Om Open City av Teju Cole

Teju Coles Open City (2011) är en sådan bok som inte borde funka, men som ändå gör det. Om det går att tala om en story är den som följer: Julius, en man i yngre medelåldern, vandrar omkring på New Yorks gator, och i några avsnitt på Bryssels gator, registrerar minutiöst intryck i stadslandskapet, vilket får honom att associera till konstverk, musikstycken, till historiska händelser. Associationerna utvecklas till filosoferande, mestadels om identitet och etnicitet, ibland med återblickar till barndomens Nigeria. Han möter människor av varierande ursprung som utan inledande kallprat berättar sina livshistorier för honom; de verkar söka kontakt, medan Julius observerar på ett något distanserat sätt – som en sociolog (eller psykiatriker, vilket han också utbildar sig till – tanken är kanske att han ställer diagnos på samhället ’post-melting-pot’, som en recensent uttrycker det). Ibland infinner sig en krypande känsla av obehag, men det leder aldrig till konfrontation eller urladdning: Reflektioner om klimathotet utifrån den egendomligt varma vintern – kommer berättelsen utvecklas till en apokalyptisk science fiction-thriller? Nej. En patient som Julius behandlar för depression, som är forskare och har skrivit en bok om slavhandel vilket har gjort henne mycket nedstämd, har en prognos som ser illa ut. Får vi veta hur det går för henne? Nej. Ett konsertbesök – Julius är en stor beundrare av Mahler – som slutar med att han råkar ta nödutgången ut, hamnar högt uppe på ett tak där fallrisken är hög. Kommer han dö nu? Nej. Han hittar till slut en ingång och innan han stänger dörren bakom sig beundrar han den vackra stjärnhimlen.

Men det är orättvist att bedöma Open City så som man bedömer handlingsdrivna romaner. Det är ingen sådan bok, snarare hålls den samman av teman som återkommer och varieras, och av en berättarröst – språket är detaljrikt, genomlyst, humorlöst som en Coetzee eller Hustvedt. Att det inte finns tillstymmelse till humor ska inte förväxlas med att det är en tråkig text. Allt vi får är Julius, berättarens perspektiv, och intrycket är att han tar sig själv på stort allvar och inte är alltigenom sympatisk. Jag kan beundra hans tankeskärpa, förmågan att välja rätt formuleringar, även om jag något orättvist funderar på om jag i verkliga livet skulle stå ut med någon som talar som en bok (det är ju en bok) - Som att lyssna på en välavvägd monolog. Men om monologen inte har ett slut och om den röda tråden bara anas mellan raderna, vacklar uppmärksamheten; under läsningen pendlade jag mellan mikrosömn och känslan av att få ta del av en stor konstupplevelse.

*

Han har haft en flickvän, Nadège, som numera bor i en annan del av landet. Lite lamt försöker han återuppta kontakten med henne, till hon en dag berättar att hon har förlovat sig med en annan man, och att det vore bäst om Julius kunde sluta höra av sig. Glimtvis förstår läsaren att Julius är intresserad av en annan kvinna, men han kan inte läsa henne och det gör honom förbryllad. Denna historia är central för förståelsen av berättelsen, men i sidantal marginell. Det finns andra människor som tränger sig på, liksom invaderar den mur av ensamhet Julius byggt kring sig – bara att någon tilltalar honom med ett ”brother” kan rubba hans cirklar; Julius vill inte se sig som en del av ett kollektiv av yngre svarta män. Samtidigt är han tvungen till det, eftersom det är så han blir betraktad. Som när han går på konsert, klassisk musik, och noterar att alla andra i salen är vita:

”I’m used to it, but it never ceases to surprise me how easy it is to leave the hybridity of the city, and enter into all-white spaces, the homogeneity of which, as far as I can tell, causes no discomfort to the whites in them. The only thing odd, to some of them, is seeing me, young and black, in my seat or at the concession stand.”

