Karolina och jag: nittiotalet revisited

1997 är året då jag börjar gymnasiet. Det är nu allt ska börja – tänker jag. Äntligen ska jag får vänner som är intresserade av samma saker som jag, vänner som är allmänbildade och som inte föraktar studier. Förväntningarna infrias, och infrias inte. Katedralskolan har anor, här har undervisning skett sedan tidigt artonhundratal, på det som då hette Uppsalas Högre Allmänna Läroverk. Skolan är byggd i nyklassisk stil, det första som möter en när man kommer in genom de tunga portarna är en byst av Strindberg, när man går upp för trapporna mot den aulan kan man beskåda väggmålningar med motiv från antiken. Åtminstone är det så jag minns det, jag förmår inte att plocka fram dagböckerna från Ordning & Reda och läsa hur jag faktiskt beskrev det då, när jag gick där. I stället låter jag Karolina Ramqvist göra jobbet, återkallar mina bilder genom hennes beskrivningar, visserligen av en annan skola, men ändå inte: ”Träportarna som leder in i skolan är tunga med gnisslande gånggärn och när man kommer innanför dem leder nya trappor till nya, nästan lika tunga dörrar och stora skumma trapphallar. Bakom halvfranska pardörrar ligger korridorer med cementmosaikgolv och gustavianskt blekgrå träbänkar längs väggarna. Det är överraskande lite ljus därinne.”

På Katte går de vars föräldrar jobbar på radion, är psykologer och läkare. De som inte har turen att bo i upptagningsområdet, i Luthagen, måste söka till specialinriktningar, till elitklasser, för att få gå där. Jag börjar i Classe Francaise. Jag är duktig i franska, men knappast någon stjärna förstår jag när jag hör en klasskompis obehindrat berätta om sin sommar i Nice på det främmande språket. En annan tjej säger att hon pratar bäst franska när hon är full, vilket både imponerar på mig och gör mig skrämd, då jag nästan aldrig druckit alkohol och än mindre varit berusad i sällskap med fransmän. En tredje tjej hoppar av redan efter ett par veckor eftersom hon ska till Paris för en modellkarriär. Fast henne ser de andra ändå ner på, skolan är viktig för dem, liksom för mig; och talar verkligen den här tjejen som kom in som reserv sanning om Paris? Hon är den första som slutar, efteråt blir vi fler. Men om jag önskade mig allmänbildade klasskompisar har jag verkligen fått det. Till råga på allt är de världsvana, de är lagom diskret sminkade och klär sig genomgående i beiga stretchjeans från Filippa K och tunna linnen i ljusa färger. De läser tidningar som Bibel och Pop och de allra mest alternativa nämner för mig okända företeelser som ICQ och South Park.

Det är på Kattetjejerna jag tänker under läsningen av de första kapitlen i Karolina Ramqvists Alltings början. Jag tror visserligen att romanens huvudkaraktär Saga i hemlighet skulle förakta dem, eller att hon åtminstone inte skulle se sig som en av dem. I hennes Stockholm skulle de vara duktiga flickor från en norrförort; Saga är ”svartklubb och fanzine”. Men Saga skulle, om hon hade velat, fått vara med. Kanske skulle hon valt att hänga med Maria och Josefine, som jag sedan tidigare kände lite, då de hade gått i min parallellklass i nian och vi haft franska tillsammans. Maria och Josefine var annorlunda, de deltog inte riktigt i spelet om att hamna högst upp i hierarkin. Jag tror att de var vuxnare, fördrog en lägre profil, lyssnade på Pearl Jam och läste Ovidius utan att göra någon större affär av det. Jag hade planerat att åtminstone de första veckorna hänga med dem, men de drog sig utan att vara direkt taskiga undan, kände kanske inte att de hade jättemycket gemensamt med en lillgammal nyhetsjunkie som helt oironiskt gick klädd i shorts och en sladdrig t-shirt från Prags turistkvarter med trycket ”KGB – still watching you”.

Saga börjar gymnasiet några år tidigare än jag, 1991. Hon går också på ett tidigare läroverk, fast på Söder. Ännu mer eftertraktat än Katte i Uppsala; Saga bor alldeles i närheten, medan andra desperat har folkbokfört sig hos släktingar i Södermalm för att få gå där; ”de har sett framför sig hur det är här deras liv börjar, och hur de kommer att stå här på trappan med en cigarett i handen och en diktsamling av säg, Mare Kandre eller Artur Rimbaud i fickan och med sin närvaro lägga grunden till något som kommer att bli underbart”. Saga slår sig i slang med andra äkta söderkisar (som de med citattecken kallar sig), med Pauline som uttalar sitt namn Polinn, med Harald som precis som Saga är ett år yngre än de andra och som lyssnar på band från Manchester vars främsta kännetecken är att medlemmarna knarkar och tittar ner på sina fötter. Under de första veckorna ger rasterna en känsla av mingel, det slår Saga att det är ungefär samma stämning som vid hennes mammas vernissage, bara med skillnaden att gästernas ålder är något lägre. Mamman ja, hon har börjat etablera sig som konstnär, hon ställer ut jättelika vaginor på fina gallerier, och är feminist från Grupp 8-generationen. När borgarna vinner valet och Ny Demokrati kommer in i riksdagen samma år är det som att världen gått under, och mamman är upprörd över att Saga inte engagerar sig. I stället, när den första glansen börjar falna, när gymnasiet bara blir något som man måste ta sig igenom, börjar hon följa med Pauline på caféer och spana på festfixaren Victor Schantz, något som Saga först tänker rimmar illa med deras självbilder, där beroendet av en man inte ingår och där Kvinnorummet är bibeln.

