Fredrik Uhrbom – löparen som inte ropar på vargen

Uhrbom först i klungan.

Tröttheten sätter in, men han är fortfarande på benen.

Det som hände var först obehagligt på ett chockartat vis, sedan blev det nästan lustigt, för att slutligen landa i något återigen kusligt.

   Himlen var klarblå, det var precis lagom varmt i skuggan på läktarna, och Mikael Ekvall hade precis fixat 7 poäng till Sverige genom att springa in på fina 29:28:71. Sedan noterade jag förvånat att andre svensk på väg mot upploppet var Adil Bouafif, förra veckans SM-segrare på 10 000 m. Han hade sett trött och sliten ut genom hela loppet, och vid nästan varje passering vid vätskekontrollen drack han vatten och baddade en tvättsvamp mot pannan. Och nu var Adil alltså förbi den tredje löparen i blågult, förbi löparen som vi inte riktigt visste vem det var, men som hållit ställningarna ganska bra med bara Mikael Ekvall och en finne framför sig. Det visade sig dock snabbt att det inte var Adil som hade ökat, utan den tredje löparen som – ja, plötsligt befann han sig på banan alldeles nedanför oss, och det var som att han börjat springa på stället. Kroppen vek sig alltmer bakåt, men han fortsatte pendla med armar och ben. Blicken var galen, på det där sättet som man annars bara ser på film. När sjukvårdarna rusade in på arenan verkade han fortfarande, någonstans, inställd på att fullfölja loppet (även den som kommer sist i grenarna i Finnkampen får poäng, 1 värdefullt poäng till laget). Han uppförde en utdragen dans, alltmedan benen vek sig mer och mer. Inte förrän en sjukvårdare tog honom under armarna gav han efter, föll ihop i längdhoppsgropen, och bars ut på en bår, liggandes på magen med händerna knäppta över huvudet. Jag tänkte att han grät – om han var vid medvetande.

   ”Det här ser fruktansvärt otäckt ut, men det är oftast inte så farligt som man kan tro när man ser det. Det handlar om vätskebrist”, sa kommentatorn Jacob Hård. Vi förstod att han var reserv för Olle Walleräng, som ville spara sina krafter till söndagens 5000 m. Helt enkelt en oerfaren löpare, som inte visste att disponera sina krafter, tänkte jag då. När jag kom hem googlade jag ”kollaps+finnkamp” och fick en träff där löparen uttalade sig och sa att han mådde bra, ja han skulle på kräftskiva och var till och med på partyhumör. Dilettant, konstaterade jag, även om jag inte kunde komma ifrån att han hållit jämna steg med de absolut bästa i 9700 m.

Röda siffror i ett tomrum

Första gången: alla äter sallad i plastförpackningar på tåget, väl framme i Göteborg besöker vi Botaniska trädgården innan vi tar spårvagnen ut till Slottsskogen. Ett fyllo sjunger ”Flickorna i Småland” på repeat, han är något malplacerad bland alla fitnessmänniskor i neonfärger som trängs runtomkring. Vi sätter på oss våra nummerlappar, jag får hjälp att fästa chippet i skon, vågar inte göra det själv, så mycket hänger på att det funkar! I en backe vid startområdet trängs hundratals löpare för att tömma sina blåsor, jag har aldrig sett så många könsorgan blottade på en och samma gång. Själva loppet har bleknat i minnet, kvar finns alla människor musiken, krampkänningen vid 15 km och ruschen när jag passerat Poseidon på Avenyn. Klockan stannar på 1:46:57, jag är nöjd, har genomfört min första halvmaraton! Sedan äter vi wok på Centralstationen och tar Varvståget hem, jag börjar må riktigt illa, kroppen säger ifrån, på jobbet dagen efteråt blir jag omplacerad till småbrev för att jag inte klarar att stå upp och sortera. Samma år springer jag St. Eriksloppet i Stockholm, jag förbättrar min tid ett par minuter, men lovar mig själv att aldrig mer springa halvmaror. Träning ska handla om välbefinnande, och det här är så långt man kan komma från det, särskilt efteråt när mina tarmar vänds ut och in.

