vill skona folk från att få något privat slängt i ansiktet. Dels kan det ha med själva konstruktionen att göra, ”jag är bipolär”. Som signalerar ett tillstånd utan början eller slut – att komma ut som den som ständigt dansar på bordet. Bipolaritet är ett kroniskt tillstånd, men att säga ”jag är bipolär” som förklaring skaver språkligt; jag är ju hemma för att hindra hypomanin att få fäste. Det är en frisk handling att vara hemma. Långt ifrån att nakendansa på bordet. Just i den stunden jag tar som mest ansvar beskriver jag mig själv som oansvarig.

Att lära känna de tidiga tecknen är att leka tvärtomleken. Det händer inte att en bekant kommer fram och säger, ”gud vilket trevligt samtal vi hade – mår du verkligen bra?”, ”vad engagerad du är – det ser inte bra ut”. Sådant måste jag fråga mig själv.

Engagemang är inte likamed sjukdom, men hypomanin gör mig mer social, mer pratsam och snabbpratad än vanligt (Wikipedia skriver om hypomana att de ofta är ”kärvänliga”). En lätthet och en spontanitet, som i stunden känns helt rätt, men som jag sedan kan skämmas över som ett hysteriskt hasplande av plumpa statements. Och så nya tankar – omtagningar av gamla. Det blir trångt, ont om utrymme, svårare att få sakerna att ligga kvar på sina rätta platser.

Svårare att hitta i den annars så välbekanta staden, läsa innantill i kalendern, komma ihåg att betala i affären när jag samtidigt är uppfylld av musiken i hörlurarna och av vad som ska uppdateras härnäst. Jag klarar fortfarande av att utföra praktiska göromål; det är bara att ansträngningen blir så mycket större när praktikaliteterna måste samsas med spiritualiteterna, och när de senare förökar sig exceptionellt och exponentiellt. Det blir stressigt, helt enkelt. Utmattande. Förvirrande.

Så: hit men inte längre. Inte roligare än så här, då kan de positiva upplevelserna forfarande betraktas som något annat än hallucinationer. De diskvalificeras inte. Och detsamma med de negativa, som när de väl infinner sig också förstärks vid hypomani; jag vill att även de ska få vara sanna och inte paranoida vanföreställningar. Fortfarande rättmätigt irriterad, arg, missunnsam.

Till exempel, rättmätig avund när någon berättar om sin vän: ”Hon har haft det tufft, och se allt hon nu byggt upp – caféet, trädgården, böckerna. Sådana människor beundrar jag, sådana som övervinner, tar sig upp.” För ingen kommer säga det om mig; det går inte att övervinna något som är kroniskt. Och de anpassade versionerna blir bara skeva: ”Hon har det tufft emellanåt, men titta: då tvångsvårdades hon i mer än en månad, nu kan hon knappt tvinga sig till en natt på psyket. Sådana människor beundrar jag.” Eller ”Det är skönt med en maniker som samtidigt är så totalt ointresserad av äventyr, det höjer överlevnadschanserna avsevärt.”

Så i stället för att vara bäst på att vara sjuk, bära sjukdomen som ett adelsmärke, skriva en avhandling i ett maniskt rus och planera att dränka sig iklädd den svarta från doktorspromotionen, sitter jag hemma en vardag och läser nobelpristagaren och skrattar mig fördärvad åt att ordet metrostation nästan ser ut som menstruation. Och för det kan jag få ett hjärta.

Ett hjärta för att det inte går längre än så. Eller flera.