Ge mig större bröst mer skinn på näsan & mer cash

När jag hankade mig fram som praktiserande journalist brukade jag lägga upp mina intervjuer som dejter eller terapisessioner. En gång träffade jag en kille efter stängningsdags på ett café; utanför var det novemberskymning och vi drack rykande hett te. Han spelade Mozart på pianot och eldskenet från kandelabrarna reflekterades i hans ansikte. Sedan läste han upp egenskriven poesi om Godheten och Världsfreden. Jag gick hem och skrev något sympatiskt, men nästa morgon skällde redaktören ut mig för att jag knappt nämnt föreningen han varit med om att starta, vilket varit syftet med intervjun. Det var bara att rödgråten cykla hem i novemberrusket och skriva om. 

   

En annan gång skulle jag skriva om ett riktigt känsligt ämne, så känsligt att jag inte kan nämna det här. Men jag var i alla fall ute på den uppländska landsbygden och lyssnade på predikningar om individens frihet gentemot staten, och monologen kom alltmer att handla om kreationism. Det var predikningar som aldrig tog slut, och då intervjun skedde på engelska lyckades jag inte komma med särskilt många instick, då jag inte är särskilt snabb i tanken på det främmande språket. Jag hade visserligen försökt styra in samtalet på det ämne jag fått i uppdrag att skriva om, men jag fick inte fram de exakta uppgifterna, mitt material var magert och tvetydigt. Det värsta var att jag gett sken av att stå på den intervjuades sida, när jag i själva verket skulle skriva något kritiskt granskande. Redaktören var missnöjd med att jag inte fått fram något, intervjupersonen blev arg när hon fick se resultatet. Återigen tårar och omskrivningar.

Som journalist måste du ha skinn på näsan. Yrket går inte ut på att den intervjuade ska gilla dig och snälla artiklar platsar bara på familjesidan och i söndagsbilagan. Ett sätt att skaffa sig skinn på näsan är att gå till botten med själva uttrycket, idiomet. Du kan till exempel göra sökningar i databaser och sedan söka efterlikna dom som omnämns i exempelmeningarna. Det är också vad jag har gjort; jag har alltså gjort sökningarna, men ännu inte börjat apa efter dessa starka kvinnor. För det är alltid kvinnor –

På jakt efter en kvinna med skinn på näsan. Här kanske?

Då jag inte vill ta mig vatten över huvudet börjar jag i det lilla, jag transformeras till Sara som har ganska mycket skinn på näsan och jobbar med data. Jag startar en blogg och lär mig vad en gadget är, något som de flesta tjejer med skinn på näsan visste redan vid milleniumskiftet. Nästa steg är att börja uttrycka mig lite uppkäftigt, vilket jag än så länge bara är kapabel till klockan tre på natten framför tangentbordet. Då kan jag bli som Sara Magnusson – en kaxig brutta med skinn på näsan, som någon kommit att älska. Med mina litteraturvetarambitioner är Ingrid Elam också en kvinna att se upp till. Och med tanke på min gedigna utbildning och kulturella kapital är det väl inte omöjligt att jag vid de sextio fyllda också kan omnämnas i en tidning som någon med skinn på näsan. Mer stressigt, och här är loppet redan kört, är att starta en singer-songwriter-karriär och göra himlastormande tolkningar av Eva Dahlgren. För det märks ju att Laleh är en tjej med skinn på näsan, hon är bestämd och envis och verkar...vad hon verkar vet jag faktiskt inte, för så mycket ryms inte i exempelmeningen.

Mina politikerambitioner är sedan länge lagda på hyllan, så inte heller här uppstår omedelbar identifikation. Jag vill varken vara en Inga-Britt Ahlenius, en Gudrun Schyman eller en Maud Olofsson. Möjligtvis en Karin Nordlund, som idag kan glädja sig åt seger i kårvalet i Uppsala, med sitt parti Uppsala universitets studenter. Jag reserverar den amerikanska jämförelsen för henne istället: Det behövs någon med mer skinn på näsan och det står Hillary Clinton för! Eller: Det behövs någon som kan få mer än fem procent av uppsalastudenterna att gå till valurnorna och det står Karin Nordlund för! Själv vill jag bli som Vendettabettan som också hon har skinn på näsan och är en överlevare på mer än ett sätt.

Vem är violett i litteraturen?

"Saker att undra över: Varför är bokomslag så sällan lila?". Det kan tyckas vara en oskyldig statusuppdatering. Men hos mig aktualiserade den en rad frågor som länge legat latenta, och snart var det inte längre möjligt att begränsa mina funderingar till fb-kommentarer. Lyser lila med sin frånvaro i litteraturen? Och om den inte gör det, vilka böcker är då lila?

