Hej! Har du också tankar om hur vi beskriver världen?

Vi var vid Stationen. Precis bredvid Stationen finns det ett ställe som heter Katalin. Band brukar spela men inget går ikväll. Nej jag har inte bekantat mej med Uppsala, mest bara här inne i stan. Det man saknar är närheten till havet.

Den svenska sommaren har ett starkt grepp om Sverige.
Det finns tolv bilar i landet som kan förväxlas med polisens fordon.
Det är inte alldeles vanligt att få frågor som inte är dumma.
Ingen som läst New York Times söndagsbilaga de senaste 40 åren kan ha missat honom.
Hon är anti-siestaaktivist och med i Föreningen för rationalisering av spanska tider.
Under Sommar i P1 har Dagens dikt flyttat på sig lite.
Ufo landar i sumpmark hette det där ljudet ur Radioarkivet.
I min hand håller jag fler mikrober än det finns människor på jorden.
Min största rädsla är att förlora allt jag har.

Jag älskar, det kallas för populärpsykologi, mycket egen utveckling. Man lär sej om sej själv. Ha självinsikt. Jag ska på en föreläsning nu i september. Handlar väldigt mycket om hur man uppfattar saker, hur man tänker, ifrågasätta saker.

Jag drömde väldigt konstigt i natt. Jag släckte vid elva. När jag vaknar klockan nio blir man så förvirrad. Jag drömde så mysigt där på slutet, en jättemysig dröm, och så vaknar man klockan nio. Då är det uppförsbacke hela vägen.

Inger berättar hur det var att vänta på ett hjärta.
Alla fabriker har varit nedstängda en vecka så himlen är blå.
Det uppstod en väldig förvirring om vad klockan var.
Människan skulle inte bära samma färg som himlen.
Man sitter här och far omkring i Tumba centrum.
Små djinner gömmer sig i salladsbladens veck.
De flesta barn som kommer från andra länder har aldrig lagt ett pussel.
Abdel, har du "Nisse ligger i soffan"?
Tänker du ofta på Romarriket, att de brottades där också?
Hur kommer det sig att du blev så engagerad i att försvara Gotland?
Går det att se kaffet som den moderna romanens motor?
Kvävs du av din egen potentiella betydelse?
De tatuerade in hjärtan på ringarnas plats.
Det är svårt att flytta organ från en människa till en annan.

Mina dåliga sidor, grubblar typ. Verkligen vara i nuet, det är det som är det viktiga. Det känns som att jag kan lägga ner väldigt mycket energi i jobbet. La ner mer energi på relationer för några år sedan. Mina dåliga sidor ... nej jag är inte så långsint det är jag inte. Men jag kan vara ganska bra på att ta upp saker, så ärlig skulle jag säga.

Jag har alltid cyklat över Stora torget hela mitt liv fast jag har bott här i fyrtio år. Och plötsligt så stannade den där bruden och gjorde en konstig manöver. Och Gamla torget är nån slags Pokémon-station. Det är hur mycket folk som helst. Dom är livsfarliga. Hur tänker man då, om man kör mot rött, man hade kunnat åstadkomma hur mycket olyckor som helst. ”Titta pappa jag fick en Pokémon.” Då var det nån som hade gått in i vardagsrummet. 

Alltså hon var väldigt speciell. Ja jag minns att hon var väldigt speciell. Väldigt speciell i början.

Det visar sig att flera skolor har kvar anonyma människor.
De flesta kunde inte se skillnad på äkta och falska användare.
Om själen är trasig kanske ett eller två attribut kan stärka den.
Därför hoppas vi på en nationell handlingsplan för de bortglömda mänskliga preparaten.
Att låtsas vara någon annan är olagligt i Sverige sedan i juli.
Och vad gjorde jag då? Jo, jag skaffade ett ansiktssolarium.
Bakom femton av dessa twittrare stod robotar.
På glasbordet stod ett riktigt skelett. På huvudet hade den en blå mössa.
Vi fick veta mycket mer om deras skägg än deras själar.
Det var då jag förstod att alla har en personlig död.
 

Jag satt och tittade på Rickard Olsson. Han sa en gång lev en dag som om det var den sista men var nyfiken som om du skulle leva för evigt. Men det där med Jesus hade jag klarat mej utan. Och så på Parksnäckan ordnade jag biljetter som dom fick av mej. Dom är helt inne i folkmusiken. Jag är ganska bred i min musiksmak. Men sen efter en stund när saxofonen tar över, det klarar jag inte. 

Jag gör ju ingen jympa nu. Dom har något som heter softjympa, femtonde augusti börjar det. Jag vill inte hoppa upp och ner från golvet och jag vill inte hoppa. Man skulle springa, och springa i salen. Att man skulle springa så många varv som möjligt, och gärna springa förbi så många som möjligt. Den äldsta är över åttio. Det är mycket puls. Dom gjorde om programmet vid påsk. Vid det första programmet ingick det lite springa.