Julius bakgrund, liksom det sätt på vilket folk bemöter honom på under historiens gång, gör hans besatthet vid identitetsfrågor lätt att förstå. Han är uppvuxen i en relativt välbärgad familj i Nigeria, pappan nigerian och mamman från Tyskland. I Nigeria blev han betraktad som ett ’blekansikte’ och hans namn, Julius, stod ut från mängden, då det inte var ett yoruba-namn (yoruba, majoritetsfolket i södra Nigeria). I USA, dit han i de sena tonåren flyttade för att studera, ses han självklart som svart afrikan, och han orkar inte komplicera bilden för utomstående.

*

Det finns en rad namnkunniga författare från Nigeria, idag bosatta i USA, som har behandlat liknande erfarenheter som Teju Cole, exempelvis Chimamanda Ngozi Adichie (Half of a Yellow Sun, The thing around her neck, Americanah) och Taiye Selasi (Ghana Must Go). Selasie har även skrivit en essäbok betitlad Bye, Bye Babar (Or: What is an Afropolitan?). Som jag förstår det är begreppet ’afropolitan’ ett försök att omdefiniera den gängse bilden av Afrika och även att utvidga betydelsen av Afrika – att det mer är ett tillstånd och en erfarenhet än en direkt fråga om geografisk tillhörighet. Den grekiska roten polis i afropolitan betyder stad, men även medborgarskap, och jag tänker att titeln Open City (liksom boken i sin helhet) är en tydlig referens till denna tankeströmning. 

*

För ett antal år sedan läste jag en kurs i engelsk 1800- och 1900-talslitteratur. Kanoniserade verk som Wuthering Heights, The Heart of Darkness, The Waste Land, The Satanic Verses fanns på litteraturlistan, inte så mycket att orda om, men nästan hälften av sekundärlitteraturen hade sin grund i postkolonial teoribildning. Jag minns att jag någon gång vände mig mot det, att jag föredrog den extrema närläsningen av Wuthering Heights framför artikeln som vände och vred på Heathcliffs ursprung. Men samtidigt fanns det en så tydlig och genomarbetad linje i kursen att jag inte kunde undgå att bli intresserad. Och läraren var i sig själv en postkolonial erfarenhet – om det nu går att reducera människor till det. På hennes dörr stod det ”guest teacher” och hon refererade ofta – på östkustsamerikanska – till New York, jag tänkte mig henne som en atlantpendlare. Sedan, en kväll, tog hon med oss studenter på teater, och då – jag vet inte om någon började stappla på orden – bytte hon plötsligt till svenska, stock-holmska. Senare, den kvällen, berättade hon att hon var uppvuxen i Sollentuna, mamman från Finland, pappan från Indien, engelskan det gemensamma språket i hemmet. För hennes del kanske det bara handlade om att det var självklart att tala engelska på seminarierna på Engelska institutionen, och när vi kom utanför den miljön – konstlat. Men för mig var det som att hon – precis som i den litteratur vi diskuterade på kursen – iscensatt ett avancerat postkolonialt maskspel, för att få sina studenter att ifrågasätta de egna föreställningarna om identitet.

*

Ibland talas det om böcker där formen är kongenial med innehållet. Att den ena dimensionen förstärker den andra. Så tänker jag att det är med Open City – att den komplicerar bilden av givna identiter dels genom att ge röst till människor med varierande bakgrund, dels genom att låta huvudpersonens egen identitet bli mer och mer svårgripbar. Bilden av en ensam, reflekterande, överintellektuell estet och flanör kan tyckas väl sammanhållen – men alltfler detaljer får mig att tvivla på om berättaren Julius verkligen är den han ger sken av att vara.