Det är i ärlighetens namn inte lätt att definiera var den lila färgen börjar och slutar, det finns de som föredrar en bred definition där allt från vinrött, mattrosa till indigo ryms. Andra är mer hardcore. Med mitt subjektiva färgsinne intar jag en mellanposition där inslag av rosa godkänns, men absolut inte vinrött, som tillhör ett helt annat spektra.

Att döma av de första kommentarerna på den brännande frågan verkade det finnas en uppfattning om att lila är reserverat för fantasylitteratur. Jag äger faktiskt inte en enda renodlad fantasyroman så när jag närmade mig bokryggarna förberedde jag mig på komma tomhänt därifrån. Det kan tyckas konstigt att jag som ständigt har bokhyllorna i blickfånget inte riktigt visste vad jag skulle finna. En sommar försökte jag mig faktiskt på att organisera böckerna i färgskala, men det gav inte det förväntade intrycket. Tjocka höga fackböcker placerades bredvid den tunnaste pocket enbart på grundval av en färg. Vissa ryggar visste inte heller var de hörde hemma och vacklade mellan flera konkurrerande färger. Snart var böckerna tillbaka i en variant av alfabetisk ordning. Så när jag i morse stegade mot min största bokhylla var jag helt oförbredd på den oerhört rika skörd av lila litteratur jag skulle finna.

Ryggen är det första man ser. Alltså är det den som fäller utslag för om en bok är lila eller ej. Många formgivare har ju inte den goda smaken att de inskränker sig till ett färgspektra när de får fria händer att breda ut sig över både framsida och baksida också. Men Gun-Britt Sundströms nyöversättning av Jane Eyre var otvivelaktigt väldigt lila, det kunde jag inte betvivla. Sylvia Plaths The Bell Jar också, och detsamma gällde den makabra svenska översättningen från sjuttiotalet. Edith Södergrans samlade dikter var det, i 1990-talsupplagan. Och Olof Lagercrantz biografi över Agnes von Krusenstjerna. Nietzsche anses uppenbarligen väldigt lila, då både Om historiens nytta och skada och Så talade Zarathustra omsorgsfullt formgivits i en uppsjö av lila nyanser. Med en välvillig tolkning kan även Den mörka kontinenten – kvinnan, medicinen och fin-de-siècle av Karin Johannisson sägas vara lila (ljuset här inne är inte optimalt, någon annan kanske skulle kanske säga mattbrun). 

Den mörka kontinenten ger nyckeln till när en bok lilafieras. Huvudkaraktären och/eller författaren ska vara en lätt ikonisk kvinna, gärna pendla mellan tillstånd av sjukdom och hysteri och dagdrömmande. Hon ska helst ha varit aktiv (eller ja passiv, neurastenisk) kring sekelskiftet 1900. Om man inte är kvinna, som i Nietzsches fall, och egentligen hellre piskar än identifierar sig med dem, ska man ändå besitta vissa drag som anses kvinnliga: mental obalans, vekhet – you name it.

Här ska påpekas att dessa böcker inte får fullt svängrum över hela det lila spektrat. Egentligen är violett, tänk violer, en bättre benämning. Violett i ljusare nyanser kallas ofta gredelin, medan de mörkare tonerna går mot purpur. Även lavendelblå skulle kunna platsa här, men det är vilseledande då efterledet inkräktar på en annan färgs revir.

Tänk er alltså en borgarfru sitta i en fönsterkarm med en tunn florgardin, kanske stirrande tomt och vansinnigt ut mot trädgården, den som hon aldrig orkar ut i. Tänk ännu hellre Edith Södergrans dikt Violetta skymningar... som är emblematisk i genren: Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer. Men här handlar det snarast om ett återtagande av färgen, kvinnorna framställs knappast som kraftlösa, den rollen är reserverad för mannen (som) icke kommit, aldrig varit, skall aldrig bli... Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen. Och mot slutet av dikten skiftar kvinnorna i nyans, det violetta går mot rött, vi äro de minst väntade och det djupast röda. Hos Ebba Witt-Brattström blir Edith just röd, Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse är en helt igenom röd bok. Kanske tyckte litteraturvetaren eller hennes förläggare att det violetta skulle kunna missförstås, och bara bekräfta en bild som redan bekräftats alltför många gånger.

I mer nyutkommen litteratur verkar lila ha fått en annan status. Då jag har en viss faibless för fin-de-siècle-kvinnor ska det erkännas att urvalet här är mer begränsat, ja egentligen inskränker sig till Monika Fagerholms böcker. Ta Diva där huvudkaraktären snarare än instängdhet står för omåttlig gränslöshet och intellekt. Även Fagerholms senare böcker har haft inslag av violett. Man skulle kunna säga att hon går ett steg längre än Witt-Brattström, då hon utan skrupler omdefinierar det violetta, återgår till Södergrans egen urtid. Det drömska, svårfångade finns kvar, men inte det kraftlösa. 

En boutique som marknadsför sig lila