Citat från Livet, Döden och Monika Fagerholm

Jag brukar vakna med radion. På helgerna kan jag ibland ha radion på flera timmar innan jag slutligen riktigt gnuggat sömnen ur ögonen. Det som sägs, nyktert och klart, flätas samman med mina drömmar. I lördags var det så, flera gånger sa radiorösten att en grov våldshändelse hade skett och att ett stort område på den östgötska landsbygden var avspärrat. Inget mer, polisen var ännu mycket förtegen. När jag slumrade till mellan inslagen blandades radiorösten samman med en annan röst, kanske inte Monika Fagerholms specifikt, men dock, hennes författarröst. Jag hade läst till sent på natten i Glitterscenen, ond bråd död etcetera, och det kändes inte helt rätt och riktigt att jag under förmiddagen spänt inväntade polisens presskonferens som ett nytt avsnitt ur en fagerholmsk bok. Som att göra litteratur av ett våldsbrott här och nu.

 

Monika Fagerholm suggererar läsaren, hon gör det högst medvetet, hon skriver också om suggestionen, om människor som är tvungna att formulera vad som hände vid brottsplatsen, om och om igen.

Fast, ska det sägas, under flera år hade jag gett upp hoppet om denna finlandssvenska författare. På ganska oklara grunder, men ändock. Som att: hon betydde nåt när jag var sjutton, kanske till och med tjugofem, men att jag sedan vuxit ifrån henne. Humbug sa någon om hennes prosa. Kosmetika, utanpåverk. Så ungefär. Eller att: författaren i ett litteraturprogram berättade att hon blivit nykter, simmade regelbundet, och arbetade på en roman med titeln Glitterscenen, och hon pratade utförligt kanske pretentiöst om denna glitterscen. När flickors lek blir till allvar och så vidare. Och jag kunde inte hålla mig ifrån en sådan förrädisk biografisk tolkning: att hon skrivit sina visionära böcker i ett lätt berusat tillstånd, i samma dimma som hennes fantasifoster Kari eller Maj-Gun. Med simningen blev allt till raka längder utan krumbukter och sammelsurium; att den här gången skulle det bli – kaputt. Som att hon måste vara en kvinnlig skugga av en visserligen uppdiktad Faulkner, han som stått vid en pulpet och druckit whiskey och den vägen åstadkommit sitt beryktade medvetandeflöde (sa vår åldrade litteraturlärare med pillemarisk blick och ett krampaktigt grepp om de gulnande handskrivna pappersarken). Och jag tänkte, när datum för Glitterscenens utgivning gång på gång sköts upp, att Fagerholm måste ha förlorat sin vision. Slutligen kom romanen då ändå ut 2009 och det var som att mina misstankar bekräftades. De första sidorna var ihåliga, som att hon staplade visserligen fagerholmska formuleringar på varandra, men som blek kopia av ett tidigare författarskap.

Fel. Jag hade väldigt fel. För någon vecka sedan drabbades jag av det där som det sägs kan hända innan barnen kommer och tar upp all tid, spleen. Så när inget annat heller kändes riktigt lockande var det på sin plats att ge Glitterscenen en sista chans. Och nu, kort efter att jag läst ut romanen, är det åter samma känsla som framkallades av Underbara kvinnor vid vatten och Diva från nittiotalet, Den amerikanska flickan från 2005. Jag kan inte frigöra mig från det fagerholmska språket, eller snarare det fagerholmska sättet att se på språk, vill kursivera varje fras som närmar sig klyschan, liksom för att visa en medvetenhet om att mitt språk också är utslitet, använt, på det sättet tomt – men ändock. För visst kan man till en början tro att Glitterscenen bara är en bok av en författare som förälskat sig i slitna popklyschor och veckotidningsföljetonger. Men sedan upptäckten att ett av bokens bärande teman är just klyschorna, än mer tydligt än i tidigare verk. Som ett ledmotiv, ett citat från Doris Flinkenberg, träskungen som tog livet av sig vid sexton års ålder; ”folkvisan har många verser, händer samma sak i varje, om och om igen, i tid och rum. Ett annorlunda sätt att se på tiden”. Och det som hela tiden återkommer, urscenen i romanen; den amerikanska flickan Eddie de Wire som knuffas från klippan ner i Bule Träsket sommaren 1969, ett resultat av olycklig kärlek kan man tänka. Som Maj-Gun Maalamaa uttrycker det: han dödade för kärlek, det är det vackraste hon hört.