Kanske är det fråga om ännu en i raden av opålitliga berättare, utan att någon egentlig ”poäng” görs av det. Mest handlar det om antydningar, som när han funderar över sina patienter och svårigheten med att ställa psykiatriska diagnoser: ”It is especially elusive because the source of information about the mind is itself the mind, and the mind is able to deceive itself.” Det är möjligt att invaggas i tryggheten att han i alla fall är nykter nog att inte lura sig själv; stillsamt, lite snett från ovan, betraktar han andra människor som styrs av okontrollerade känslor och impulser.

Att han först intresserat observerar och sedan passivt dömer gör det paradoxalt nog möjligt att stå ut med honom. Om han helt helgonlikt hade gått runt på stan och omfamnat och engagerat sig i alla som inte passat in i majoritetssamhället hade jag mått lite illa. Ibland befinner han sig nära gränsen, men passerar den inte. Jag tänker på en recension av Aase Berg, som jag ibland återkommer till: ”Det uttalat goda har ett stort litterärt problem”. I texten motsätter sig Berg att det går att skriva ”rakt ur hjärtat”. Det, menar hon, ”leder sällan till kommunikativ litteratur. Läsarkontakt uppnår man tvärtom med litterär suggestionsteknik, ett hantverk gränsande till manipulations-konst, det vill säga motsatsen till ärlighet. Litterär text är inte sanningsenlig, inte heller beskrivande, snarare aktiv översättning, tolkning och vridning av verkligheten. Det är dessutom diskutabelt att likställa ärlighet med oskuld.”

Sett i detta ljus känns det logiskt att inte heller det för Julius kanske viktigaste mötet i berättelsen slutar i nära vänskap. Under några mörka och regniga vinterveckor reser han till Bryssel i ett halvhjärtat försök att söka upp sin mormor – sin oma – han vill höra henne berätta om sina upplevelser av andra världskriget i Tyskland. Henne finner han inte, däremot börjar han på det internetcafé han dagligen besöker prata med mannen i kassan – Farouq. Först som en artighetsgest, sedan fascinerad. I Farouq tycker sig Julius ha mött en likasinnad. En intellektuell, som inte tas för intellekuell, som för de allra flesta är vaktmästaren/ mannen i kassan – utestängd på grund av förutfattade meningar. Men som ändå fortsätter sträva och i det närmaste utvecklar en självständig radikal politisk filosofi. Ändå är det viktigt för Julius att Farouq inte är felfri, att hans argument inte alltid är knivskarpa: ”These minor lapses – there were others, and they were irrelevant lapses, actually, not even worthy of the label mistake – made me feel less intimidated by him.”

En kväll går de ut på en bar – Julius, Farouq och Farouqs vän och chef Khalil – och samtalet får en annan ton då Khalil uttrycker USA-fientliga och i viss mån antisemitiska åsikter, och Farouq instämmer snarare än säger emot. Vid Farouqs och Julius sista möte lyckas Julius få Farouq att berätta sin livshistoria: Den redan i unga år intellektuella pojken, som kände sig fångad i en sträng och kringskuren miljö i Marocko. Som efter att ha avlagt examen flyttade till Belgien, med siktet inställt på politisk filosofi. Han ville bli en ny Edward Said – vägen dit skulle gå genom studier i litteraturteori. Examensuppsatsen blev klar i augusti 2001, men gick inte igenom med motiveringen att den var ett plagiat. Men, menar Farouq, i själva verket var det ett resultat av händelser som han inte hade någon del i, men ändå blev straffad för. En marockan som i sin uppsats diskuterar radikala teorier måste kuggas dagarna efter 9/11. Efter att Farouq avslutat sin historia känner sig Julius obekväm. Så här formas unga radikala islamister, tänker han - det är mer än jag vill veta. ”He had bought me to close to his pain, and I no longer saw him.” Identifikationen upphör. Det blir ingen tydlig brytning, bara det att Julius regniga vintersemester i Bryssel går mot sitt slut. Till New Yorks gator, återigen bara öga, observatör.