Men det har gått fem år sedan dess nu, och löften är till för att brytas. Jag säger till mig själv att jag visserligen inte var otränad 2007, men att jag till exempel kvällen innan St. Eriksloppet obekymrat sörplade drinkar med någon som sa att hennes klänning matchade rulltrappan i det då nybyggda Uppsala Konsert- och Kongress. Det var ingen dålig kväll, ändå kan man inte komma ifrån att jag saknade sinne för prioriteringar. Inför den, i jämförelse med halvmarorna i Stockholm och Göteborg, betydligt mindre flashiga Runrundan nu i sommar förberedde jag mig ordentligt. Kvällen innan joggade jag ett par kilometer i lugnt tempo för att få igång blodcirkulationen, åt kolhydratrik mat och såg ett, och inte som brukligt tio, avsnitt av The Wire – innan jag kröp i säng vid tiosnåret med en betryggande Atarax på tungan.

Haruki Murakami inleder sin bok What I talk about when I talk about running med ett parti som också jag vill tillämpa på mina reflektioner om löpning: ”There’s a wise saying that goes like this: A real gentleman never discusses women he’s broken up with or how much tax he’s paid. Actually, this is a total lie. I just maid it up. Sorry! But if there really were such a saying, I think that one more condition for being a gentleman would be keeping quiet about what you do to stay healthy (…). As everybody knows, I’m no gentleman, so maybe I shouldn’t be worrying about this to begin with, but still, I’m a little hesitant about writing this book. This might come off sounding like a dodge, but this is really a book about running, not a treatise on how to be healthy”. För min del handlar i och för sig frånvaron av hälsoråd mer om att jag inte har några råd att ge än att jag vill framstå som gentlemannalik. Just nu sitter jag till exempel i en ergonomiskt mycket ohälsosam position framför datorn, matar mig själv med snus och tandbeläggningsframkallande drycker, och jag struntar högaktningsfullt i att klockan börjar närmar sig tre på natten. Men, för att detta överhuvudtaget ska vara genomförbart, utan akut kollaps av trötthet och nikotinförgiftning, har jag tidigare under dagen kört ett ordentligt träningspass.

Finska hockeylöpare i höstsol

Jag har länge tänkt att det inte finns så mycket att säga om löpning. Oftast är bara en person involverad, denna någon rör sig framåt i varierande tempo (okej, inte långsammare än säg 6 min per km för att få kalla det löpning), inte sällan på samma gator i Fålhagen och Sala Backe eller på samma löpband på Friskis & Svettis. Mycket lite försiggår i huvudet under den tid då kroppen arbetar: ”I just run. I run in a void. Or maybe I should put it the other way: I run in order to acquire a void” som Haruki Murakami uttrycker det. Sedan fortsätter han med att säga att det i tomrummet då och då kan sippra in en tanke, som finns där som ett moln på himlen, ett moln som han observerar och som sedan drar förbi och försvinner. Det låter lite som mindfulness, och just den formen av förhöjt medvetande kan acceptera, och till och med uppskatta. På freestylens tid sprang jag ofta ackompanjerad till musik, gärna till något högt älskat blandband, och visst händer det fortfarande att jag tar fram MP3:n. Men jag orkar aldrig lägga över något nytt från datorn; visst tycker jag fortfarande om Bruce Springsteen, Glasvegas och Shout Out Louds, och Cat Powers ”The Greatest” är precis så lång så att den räcker från port till port när jag är ute på min standardrunda, men plattorna börjar ändå kännas nötta vid det här laget. Ett tag försökte jag förena kroppslig och själslig njutning (?) och lyssnade på föredragsserier om kristendomens tidiga historia, perceptionsteori och amerikansk 1900-talslitteratur, samtidigt som jag pinnade på under högspänningsledningarna vid Årstafältet. Men allt som oftast, särskilt när det gällde perceptionsteori, försvann mina tankar in i tomrummet, och när jag kom att på jag faktiskt lyssnade på Professor X var det för sent att hitta tillbaka in i resonemanget.