När han fyllde sjuttion för några år sen, då var han bra. Nu har han anpassat sej. Han vill bara äta påsmat som är gelé och sås.

Renoveringen kan sluta i renovräkning.
Det blir nästan lite dammigt av mjölet i luften.
Och renarna beter sig konstigt, och folk beter sig konstigt.
Finns det till och med parasiter som gör oss psykiskt sjuka?
Det kan ju bli stort, det kan bli som Gällivare.
Den enda skillnaden mot andra fiskar är att de är djärvare och lever farligare.

Men getingarna vill jag inte ha där. Nu har jag en pepsiburk på balkongen. Det har jag inte gjort på många år. Ja och tulpanblad i, dom är ju giftiga. En tulpan med strimlade blad, jag har försökt förklara för honom att det är dyrt.

Idag är det t.ex. 46 grader och sandstorm i Falluja.

Det finns bara ett Kina men var och en kan göra sin tolkning av det.
Lyckan har ökat i 42 av 55 länder.
Österrike har valt en ny president men vet fortfarande inte vem det är.
Det går inte att öppna en tidning på Grönland utan att läsa om uran.
(Hej! Har du också tankar kring hur vi beskriver världen?)
Förra året revs halva bostadsområdet Ullspiran.
Det fanns ingenting mellan horisonten och hennes hus.

Sen slutade han komma, det var typ som han varit med. Leka, träffas, det var så sjukt.

"Jag tänkte att jag skulle skriva om sjukdomen, formulera den från insidan"

Projektet Hälsolitteracitet är ett samarbete mellan språkvetare och vårdvetare. Bland materialet som undersöks ingår bloggar skrivna av föräldrar till barn med medfödda hjärtfel. Man försöker till exempel utröna hur föräldrarna tillägnar sig medicinsk terminologi, hur de kommunicerar och delar sina erfarenheter sinsemellan. Kommunikationen sker så att säga inte bara uppifrån och ner, från läkare till anhörig/patient. Kanske som en avknoppning på projektet skriver nu studenter på institutionen uppsatser om depressionsbloggar, hur folk delar sin svärta med varandra. Tanken slog mig att också jag skulle kunna undersökas, eller rättare sagt min blogg, då den alltmer utvecklats till att handla om bipolaritet. Jag vet inte om jag skulle vara helt bekväm med att bli beforskad på det sättet, även om jag inser värdet i det.

Det tänker jag på när jag läser Dagar bland skuggor, träd och vatten av författaren och poeten Kristian Lundberg. Han värjer sig mot diagnosen – benämningen – som är densamma som min, skriver någonstans att han ”spottar på det”. I stället försöker han skriva om Sjukdomen, eller kanske om omöjligheten i att beskriva den. Att, som jag nu vill, skriva om boken som en gemensam erfarenhet, som något jag delar med honom, måste då bli en förenkling.

Om jag förstår det rätt (texten är inte kronologisk) hade han ett antal skov i tonåren och tidig vuxen ålder. Sedan har han varit fri länge, många många år. Och så får han ett anfall igen, kanske det värsta han varit med om. En kärlek är inblandad, som på samma gång är den som räddar honom som sätter igång skovet. Hon finns där, även i sjukdomen, ”hennes försök att svara på sitt språk, nå in till mitt språk”. Han ber henne gå. Hon går.

Det finns två språk, det friska och det sjuka, det synliga och det osynliga. Alla försök att beskriva sjukdomen inifrån är dömda att misslyckas, tycks han mena.  

Det fanns den plan, en sorts vag idé. Jag tänkte att jag skulle skriva om sjukdomen, formulera den från insidan, öppna upp hemligheten, låta andra se exakt vad som skedde och sker.

   Det var omöjligt. Den som lever i sjukdomen kan inte se det som sker. Och efteråt, när krampen släpper, ja, det går inte att förklara vad som har skett. Ändå. Jag försökte just detta. Gång på gång. Det enda som blev verkligt var just det enkla i att det inte fanns någonting att säga, det fanns ingenting att lyssna på.

Jag har också varit där, gång efter annan har jag försökt skriva om och i sjukdomen. Det har funnits ett dubbelt syfte, ett litterärt ett mer omedelbart kommunikativt. Sjukdomen är min mest ovanliga erfarenhet, det är också i den jag behövt som mest hjälp. När jag skrivit här på bloggen har jag använt läkarterminologin – bipolär typ 1, hypomani, antipsykotika, neutralt stämningsläge, bristande/god formell kontakt. Jag har tänkt att det är begripligt, konkret, inget hokus pokus: örter sorterade efter örter, fiskar bland havets djur, träd efter namn och hemvist, fåglar efter deras färger, människa efter människa, istyper efter istyper, oceaner efter sina djup. Och jag tror att jag har nått fram, att jag skrivit med ett friskt språk till friska människor. Men jag undrar om jag bara gör samma jobb som 1177 Vårdguiden och DSM, bockar av symptom.

