En färg, en röst?

”Jag kände mig ganska säker på det, det var ett konstaterande som var möjligt för mig att göra utan att känna mig tvungen att i nästa mening ta tillbaka eller invända mot det.” Citatet är hämtat från essän Det är natten av Karolina Ramqvist, och i just det här fallet syftar det på hur hon i en intervju faktiskt lyckades säga något om sina romaner, något hon kunde stå för. (Överlag menar hon att det är näst intill omöjligt att överföra romanerna till någon form av muntlighet; det är i stället i läsarens möte med texten som meningen uppstår, inte genom i efterhand konstruerade förklaringar.)

Detta, att konstatera något utan att känna sig tvungen att i nästa mening ta tillbaka eller invända mot det, framstår för mig som en av lockelserna med att skriva. Jag kan vara någon annan än den jag är när jag lämnar tangentbordet: säkrare, mer fullständig, någon som har tagit kommandot och strukit alla ”eller jag vet inte”. Någon som det är värt att lyssna på. Som kan breda ut sig, utan att för den skull vara oföljsam.

Men jag är inte författare, så som Karolina Ramqvist. Jag behöver inte våndas över ännu en bokpresentation, ännu en intervjuförfrågan. Ändå kan jag känna igen mig i de frågeställningar hon brottas med, kan göra dem till mina egna. Den speciella situation som uppstår när en text kommer först, sedan människan bakom – och ibland går dessa enheter inte att sammanfoga. (Vid ett tillfälle blev ett par texter jag skrev inträdesbiljetten till ett förhållande, vilket var olyckligt då jag sedan aldrig kunde leva upp till de förväntningar texterna hade skapat. De var ingen förlängning av mig själv, även om det var jag som hade skapat dem. Den röst som fanns i texterna, kunde jag inte använda. Det säkra tonfallet fanns bara på pappret. Och sedan, när osäkerheten helt tog överhanden, inte heller där.)

I motsats till det säkra tonfallet, det osäkrade. Det är så jag tänker på Linda Skugges 40 – Constant reader som också handlar om relationen mellan text och upphovsperson. Den låg aldrig på Dagens Nyheters kritikerlista, medan Karolina Ramqvists essä placerade sig i topp vecka efter vecka. Medan Ramqvist verkar befinna sig i ett efter (krisen), befinner sig Skugge mitt i. Varken Skugge eller Ramqvist utelämnar närstående och de fokuserar främst på det egna arbetet, men Skugge tillskriver de yttre omständigheterna större vikt för skrivandet. Hur det ena formar det andra. Och hon ifrågasätter uppriktigheten hos just Ramqvist:

[Hon] är mamma till en ettåring och en treåring och hon ska nu börja på nästa roman, men hon väntar bara på ”en röst, en färg”. Sedan ska hon börja.

   Sanningen: hennes barn skriker, allt är kladdigt med mos och kräks och hon är så trött att hon vill spy. Hon väntar inte på en röst, en färg, utan på att barnen ska bli lite större. Sedan ska hon börja.

Efter att ha läst Ramqvists essä tror jag mig förstå att hon faktiskt inte ser barn som ett hinder för skrivandet, och också – som sagt – att hon finner intervjusituationer oerhört komplicerade. Därför kan det tyckas vara en ojämn kamp mellan en författare som går till personangrepp och en annan som vänder sig inåt för att förstå utgångspunkterna för skrivandet. Det kan tyckas självklart vem som vinner kritikernas gillande.

Men Skugges text är rak, naken. Ett uttalat syfte är att korrigera mediebilden av ”Linda Skugge” och genom texten visa en sannare Linda Skugge bakom (där Ramqvist snarare vill skilja författaren från privatpersonen). Det är en text som verkar skriven ur ett högt uppdrivet tvång, något som måste ut innan det är för sent. Jag tänker att det krävs mod att skriva så, mod att skriva även i känslan av att befinna sig på botten, och att klara av att överföra den på papper. Att känna sig missförstådd, och gestalta detta med att skriva ännu mer som skulle kunna missförstås. Sedan få det att bli angeläget – för det krävs stilistisk briljans. Upprepningar, omtagningar, anklagelser, självanklagelser i ett högeffektivt ältande. Det är tvärtomleken på fullt allvar: konstatera något och sedan känna sig tvungen att i nästa mening ta tillbaka eller invända mot det. Rytmen i det; dit skulle jag vilja nå.