Till minne av Francesca Woodman

Jag drabbas då och då av en ganska gullig och lätt berusande vanföreställning. På ett plan är den specifik och begränsad, på ett annat plan innefattar den hela konst- musik- och litteraturhistorien. Dess namn är DN Kultur. Vanföreställningen går ut på att jag med tankekraft kan styra innehållet i tidningen. Alltså, mina tankar för dagen står att läsa i en krönika av Malin Ullgren eller i en essä av Horace Engdahl. Omvänt och kanske rimligare, om än fortfarande orimligt, är att DN Kulturs samlade kulturella kapital styr mina tankar för dagen.

I år är det som bekant Strindbergsår, alltså skriver DN Kultur om Strindberg. Min hjärna säger: Strindberg! Var uppmärksam på den djevflen! En moderniserad version av Ett drömspel recenseras, P O Enquists samlade Strindbergtexter likaså. Nu är jag beredd, inställd på både Strindberg och Enquist! Som en tvättsvamp suger jag således upp allt som framemot Boklördag står att läsa i en eftersläntrande hemma-hos-intervju med P O; har tänkt allt innan P O tagit det i sin mun. Rationellt sett inte konstigare än att inbiten såpoperafantast efter cliffhangern kan räkna ut vad som händer i nästa avsnitt.

De senaste veckorna har jag kämpat mot frestelsen att dela åtminstone tre kulturartiklar per dag på facebook. Sedan har jag tänkt att folk som är intresserade faktiskt kan läsa DN utan mina uppmaningar. Jag har också tänkt att mitt idoga läsande inte är ett helt friskt beteende och följaktligen bör det inte visas upp för offentligheten.

Men nu ger jag mig alltså till känna, och det med besked! Eftersom överjaget ändå verkar intakt har jag ett analyserande verktyg till hands; något som fattas mig vid statusuppdateringar, då de är skrivna i stundens berusning. Till svårigheterna med facebook hör också att forumet knappast lämpar sig för långrandiga analyser av min relation till Wagner, som med anledning av att Kungliga Operan sätter upp Lohengrin figurerat flitigt i kulturdelen. Än mer konstigt skulle det vara att breda ut sig om 1800-talsgurun om man betänker att jag aldrig sett Wagner, eller ens gått på opera.

Ännu en bekännelse. Först (när)läste jag bara artiklarna huller om buller, ett sammelsurium av tankar forsade fram, kulturtidningarna låg utspridda över hela vardagsrummet. Sedan blev det lite trångt och stökigt. Jag separerade då nogsamt alla eventuella bilagor och förstadelar som följt med av bara farten, som jag dock helt ignorerat. Det här med att försvarsministern var i blåsväder hade till exempel helt undgått mig. Att jag nu ändå känner till att Tolgfors avgått var min systers förtjänst, då hon hintade om det på facebook (min enda informationskälla utöver DN Kultur). Jag lade sedan alla kulturdelar i en prydlig hög på soffbordet, och det såg inte på något sätt konstigt ut. Övriga delar bars till sopåtervinningen.

Nästa steg var att enbart fokusera på de kulturartiklar som hade omedelbar relevans för mig. Detta gjorde jag i yttersta hemlighet, då min psykolog och min familj fann det osunt att jag läste så mycket om Wagner, Strindberg, Klimt, Sherman, ja till och med om Carola (fast hon återfanns faktiskt i DN Söndag, mitt enda avsteg från kulturdelen). Återigen blev det stökigt i lägenheten. Trycksvärta som färgade av sig på mina vita pyamasbyxor, pappersremsor som kamouflerades mot den grådaskiga mattan efter mina härjningar med saxen.

Idag har jag bestämt mig för att finna det definitiva och slutgiltiga systemet i galenskapen. Problematiskt blir det först om några timmar, då tidningsbudet leverar en rykande färsk Dagens Nyheter i facket utanför dörren. Jag fasar för stegen i trappen!

Vem är violett i litteraturen?

"Saker att undra över: Varför är bokomslag så sällan lila?". Det kan tyckas vara en oskyldig statusuppdatering. Men hos mig aktualiserade den en rad frågor som länge legat latenta, och snart var det inte längre möjligt att begränsa mina funderingar till fb-kommentarer. Lyser lila med sin frånvaro i litteraturen? Och om den inte gör det, vilka böcker är då lila?

Det är i ärlighetens namn inte lätt att definiera var den lila färgen börjar och slutar, det finns de som föredrar en bred definition där allt från vinrött, mattrosa till indigo ryms. Andra är mer hardcore. Med mitt subjektiva färgsinne intar jag en mellanposition där inslag av rosa godkänns, men absolut inte vinrött, som tillhör ett helt annat spektra.