 *

Vare sig jag tycker om Julius eller ej vill jag försöka se med hans ögon. Som när jag för länge sedan tillbringade en vår i Finland; jag var inte i skolan där jag borde vara och den jag bodde med var bortrest. Jag vandrade planlöst omkring i den finska småstaden med dess strama arkitektur och fotograferade byggnader, alltmedan den långa vintern gick mot vår. Jag var inte rädd för ensamheten, tvärtom kände jag mig skarpare och klarare. På svenska är ensamhet negativt laddat, mer tänker jag mig än i engelskan som skiljer mellan ’loneliness’ och ’solitude’, där det senare kan fyllas med olika betydelser. Som när författaren Teju Cole i efterordet avslutar med orden: ”Above all, I am grateful to Karen, love of my life och protector of my solitude”, då är han minst av allt ironisk. Och för att uppskatta Open City tror jag att man måste ta sig tid att vara ensam, med ett slitet uttryck ”koppla ner”, hitta det där tillståndet när mikrosömn ovandlas till skärpa.

Amerikansk kulturimperialism – när den är som bäst

”Undermeningen är alltid ’Min son är exceptionell’”, sa Merrie. ”Hon beklagar sig jämt över hans kroniska observationsförmåga.”

   ”Fast ska man vara ärlig,” sa Seth, ”så hänger det ihop med hans envishet. Hans oändliga tålamod när det gäller att sätta sig upp mot Walters auktoritet.”

   ”Vartenda ord hon säger om honom är någon form av förstucket skryt.”

   ”Och du skryter aldrig?” sa Seth retsamt.

   ”Kan väl hända”, sa Merrie, ”men jag har åtminstone en gnutta insikt om hur jag låter i andras öron. Och min självkänsla är inte helt och hållet knuten till hur exceptionella våra barn är.”

”The subtext is always ’My son is extraordinary,’” Merrie said. “She’s always complaining about the length of his attention span.”

   “Well, to be fair,” Seth said, “it’s in the context of his stubbornness. His infinite patience in defying Walter’s authority.”

   “Every word she says about him is some kind of backhanded brag.”

   “Don’t you ever brag?” Seth teased.

   “Probably,” Merrie said, “but at least I have some minimal awareness of how I sound to other people. And my sense of self-worth is not bound up in how extraordinary our kids are.”

En bok som innehöll meningar som ”Vartenda ord hon säger om honom är någon form av förstucket skryt” skulle jag kasta i väggen. Men det här är inte en text om dåliga översättningar. Det är inte en text som gör upp med den svenska tolkningen av dialogen i Jonathan Franzéns Freedom. Det är en text om hur mycket bättre det låter med ”his infinite patience in defying Walter’s authority” än ”hans oändliga tålamod när det gäller att sätta sig upp mot Walters auktoritet”. Det är en text om hur gärna jag skulle vilja kunna uttrycka mig så, och om att hitta dit.

  

1. Tom & Jerry

I helgen skrev Malin Ullgren en krönika i DN som inte handlar om att det är bättre att läsa översättningar än original; det är en villfarelse som uppkommit som en följd av okänslig rubriksättning. Vad hon däremot hävdar är att läsning på ett främmande språk inte ger samma läsupplevelse som på modersmålet; inte nödvändigtvis en fattigare upplevelse, men en annan. Att det engelska språkets skönhet gjort det svårt för henne att vaggas in i något annat än ett fluffigt flow, hur gräsligt innehållet än må vara. I slutet av krönikan nämner Ullgren romanen Wolf Hall som hon tycker är oerhört bra. Men, fortsätter hon, hade hon läst den i original, ”om Tudortidens straff för högförräderi, med dess obeskrivligt vidriga urtagning av inälvor på levande människor, hade jag kanske hört orden i huvudet som om de deklamerades skönt i en Shakespeare-föreställning”. 

