Vad ska boken heta?

Av förklarliga skäl är titlarna i inlägget inte kursiverade.

"One of the few great novels"

Kommentar till ett stjärnfall. Kallare än Kargil. Rädslans geografi. Låt den rätte komma in. Drottningens juvelsmycke. Eller den anglofila varianten: Wuthering Heights. The New York Trilogy. The Grass is Singing. Pride and Prejudice. Light in August. Några av böckerna tillhör mina absoluta favoriter, andra gör det inte, någon har jag inte ens läst. Men smaka på titlarna. Om du inte redan gillar författarna så gör du det nu. 

För att omvandla estetiken till statistik så verkar tricket vara att kombinera två till fyra ord, något konkret element med något mer abstrakt. Kommentar till ett stjärnfall börjar i det torra, nästan byråkratiska för att sluta i den högst poetiska bilden av ett himlafenomen. Jag hisnar och tänker att Eyvind Johnson är den mest virtuosa av titelsättare. Om det inte vore för titlarna är det osäkert om jag i dag hade läst Drömmar om rosor och eld och Strändernas svall. Den första är brinnande röd och den andra svalt blå, ljusgul, vit. Jag minns att jag öppnade dem andaktsfullt, och blev aningen besviken på Drömmar om rosor och eld, för att den inte riktigt levde upp till titeln; jag hade velat ha mer rosor mer eld. Kanske borde Johnson även här infogat något torrt som ”protokoll” eller ”diktat”. 

Medan Eyvind Johnson tillhör allmänbildningen är det färre som känner till eller har läst Carina Rydbergs tunna debut Kallare än Kargil. Som jag minns det en av hennes bättre, något om en ensam backpacker i norra Indien med självdestruktivt beteende som upplever trevande vänskaper mellan jointer och amöbadysenteri. Men det är framför allt något med atmosfären, något på samma gång ödsligt som kittlande; ett stämningsläge som jag då och då upplever och som jag tänker på som Kallare än Kargil. Jag tackar Rydberg för att hon har myntat ett nytt begrepp, även om det bara är jag som använder det. 

Rydberg är knappast ensam om att använda geografiska namn för att beteckna stämningar. Ta Emily Brontës Wuthering Heights, på svenska Svindlande höjder. Titeln säger inte bara något om Catherine och Heathcliffs känslor för varandra, utan är också namnet på gården där Catherine bor. De avsides belägna gårdarna på heden får en nästan mytisk betydelse, och när de förälskade rusar över kullarna gör de det inte  planlöst; Emily Brontës värld är lika strukturerad som någonsin Midgård. 

KAN inte låta bli. Dave Allens Wuthering Heights-parodi:

http://www.youtube.com/watch?v=OOWsBW-OvTs

Korta titlar har fördelen att de syns bra, här t.ex. Mimesis och Dracula.

Med bra titlar kommer man långt. Själv är jag usel på att sätta dem. De finns sällan där från början och när jag efteråt rådbråkar min hjärna hamnar jag så gott som alltid i det krystat fyndiga eller rent kryptiska. Ett av felen kan vara att jag inte alltid är på det klara med vad jag skrivit. I ett textsamtal på en skrivarkurs blev jag plågsamt medveten om att ingen som läst min dikt Höga hästar i norr förstod vad titeln syftade på. Jag hade tänkt att huvudkaraktären i dikten, en kollega på jobbet, var någon som trodde sig förmer än andra (satt på höga hästar) och då förebilden dessutom kom från Gästrikland (norr) kändes det...ja, fint. Men karaktären framställdes mer som tragisk än snobbig, och det norrländska perspektivet fanns snarare i mitt huvud än på pappret. 

Språkrådet korrar Malin

Det krävs mod för att skriva det här. Jag vet inte hur jag ska gå i land ro iland med det. Ingen arbetsgivare kommer efter detta att vilja ta i mig med tång, i alla fall inte någon inom mediebranschen, förlags-branschen eller utbildningsväsendet. Samtidigt måste det anses ödmjukt att blotta sina mina svagheter och tillkortakommanden. Och kanske, kanske kan bara det att man en visar att man är medveten om dem vara ett steg i rätt riktning. 