Vi satt i detta enda samtal, runt ett anonymt bord. Det var fyra människor från mottagningen, personal. Och så fanns jag där, jag var så ung. En läkare sade: ”Har du gjort någonting riktigt huvudlöst, någonting riktigt dumt, som att köpa en sak du inte har råd med? Du har kanske blivit så där riktigt arg utan anledning?”

   Han talade ett språk jag aldrig kom att förstå, aldrig kunde förstå.

Men det andra sättet, det mer litterära, har visat sig vara ännu mer omöjligt. Visst har jag skrivit mycket när jag varit sjuk eller på gränsen till sjuk (nu undviker också jag den mer kliniska benämningen) – jag har velat ta vara på tillfället, den välbekanta skrivkrampen är som bortblåst, så många tankar som ska hinna sammanfogas innan jag faller ihop i en hög, jag är miljontals signalsubstanser som skjuts iväg genom en obegriplig värld. Efteråt, när jag läser dessa texter, märks det att jag hade många idéer och att associationerna var ovanligt fria; strukturen – det där mönstret som jag försökt avtäcka – går däremot inte i efterhand att urskilja. En frisk läsare kan antingen läsa dessa texter som en slags utkast som måste bearbetas för att finna sin form – eller som rena sjukdomstexter, och med det uppnås ingen förståelse, inga avstånd överbryggs.

Att skriva om sjukdomen och samtidigt i sjukdomen har jag inte mäktat med; när jag är på väg tillbaka, i ett slags gränsland, skriver jag med de friska ögonen – för att bli förstådd. I efterhand, när jag är återställd, ser jag sjukdomen liksom på avstånd; det hände ju egentligen ingenting alls, allt fanns i mitt huvud – jag var inte promiskuös, jag tog inte sms-lån, och framför allt var det ingen annan än jag som lade märke till de spännande dramer som utspelade sig mellan mig och andra människor. Jag var mest bara jobbig och krävande.

Kristian Lundberg vidhåller sitt misslyckande, omöjligheten att hitta ett språk för Sjukdomen. Och jag vet inte om de bilder han målar fram säger något för den som inte varit där, men när han skriver

Det synliga: en städad tvårumslägenhet på Köpenhamnsvägen.

och sedan (om det osynliga)

Det är en tung fuktig eftermiddag med smak av aska, med smak av dy, näckrosor, slingrande rötter som omsluter min kropp.

Och jag vet att jag är en ensam flicka, kanske tolv år, och jag slår med en käpp i det höga gräset. Jag slår efter ormar. Det höga gräset. Hästarna. Det kommer till mig. Alltid. En ung flicka med en stav. Det höga gräset. Ormarna.

då känner jag igen bilderna. Det är bilder som liknar dem som återfinns i Ann Jäderlunds poesi, och det är bara i det sjuka tillståndet som dikterna på riktigt känns. Rytmen i samlingen  Mörker mörka mörkt kristaller, Emily Dickinson i Jäderlunds översättning: Gång på gång är skogarna rosa. I en analys beskrivs Jäderlunds dikter som att de ”vill beröra, suggerera, ta läsaren till gränsen för vad han eller hon klarar av. Den vet var läsaren är språkligt sensitiv och mottaglig, och använder sig av det. Det sker inte utan aggressivitet, inte heller utan maktanspråk."

Men vad säger detta annat än att jag är mer mottaglig för Jäderlunds språk när jag är sjuk? Och att jag då strävar efter att nå just gränsen för vad jag klarar av? Det säger till exempel inte något om Ann Jäderlunds psykiska tillstånd, eller Emily Dickinsons, eller för den delen Edith Södergrans (vars dikter jag också återkommer till). Det här blir ingen förklaring, det blir en utvikning, där jag bara tappar läsare som tror att de ska förstå något om bipolaritet. Och bilderna löper också risken att få sjukdomen att ses som något vackert, upphöjt – vilket jag också tror när jag är sjuk på riktigt – när jag har passerat någon slags gräns: Alla som överträtt en sådan gräns vet att bakom den så blir man en annan. Det går till och med att säga att man blir en annan bara av att tänka att man skall passera en sådan gräns. Också denna formulering från Lundberg låter som att det ryms en hemlighet i sjukdomen, vilket är precis det han försöker skriva sig bort ifrån.  

Det går inte heller att komma till ett avslut, varken här eller hos Lundberg. Det går fortfarande inte att förstå hur ett ljus /.../ ett slags förhöjd intensitet i den synliga världen bara yttrar sig som sömnlöshet, akutbesök, oräkneliga telefonsamtal. I stället kanske en beskrivning av det friska kan bli sannare, att låta förstå att det är det som är det vackra.

...  jag tänkte aldrig att det skulle finnas en hemlig undertext i det som blev uttalat mellan oss.

... kunde se svalor som bara var svalor, kunde skriva utan att tro att det var verkligare än det som fanns i rummet.