   Själv har jag ännu inte kommit till den mogna punkt i livet då jag inser att översättningar kanske kan vara en bra grej. Till den punkt då jag inser att jag ska sluta förtvivla över Virginia Woolfs ultra-modernistiska The Waves och i stället leta upp en översättning; att jag ska se till att få tag i teve-serien The Wire med textremsor och på så vis slippa missa hälften av ghettoslangen och därmed viktiga pusselbitar i intrigen.

   Jag ser vart Ullgren vill komma, men befinner mig fortfarande i en svärmisk fas i mitt förhållande till det engelska språkområdet. Jag är inte beredd att befläcka engelskan med kackiga svenska översättningar – eller, inte ens med goda svenska översättningar. På ett plan handlar det om eskapism; att få gå in i rollen som knarklangare i Baltimore; hellre corner boy i The Projects än textremsatmosfär av langare på Plattan. Hellre inspärrad Brooklyn-hipster med ”Sapphic vibe” och von oben-attityd (Netflix-serien ”"Orange is the new black"”) än Stjärnor utan svindel på Söder.
 

Det är långt ifrån att jag faller handlöst för alla kulturyttringar från USA. Snarare är det så att diverse krönikörer på DN Kultur förser mig med ett selektivt urval, mestadels det som uppskattas av en liten klick WASP-iga bibliotekarier och post-college-stundenter på Östkusten. Jag skulle med största sannolikhet bli oerhört nervös om jag mötte dessa likasinnade i verkligheten. Särskilt om dessa WASP-människor råkade bo eller befinna sig i Sverige. För det gör de. Och jag tänker inte på utbytesstudenter, som jag i och för sig också undviker för att jag är fasar för att göra subject-verb-agreement-fel och missförstå idiomatiska uttryck. Jag tänker i stället på folk som är uppvuxna i Sverige, fast ändå i ett annat land än jag. Jag möter dem i en studentkorridor i Flogsta. På Uppsalapendeln med en latte. I korridorerna på universitetet.

   Skillnaden behöver inte vara att dessa människor faktiskt reser till USA (vilket de ofta gör), mer betydelsefullt är att de har vuxit upp i svensk-amerikanska enklaver med tillgång till kabel-teve. När jag var liten hade jag ingen som helst önskan att delta i det livet; jag var visserligen avundsjuk på min kompis som i trean kunde kommunicera med nytillskottet i klassen, den amerikanske killen Michael. Men jag var inte beredd att tillbringa fler eftermiddagar hemma hos henne framför Ghostbusters med sega råttor och Diamint; det fanns ju så mycket roligare saker vi kunde hitta på (läs: byta frimärken och plocka hasselnötter). Jag gillade helt enkelt inte amerikansk barnkultur; den var ytlig och/ eller orealistisk, helt enkelt inget rimligt alternativ till Barbro Lindgren, Joelbitar och 8 dagar med Erik Arnér. Lilla Sport-spegeln var ett problematiskt gränsfall då de, mellan trevliga reportage från knatteligor och frågesport med bollkastning i studion, envisades med att visa Tom & Jerry. Denna extremt enerverande katt- och råttalek irriterade mig så till den grad att jag skrev ett protestbrev till Lilla sportspegelns redaktion; jag fick ett vänligt svar, men Tom & Jerry, urbilden för amerikanskt vansinne, fortsatte att sändas.

"God, you should see Sheffield!"