Att döma av de första kommentarerna på den brännande frågan verkade det finnas en uppfattning om att lila är reserverat för fantasylitteratur. Jag äger faktiskt inte en enda renodlad fantasyroman så när jag närmade mig bokryggarna förberedde jag mig på komma tomhänt därifrån. Det kan tyckas konstigt att jag som ständigt har bokhyllorna i blickfånget inte riktigt visste vad jag skulle finna. En sommar försökte jag mig faktiskt på att organisera böckerna i färgskala, men det gav inte det förväntade intrycket. Tjocka höga fackböcker placerades bredvid den tunnaste pocket enbart på grundval av en färg. Vissa ryggar visste inte heller var de hörde hemma och vacklade mellan flera konkurrerande färger. Snart var böckerna tillbaka i en variant av alfabetisk ordning. Så när jag i morse stegade mot min största bokhylla var jag helt oförbredd på den oerhört rika skörd av lila litteratur jag skulle finna.

Ryggen är det första man ser. Alltså är det den som fäller utslag för om en bok är lila eller ej. Många formgivare har ju inte den goda smaken att de inskränker sig till ett färgspektra när de får fria händer att breda ut sig över både framsida och baksida också. Men Gun-Britt Sundströms nyöversättning av Jane Eyre var otvivelaktigt väldigt lila, det kunde jag inte betvivla. Sylvia Plaths The Bell Jar också, och detsamma gällde den makabra svenska översättningen från sjuttiotalet. Edith Södergrans samlade dikter var det, i 1990-talsupplagan. Och Olof Lagercrantz biografi över Agnes von Krusenstjerna. Nietzsche anses uppenbarligen väldigt lila, då både Om historiens nytta och skada och Så talade Zarathustra omsorgsfullt formgivits i en uppsjö av lila nyanser. Med en välvillig tolkning kan även Den mörka kontinenten – kvinnan, medicinen och fin-de-siècle av Karin Johannisson sägas vara lila (ljuset här inne är inte optimalt, någon annan kanske skulle kanske säga mattbrun). 

Den mörka kontinenten ger nyckeln till när en bok lilafieras. Huvudkaraktären och/eller författaren ska vara en lätt ikonisk kvinna, gärna pendla mellan tillstånd av sjukdom och hysteri och dagdrömmande. Hon ska helst ha varit aktiv (eller ja passiv, neurastenisk) kring sekelskiftet 1900. Om man inte är kvinna, som i Nietzsches fall, och egentligen hellre piskar än identifierar sig med dem, ska man ändå besitta vissa drag som anses kvinnliga: mental obalans, vekhet – you name it.

Här ska påpekas att dessa böcker inte får fullt svängrum över hela det lila spektrat. Egentligen är violett, tänk violer, en bättre benämning. Violett i ljusare nyanser kallas ofta gredelin, medan de mörkare tonerna går mot purpur. Även lavendelblå skulle kunna platsa här, men det är vilseledande då efterledet inkräktar på en annan färgs revir.

Tänk er alltså en borgarfru sitta i en fönsterkarm med en tunn florgardin, kanske stirrande tomt och vansinnigt ut mot trädgården, den som hon aldrig orkar ut i. Tänk ännu hellre Edith Södergrans dikt Violetta skymningar... som är emblematisk i genren: Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer. Men här handlar det snarast om ett återtagande av färgen, kvinnorna framställs knappast som kraftlösa, den rollen är reserverad för mannen (som) icke kommit, aldrig varit, skall aldrig bli... Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen. Och mot slutet av dikten skiftar kvinnorna i nyans, det violetta går mot rött, vi äro de minst väntade och det djupast röda. Hos Ebba Witt-Brattström blir Edith just röd, Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse är en helt igenom röd bok. Kanske tyckte litteraturvetaren eller hennes förläggare att det violetta skulle kunna missförstås, och bara bekräfta en bild som redan bekräftats alltför många gånger.

I mer nyutkommen litteratur verkar lila ha fått en annan status. Då jag har en viss faibless för fin-de-siècle-kvinnor ska det erkännas att urvalet här är mer begränsat, ja egentligen inskränker sig till Monika Fagerholms böcker. Ta Diva där huvudkaraktären snarare än instängdhet står för omåttlig gränslöshet och intellekt. Även Fagerholms senare böcker har haft inslag av violett. Man skulle kunna säga att hon går ett steg längre än Witt-Brattström, då hon utan skrupler omdefinierar det violetta, återgår till Södergrans egen urtid. Det drömska, svårfångade finns kvar, men inte det kraftlösa. 

En boutique som marknadsför sig lila