Hej! Har du också tankar om hur vi beskriver världen?

Vi var vid Stationen. Precis bredvid Stationen finns det ett ställe som heter Katalin. Band brukar spela men inget går ikväll. Nej jag har inte bekantat mej med Uppsala, mest bara här inne i stan. Det man saknar är närheten till havet.

Den svenska sommaren har ett starkt grepp om Sverige.
Det finns tolv bilar i landet som kan förväxlas med polisens fordon.
Det är inte alldeles vanligt att få frågor som inte är dumma.
Ingen som läst New York Times söndagsbilaga de senaste 40 åren kan ha missat honom.
Hon är anti-siestaaktivist och med i Föreningen för rationalisering av spanska tider.
Under Sommar i P1 har Dagens dikt flyttat på sig lite.
Ufo landar i sumpmark hette det där ljudet ur Radioarkivet.
I min hand håller jag fler mikrober än det finns människor på jorden.
Min största rädsla är att förlora allt jag har.

Jag älskar, det kallas för populärpsykologi, mycket egen utveckling. Man lär sej om sej själv. Ha självinsikt. Jag ska på en föreläsning nu i september. Handlar väldigt mycket om hur man uppfattar saker, hur man tänker, ifrågasätta saker.

Jag drömde väldigt konstigt i natt. Jag släckte vid elva. När jag vaknar klockan nio blir man så förvirrad. Jag drömde så mysigt där på slutet, en jättemysig dröm, och så vaknar man klockan nio. Då är det uppförsbacke hela vägen.

Inger berättar hur det var att vänta på ett hjärta.
Alla fabriker har varit nedstängda en vecka så himlen är blå.
Det uppstod en väldig förvirring om vad klockan var.
Människan skulle inte bära samma färg som himlen.
Man sitter här och far omkring i Tumba centrum.
Små djinner gömmer sig i salladsbladens veck.
De flesta barn som kommer från andra länder har aldrig lagt ett pussel.
Abdel, har du "Nisse ligger i soffan"?
Tänker du ofta på Romarriket, att de brottades där också?
Hur kommer det sig att du blev så engagerad i att försvara Gotland?
Går det att se kaffet som den moderna romanens motor?
Kvävs du av din egen potentiella betydelse?
De tatuerade in hjärtan på ringarnas plats.
Det är svårt att flytta organ från en människa till en annan.

Mina dåliga sidor, grubblar typ. Verkligen vara i nuet, det är det som är det viktiga. Det känns som att jag kan lägga ner väldigt mycket energi i jobbet. La ner mer energi på relationer för några år sedan. Mina dåliga sidor ... nej jag är inte så långsint det är jag inte. Men jag kan vara ganska bra på att ta upp saker, så ärlig skulle jag säga.

Jag har alltid cyklat över Stora torget hela mitt liv fast jag har bott här i fyrtio år. Och plötsligt så stannade den där bruden och gjorde en konstig manöver. Och Gamla torget är nån slags Pokémon-station. Det är hur mycket folk som helst. Dom är livsfarliga. Hur tänker man då, om man kör mot rött, man hade kunnat åstadkomma hur mycket olyckor som helst. ”Titta pappa jag fick en Pokémon.” Då var det nån som hade gått in i vardagsrummet. 

Alltså hon var väldigt speciell. Ja jag minns att hon var väldigt speciell. Väldigt speciell i början.

Det visar sig att flera skolor har kvar anonyma människor.
De flesta kunde inte se skillnad på äkta och falska användare.
Om själen är trasig kanske ett eller två attribut kan stärka den.
Därför hoppas vi på en nationell handlingsplan för de bortglömda mänskliga preparaten.
Att låtsas vara någon annan är olagligt i Sverige sedan i juli.
Och vad gjorde jag då? Jo, jag skaffade ett ansiktssolarium.
Bakom femton av dessa twittrare stod robotar.
På glasbordet stod ett riktigt skelett. På huvudet hade den en blå mössa.
Vi fick veta mycket mer om deras skägg än deras själar.
Det var då jag förstod att alla har en personlig död.
 