För ett par veckor sedan nåddes jag av ett tragiskt dödsbud. Jag satt försjunken i The Corner av David Simon och Ed Burns, en reportagebok i tegelstensformat om Baltimores slum. Hela tiden oroades jag över hur det skulle gå för den 16-åriga huvudpersonen DeAndre McCullough; allt som oftast var han ute på gatorna och sålde knark, men ibland släpade han sig till skolan. Och nu befann han sig verkligen i klassrummet och hade till och med anmält sig för att läsa upp Martin Luther Kings mest berömda tal. Jag satt på helspänn, på något sätt var det lättare att läsa om när DeAndre svek sin 13-åriga flickvän eller var på vippen att få en kula i huvudet. Men nu: ”He coughs once and offers a quick, furtive smile. Then he begins. ‘I have a dream…’.” Framför mig ser jag inte DeAndre, utan Namond från teveserien The Wire. Troligtvis hade Simon DeAndre i bakhuvudet när han skapade karaktärern Namond. För Namond gick det bra, han höll sitt tal, han gjorde framsteg, till slut adopterades han av en före detta polis som deltog i undervisningen av de särskilt stökiga eleverna. Namond var en av de få lyckliga historierna i The Wire, det var alldeles för få sådana kunde man tycka. 

http://www.youtube.com/watch?v=FRDxDvz0bd4&feature=related

Where do you see yourself in ten years? Dead? 
(Namond, killen i hästsvans)

Men DeAndre var inte Namond. Det blir plågsamt tydligt när jag lyfter blicken från sidorna och scannar skärmen framför mig. David Simon har delat en länk, en dödsruna: DeAndre McCollough 1977-2012. Simon hade tydligen, ända sedan han skrev The Corner i mitten av nittiotalet, haft sporadisk kontakt med DeAndre. Fixat mindre filmroller, exempelvis i halvdokumentären som byggde på The Corner, försökt hjälpa honom att komma bort från Baltimore. Men DeAndre hade återvänt, och nu var han död i en överdos. Det gör ont att läsa dödsrunan, särskilt den sista raden. ”Everything after, even the very book that we wrote about his world, today seems like useless and unimportant commentary.”

Jag vill protestera. Säga nej, det du har gjort, Simon, är ett livsverk. Du har under två decennier vigt ditt liv åt att skildra fattigdomen, misären, droghandeln och polisarbetet i Baltimore. Du har skrivit två av de bästa reportageböcker jag någonsin läst, du har gjort miniserier som bygger på böckerna, du har gjort en fantastisk teveserie som är frukten av att ha tillbringat nittiotalet på Baltimores gator. Ändå känns det futtigt att skriva det. När jag läser kommentarerna till dödsrunan kommer jag plågsamt nära; visst, de flesta har ”bara” sett The Wire, men andra kände DeAndre och riktar sig direkt till DeAndres mor. Jag filar en stund på en kommentar, men jag hittar inte orden. Och framför allt, Simon har på något sätt rätt; en människa som han har brytt sig om har dött i förtid, varken reportage eller konst kunde rå på det.

Det är inte konstigt att Simons samhällssyn är mörk efter de erfarenheter han har bakom sig. Även om The Wire fick många lovord fanns det recensenter som tyckte att serien var alltför cynisk. Trots att många av poliserna i serien jobbar 100-timmarsveckor för att nysta upp droghärvor, trots att det finns folk i slummen som kämpar för att ta sig ur missbruk eller droghandel, är resultatet nästan alltid otillfredsställande. Några misstänkta döms, men sällan de som håller i trådarna. En knarkhandlare bestämmer sig för att lämnat spelet, en stunds lättnad, sedan en kula i huvudet. Själv har Simon sagt att han ville göra en serie som skildrade hur institutioner (rättsväsendet, politiken, droghandeln) griper in i människors liv. Institutionerna som går att likna vid antikens gudar, de som bestämde människors öden. På samma sätt som Oidipus inte kunde betvinga sitt öde förlorar alltid den enskilda människan i kampen mot institutionerna. Simons samhällssyn får därför konsekvenser för berättandet, han säger: ”These moments of epic characterization are inherently false. They’re all rooted in, like, old Westerns or something. Guy rides into town, cleans up the town, rides out of town. There’s no cleaning it up anymore. There’s no riding in, there’s no riding out. The town is what it is.”

Fredrik Strages amerikanska hjärta

Fredrik gästar Uppsala stadsbibliotek fredagen den 27 april för att berätta om sitt liv och sitt verk. Jag är i Norge då men sänder mina varmaste lyckönskningar.