Varje dag blir jag varse att jag lider av ett handikapp; det har länge varit osynligt för mig men nu verkar det blomma ut i full skala idiom-kontamination. Det är plågsamt tydligt i detta nu, men också när jag kommenterar eller, än värre, statusuppdaterar på Facebook facebook. Där ska det gå snabbt och det blir patetiskt att slå upp ord och kolla stavningsregler för att skriva att "nu har jag varit ute på en löprunda löparrunda igen" undvik raka citattecken. Även om ingen ser det känner jag hur den dolda webbkameran hånskrattar åt mig. När jag korrläser texter - ja, jag vet, det kan låta paradoxalt att jag får göra det - ger varje citattecken blixtrande migrän genomgående, se till att skilja mellan tankstreck och bindesteck. Och när jag försöker göra om traskriberingar till fungerande text blir det kortslutning i hjärnan vid varje försök att hitta synonymer till "mycket, enormt, väldigt, oerhört", de vanligast förekommande orden i de texter jag numera arbetar med. Oftast slutar det med att alla framförställda attribut stryks var försiktig med grammatiska termer som du inte behärskar. 

Kanske är det redan nu uppenbart vad det är frågan om. Mitt modersmål är i gungning. Då syftar jag inte på svenskans status rent generellt och om du missuppfattade mig beror det inte på att du är trög utan på att jag uttrycker mig oprecist abrupt tilltal. Vad jag menar är att jag inte behärskar svenskt skriftspråk; i tal gör jag det inte heller men där saknar jag ambitioner. Än så länge har ingen påtalat problemet, men jag misstänker att det beror på att alla vet att jag är känslig för kritik. Särskilt när det kommer till språkliga misstag ofullständig sats. Ingen vill klä av kejsaren hans hennes kläder. Nu gör jag min egen striptease felkonstruktion.

Vi börjar med lite historik omotiverat byte av tilltal. Jag lärde mig började att skriva innan jag lärde mig läsa, i fem-sexårsåldern. Under lågstadietiden hade jag en oerhört inspirerande lärare klyscha som uppmuntrade klassen att skriva "händelseböcker" så kallade händelse-böcker. Hon rev ut linjerade ark ur skrivböcker, så många vi behövde, och gav oss färggranna papper av styvare kvalitet till framsidorna. Jag utnyttjade möjligheten flitigt och har fortfarande kvar ett tjugotal alster som främst kretsar kring sjörövare, troll, flyktingar i Sibirien och långväga resor med båt och luftballong. I trean påbörjade jag ett projekt om en pojke som rymde hemifrån och reste med pirater jorden runt reste jorden runt med pirater. Varje gång jag skrev tog fröken ner jordgloben från en hylla så att jag kunde ge korrekta platsangivelser och mitt projekt följdes med intresse. Men någonstans i trakterna av Godahoppsudden gav jag upp krystad fyndighet och slängde de kanske 80 sidorna i papperskorgen omotiverad utvikning. När jag nu går igenom de händelseböcker som blev kvar lögn, de finns nerpackade i förrådet slås jag av min osäkerhet vad gäller skiljetecken. Det märks inte minst i på att jag förväxlar varför historiskt presens? kommatering med kolon och följaktligen skriver: "Vi måste gömma oss i rishyddan: skrek Vildvippa". Jag hade också en förkärlek för citattecken citationstecken och placerade dem i de mest barocka positioner, runt namn, platser samt uttryck som bara jag tyckte var värda att lyftas fram. Något som inte syns på datorn var att tecknen konsekvent var felvända.

Man skulle kunna tro att jag med tiden började förstå vilka regler som tillämpas vid citat. Ett barn är ett barn, och repetition är kunskapens moder osv. slitet uttryck, pratigt. Jag läste och skrev, skrev och läste, och det tog flera decennier innan jag insåg att jag inte var stort bättre än en normalbegåvad åttaåring falsk blygsamhet. I dag vill jag skylla citatproblematiken kanslisvenska på att jag läser för lite på svenska och för mycket på engelska. Olika regler tillämpas - så mycket vet jag - men så fort jag slår igen regelverken har språkområdena flutit ihop. Och vad gör man när man har ett problem som inte går att rätta till? Man flyr. En flyr. Jag flyr. Jag slutar citera. Eller så gör jag citaten till mina egna; som författare får man stjäla, n'est pas? onödig kodväxling Ett tag gick det så långt att jag utarbetade en hel poetik för att komma runt citat, ja, snart sagt alla skiljetecken. Jag upptäckte den fantastiska medvetandeströmmen, som inte bara var fantastisk för att jag kunde sätta mig själv och mina tankar i världens centrum. Den gav dessutom fördelen att jag slapp ha dispositionen klar för mig innan jag slog mig ner framför tangentbordet. Till förlag tillkännagav jag att jag gick i Woolfs, Prousts redundant genetiv och Joyces fotspår ja, tyvärr skrev du nästan så men sanningen var snarare att jag kunde skriva fortare och slapp rytmfall då jag inte behövde bekymra mig om skiljetecken. För att göra det oklar syftning något mer trovärdigt skrev jag en stapplande text  om Mollys flödesmonolog i Ulysses utifrån Kristevas teorier om vadå?