Jag satt och tittade på Rickard Olsson. Han sa en gång lev en dag som om det var den sista men var nyfiken som om du skulle leva för evigt. Men det där med Jesus hade jag klarat mej utan. Och så på Parksnäckan ordnade jag biljetter som dom fick av mej. Dom är helt inne i folkmusiken. Jag är ganska bred i min musiksmak. Men sen efter en stund när saxofonen tar över, det klarar jag inte. 

Jag gör ju ingen jympa nu. Dom har något som heter softjympa, femtonde augusti börjar det. Jag vill inte hoppa upp och ner från golvet och jag vill inte hoppa. Man skulle springa, och springa i salen. Att man skulle springa så många varv som möjligt, och gärna springa förbi så många som möjligt. Den äldsta är över åttio. Det är mycket puls. Dom gjorde om programmet vid påsk. Vid det första programmet ingick det lite springa.

När han fyllde sjuttion för några år sen, då var han bra. Nu har han anpassat sej. Han vill bara äta påsmat som är gelé och sås.

Renoveringen kan sluta i renovräkning.
Det blir nästan lite dammigt av mjölet i luften.
Och renarna beter sig konstigt, och folk beter sig konstigt.
Finns det till och med parasiter som gör oss psykiskt sjuka?
Det kan ju bli stort, det kan bli som Gällivare.
Den enda skillnaden mot andra fiskar är att de är djärvare och lever farligare.

Men getingarna vill jag inte ha där. Nu har jag en pepsiburk på balkongen. Det har jag inte gjort på många år. Ja och tulpanblad i, dom är ju giftiga. En tulpan med strimlade blad, jag har försökt förklara för honom att det är dyrt.

Idag är det t.ex. 46 grader och sandstorm i Falluja.

Det finns bara ett Kina men var och en kan göra sin tolkning av det.
Lyckan har ökat i 42 av 55 länder.
Österrike har valt en ny president men vet fortfarande inte vem det är.
Det går inte att öppna en tidning på Grönland utan att läsa om uran.
(Hej! Har du också tankar kring hur vi beskriver världen?)
Förra året revs halva bostadsområdet Ullspiran.
Det fanns ingenting mellan horisonten och hennes hus.

Sen slutade han komma, det var typ som han varit med. Leka, träffas, det var så sjukt.

hållbarutvecklingsenkäntuppehållande verksamhet är bara ett ord (eller flera)

En scen ur Jonathan Franzens senaste roman: Det är huvudkaraktären Purity som för första gången tagit hem (eller hem ... det är ett kollektiv i ett ockuperat hus) en kille som hon dejtat en tid. De börjar hångla, och Purity kommer på att hon inte har några kondomer på rummet, de är på toan. Hon tassar ut i morgonrock, men trots sin försiktighet blir hon påkommen av den tyska tjejen, Annagret, som vill att hon ska fylla i en enkät som i sin tur kan leda till någon form av stipendium för att delta i ett projekt om hållbar utveckling. Annagret är så angelägen att Purity inte förmår säga nej, och Purity blir kvar i köket i närapå en halvtimme, och svarar på egendomliga enkätfrågor.

Vad fyller den här scenen för funktion i romanbygget? Kanske främst att presentera Annagret, men det görs liksom smygande trots informationstätheten, då läsaren hela tiden är medveten om – och stressad över – att Purity har en kille på rummet (i färd med att skicka sexistiska sms om Purity), som hon så fort som möjligt vill återvända till. Det är snyggt gjort – men det är inte detta jag vill göra – och det är inte heller något jag tror mig kapabel att åstadkomma. Och då syftar jag inte på att bli en av de mest uppskattade västerländska författarna inom den realistiska samtidslitteraturen  – utan att jag inte tror att jag skulle klara av att skriva en fungerande roman, eller en novell, inte ens en inledande scen till en berättelse (även om den sedan tilläts rinna ut i intet).