”Man behöver inte vara svart för att vara en nigga” säger T-Boz i TLC. Och man behöver inte vara amerikan för att ha full koll på det popkulturella uttrycksregistret från drömlandet i väst. Man kan till exempel heta Fredrik Strage och komma från villaförorten Skäggetorp i Östergötland. 

Strage har under nollnolltalet etablerat sig som en av de mest inflytelserika musikskribenterna i Sverige. Till skillnad från kollegan Andres Lokko har han aldrig emigrerat till ett engelskspråkigt land.

   

Det är just i gränslandet mellan två kulturer som hans kreativitet har blomstrat. Han utnyttjar sin dubbla tillhörighet för att berika det svenska språket och när han använder anglicismer är det alltid ett högst medvetet val. Vägen för att nå dit har långt ifrån varit spikrak men idag vet han att en svensk medeltidsblockbuster ska recenseras på modersmålet och inget annat.

   

En intervju med en amerikansk girlgroup är däremot omöjlig att helt översätta utan att samtidigt förvanska den. För hur skulle det se ut om Lisa ”Left Eye” från TLC plötsligt skulle heta Lisa Vänsteröga som en annan pojkboksindian? När Strage precis dumpats av en stor kärlek överförde han sin åtrå till Lisa. Han mötte henne 1999, kort innan hon omkom i en bilkrasch, och det var just blicken som förtrollade: ”Lisa säger ingenting. Hon bara tittar på mig och jag försöker avgöra om hennes vänstra öga ser annorlunda ut än det högra. Michael Bivins i New Edition påstod det när han träffade henne i en shopping mall för en massa år sedan. ’It’s your left eye, there’s something about it’, sa han. Det var så folk började kalla henne Left Eye”.

   

TLC som förutom Left Eye bestod av Tionne ”T-Boz” Watkins och Rozonda ’Chilli’ var i viss mån en three-hit-only-grupp, där väl ”No Scrubs” får räknas som den främsta. I intervjun, som är en av de få där Strage till fullo ger utlopp för sina egna känslor, anspelar han på låttiteln när han mot slutet skriver att ”det är en mörk, fuktig midsommarafton (en natt då bara idioter och scrubs lägger blommor under huvudkudden) och det enda jag kan tänka på är badkaret hemma hos Andre Rison”. Sedan följer en sekvens om Left Eyes hämnd på sin make när han varit otrogen, hur hon kastade hans sneakers i badkaret, tände eld och hur elden spred sig tills hela huset stod i lågor.   

                                                                                                                                                                                                             

När jag läser Strage txt – samlade artiklar av Fredrik Strage är det just här, kort innan milleniumskiftet, han åstadkommer den mest perfekta legeringen mellan svenska och engelska. Tio år tidigare då han börjat sin bana som överårig ungdomsreporter på Östgöta Correspondenten lyste anglicismerna med sin frånvaro, men å andra sidan skrev han då om lokala syntband som Njurmännen och om den marginaliserade sporten kaninhoppning. Några år senare, då han blivit skribent på credmagasinet Pop, stiger kometkarriären honom åt huvudet, och han sväljer allt (afro)amerikanskt med hull och hår.

   

1995 vet han knappt vem Mary J Blige är men nappar på erbjudandet att få intervjua henne. Det är idealisering och piedestaldyrkan: ”Hon är en bitch, en bad bitch. Hajar du?”, det är coola homegirls, loverboys, hardcorerap, feta hiphopbeats. Marys pojkvän anförtror Strage att ”hon är dope” och Strage öser på ”Mary är 23 år och redan drottning, ’The Queen of Hiphop Soul’” och när han går säger han ”bless you” till henne även om han erkänner att hon knappast behöver fler välsignelser. Men i sin förbehållslösa idoldyrkan är intervjun ganska fin – trots allt.