Men flödena ebbade ut. Alla poesikurser som fanns att ta var avbockade och jag ansåg inte längre att den 1800-talsromantiska modellen med rödvin, gift och sena nätter kunde leda till hur mycket inspiration som helst. Jag var trött på språkmaterialismen, utan att riktigt veta vad den stod för. Jag överanvändning av första person singular pluggade journalistik under något år och sedan vidtog en herrans massa år på Språkvetenskapligt centrum, i på Engelska parken där jag försökte mig på att skriva något som skulle kunna kallas vetenskapligt felaktig kronologi. Till och med jag insåg att flödesskrift inte hörde hemma där.

Det senaste året har jag pluggat Svenska och nordiska språk. Trots att jag alltid precisera "alltid" har rört mig inom det humanistiska fältet, med undantag för ett antal år på konstskolor observera det vidgade textbegreppet! är det kanske först nu mitt handikapp helt kommit i dagen är ditt cv relevant i sammanhanget? Saker som jag tidigare har haft en lättsam attityd till, för att jag trott att jag behärskat dem, bringar mig nu enorma svårigheter. Bara för att var och varannan självutnämnd språkpolis hötter med näven så fort en särskrivning dyker upp är problemet inte ur världen. Självklart vet jag att det inte heter "sjuk sköterska" eller "Stenugns pizza", men i stället har jag drabbats av det som inom andraspråksinlärning kallas negativ transfer akribi tack. Jag drar särskrivningsskräcken så långt att jag ihopskriver allt. Trots att Språkrådet rekommenderar "i dag", "i kväll", "i stället", "i och för sig", "över huvud taget" och "framför allt" har jag alltid, utan att blinka, föst ihop orden. Det här är allvarligt, men kanske förlåtligt. Vad värre är de flagranta misstag och rena felaktigheter jag gjort mig skyldig till. Att göra anspråk på att behärska svenska och samtidigt skriva "försent", "tillsist" och "halvsju" är bara löjligt. Under en övergångsperiod har en krypande aning sagt till mig kan en aning säga något? att något inte stämmer, något är uppåt väggarna fel. Alltså har jag aldrig kommit för sent i sms, skrivit alla klockslag med siffror och tagit till chattspråk som "iofs". Men till skillnad från citattecken, som jag hur jag än gör alltid felplacerar, börjar jag sakta men säkert erövra svenskans särskrivningar. Det händer allt mer alltmer sällan att jag behöver göra Google-testet och skriva in två alternativa förslag och sedan kolla hur många träffar särskrivningen respektive ihopskrivningen ger, för att sedan välja det vanligaste efter den tveksamma princip som säger att majoriteten alltid har rätt meningen kan med fördel styckas upp.

Ett riskfritt sms.

Det värsta är den retroaktiva skammen. På en kurs i våras förklarade läraren, utan att specifikt peka ut mig, att semikolon alltid förbinder fullständiga satser. Under hela mitt liv har semikolon varit min bästa vän - har jag trott. Men icke, texter som genom ett enkelt skiljetecken skulle ge sken av intellekt och stilistisk säkerhet, tveksam kommatering måste ha fått examinatorer, kursare och skrivarkurs-deltagare att le i mjugg och ta sig för pannan eftersom jag helt missat satsregeln. Och ändå, som den återfallsförbrytare jag är, är undvik dubbla verb jag genast tillbaka på brottsplatsen högstämt, onödigt pretentiöst. Det här inlägget borde egentligen få vila någon dag. Först i morgon eller i övermorgon hade jag med tryggheten i behåll kunnat gå igenom det med rödpenna och kritisk blick. I dag blir det tyvärr bara guldstjärnor.

Jag vet vad jag måste göra och ändå gör jag det inte. Överjaget Freud är död eller Språkrådet är hela tiden där och pekar på mina brister. Och det finns säkert fel som de det inte ser. Det måste finnas sjok av störande upprepningar, det måste finnas utelämningar av för satserna nödvändiga ord. Men vi säger du säger att det bara är tecken på slarv, lättja, snabbhet och iver. Helt klart förlåtliga synder, i jämförelse med vadå?

Vem är violett i litteraturen?

"Saker att undra över: Varför är bokomslag så sällan lila?". Det kan tyckas vara en oskyldig statusuppdatering. Men hos mig aktualiserade den en rad frågor som länge legat latenta, och snart var det inte längre möjligt att begränsa mina funderingar till fb-kommentarer. Lyser lila med sin frånvaro i litteraturen? Och om den inte gör det, vilka böcker är då lila?

Det är i ärlighetens namn inte lätt att definiera var den lila färgen börjar och slutar, det finns de som föredrar en bred definition där allt från vinrött, mattrosa till indigo ryms. Andra är mer hardcore. Med mitt subjektiva färgsinne intar jag en mellanposition där inslag av rosa godkänns, men absolut inte vinrött, som tillhör ett helt annat spektra.

Att döma av de första kommentarerna på den brännande frågan verkade det finnas en uppfattning om att lila är reserverat för fantasylitteratur. Jag äger faktiskt inte en enda renodlad fantasyroman så när jag närmade mig bokryggarna förberedde jag mig på komma tomhänt därifrån. Det kan tyckas konstigt att jag som ständigt har bokhyllorna i blickfånget inte riktigt visste vad jag skulle finna. En sommar försökte jag mig faktiskt på att organisera böckerna i färgskala, men det gav inte det förväntade intrycket. Tjocka höga fackböcker placerades bredvid den tunnaste pocket enbart på grundval av en färg. Vissa ryggar visste inte heller var de hörde hemma och vacklade mellan flera konkurrerande färger. Snart var böckerna tillbaka i en variant av alfabetisk ordning. Så när jag i morse stegade mot min största bokhylla var jag helt oförbredd på den oerhört rika skörd av lila litteratur jag skulle finna.

Ryggen är det första man ser. Alltså är det den som fäller utslag för om en bok är lila eller ej. Många formgivare har ju inte den goda smaken att de inskränker sig till ett färgspektra när de får fria händer att breda ut sig över både framsida och baksida också. Men Gun-Britt Sundströms nyöversättning av Jane Eyre var otvivelaktigt väldigt lila, det kunde jag inte betvivla. Sylvia Plaths The Bell Jar också, och detsamma gällde den makabra svenska översättningen från sjuttiotalet. Edith Södergrans samlade dikter var det, i 1990-talsupplagan. Och Olof Lagercrantz biografi över Agnes von Krusenstjerna. Nietzsche anses uppenbarligen väldigt lila, då både Om historiens nytta och skada och Så talade Zarathustra omsorgsfullt formgivits i en uppsjö av lila nyanser. Med en välvillig tolkning kan även Den mörka kontinenten – kvinnan, medicinen och fin-de-siècle av Karin Johannisson sägas vara lila (ljuset här inne är inte optimalt, någon annan kanske skulle kanske säga mattbrun). 

Den mörka kontinenten ger nyckeln till när en bok lilafieras. Huvudkaraktären och/eller författaren ska vara en lätt ikonisk kvinna, gärna pendla mellan tillstånd av sjukdom och hysteri och dagdrömmande. Hon ska helst ha varit aktiv (eller ja passiv, neurastenisk) kring sekelskiftet 1900. Om man inte är kvinna, som i Nietzsches fall, och egentligen hellre piskar än identifierar sig med dem, ska man ändå besitta vissa drag som anses kvinnliga: mental obalans, vekhet – you name it.

Här ska påpekas att dessa böcker inte får fullt svängrum över hela det lila spektrat. Egentligen är violett, tänk violer, en bättre benämning. Violett i ljusare nyanser kallas ofta gredelin, medan de mörkare tonerna går mot purpur. Även lavendelblå skulle kunna platsa här, men det är vilseledande då efterledet inkräktar på en annan färgs revir.

Tänk er alltså en borgarfru sitta i en fönsterkarm med en tunn florgardin, kanske stirrande tomt och vansinnigt ut mot trädgården, den som hon aldrig orkar ut i. Tänk ännu hellre Edith Södergrans dikt Violetta skymningar... som är emblematisk i genren: Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer. Men här handlar det snarast om ett återtagande av färgen, kvinnorna framställs knappast som kraftlösa, den rollen är reserverad för mannen (som) icke kommit, aldrig varit, skall aldrig bli... Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen. Och mot slutet av dikten skiftar kvinnorna i nyans, det violetta går mot rött, vi äro de minst väntade och det djupast röda. Hos Ebba Witt-Brattström blir Edith just röd, Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse är en helt igenom röd bok. Kanske tyckte litteraturvetaren eller hennes förläggare att det violetta skulle kunna missförstås, och bara bekräfta en bild som redan bekräftats alltför många gånger.

I mer nyutkommen litteratur verkar lila ha fått en annan status. Då jag har en viss faibless för fin-de-siècle-kvinnor ska det erkännas att urvalet här är mer begränsat, ja egentligen inskränker sig till Monika Fagerholms böcker. Ta Diva där huvudkaraktären snarare än instängdhet står för omåttlig gränslöshet och intellekt. Även Fagerholms senare böcker har haft inslag av violett. Man skulle kunna säga att hon går ett steg längre än Witt-Brattström, då hon utan skrupler omdefinierar det violetta, återgår till Södergrans egen urtid. Det drömska, svårfångade finns kvar, men inte det kraftlösa. 

En boutique som marknadsför sig lila