Och ändå allt detta prat om Skrivandet. Frågor jag återkommer till – vad betyder det att något ska hända, vad är en konflikt, ett hinder, en utveckling? Men samtidigt ett motstånd, på gränsen till ointresse och äckel, inför vardagen. Jag kan uppskatta andras berättelser, särskilt skrivna på främmande språk (läs: engelska), vilket i sig gör vardagligheterna mindre triviala och mer svårbegripliga. I mina egna texter, ännu inte existerande, vill jag däremot inte att kondomer, hållbar utveckling, kollektiv, enkätfrågor, samtidssexism och sms ska förekomma. Det är oklart vad som ska ta deras plats, och det svar jag brukar ge (när ingen frågar) är att det är orden som ska vara själva handlingen, ord som i och för sig kan vara samtidssexismsms och hållbarutvecklingsenkätuppehållande verksamhet – och som i och för sig (högst troligt!) kan bottna i vardaglig privatpersonlig erfarenhet (varvad med citat ur Plånboken och Radiopsykologen). 

Men att det enda sätt den dagboksprivatpersonliga erfarenheten skulle kunna gestaltas i litterär form är genom att gå den motsatta vägen – alltså inte den som heter fördjupad karaktärsgestaltning, utbyggda scenarier, what if-experiment – utan genom ett nedbrytande till något ännu mer fragmentariskt och oklart än vad det redan är. Så vardagligt att det blir närsynt – labyrintiskt förvirrande närsynt! (Och därifrån abstrakt, rent, kanske hisnande.) Hur tabellerna jag mer eller mindre engagerat ritar på arbetstid, på annan tid skulle kunna fyllas med andra, mer engagerande ord, och som då skulle kunna kallas språkmaterialistiskt utforskande. Jag kan se hur jag skulle kunna skriva något sådant. Jag är fortfarande osäker på om jag skulle vilja läsa det, och vad det skulle vara mer än snygga formuleringar. Om det verkligen bara var det jag ville.

Om klassresor (Lindberg och Sohl)

”Hon frågar inte varför jag inte har börjat på universitetet. Jag med mitt läshuvud. Vi pratar aldrig om det. Vi ser på mitt liv som på en pinsam bakfylla, nämner det inte, tills jag känner att själva undvikandet blir besvärande. Då säger hon tänka sig att jag jobbar extra nere hos. Ja. Hos Dückler.” Det är Malin som för ordet i Stefan Lindbergs nyutkomna roman Du vet väl om att du är värdefull. Hon bor på den västergötska landsbygden – i Alingsås tror jag, men det spelar mindre roll, det kunde vara vilken sömnig småstad som helst. Det är blixtrande sommar, luften dallrar av det som är och det som man inte vet ska komma.

Parallellt med att jag uppslukas av Lindbergs roman läser jag Att veta sin klass: Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige av sociologen Lena Sohl, en avhandling som bygger på intervjuer med sexton klassresande kvinnor födda på sjuttio- och åttiotalet. Medan ett tema hos Lindberg skulle kunna vara den inställda, eller uppskjutna klassresan, handlar avhandlingen om klassresor som faktiskt ägt rum. Klassresor ses ofta per definition som eftersträvansvärda, i alla fall i den ena riktningen. Det är något som uttryckligen ifrågasätts i avhandlingen, kanske också i romanen. Sohl menar att när utbildning blir det normala får icke-akademiska yrken lägre status, eller som en av hennes informanter formulerar det:

Emma: Det man vill från politiskt håll är att fler och fler av en årskull ska ha högre utbildning och när det liksom är målet, då är det ju inte längre, då är det inte längre lika fint eller okej att vilja bli rörmokare. Då känner man sig lite i underläge, gentemot alla dom som då åker i väg och pluggar. Och då ... Och då ... Skapar det också någon slags osäkerhet, ”Ja, men jag som bara blev ... blev liksom ... Jobbar inom hemtjänsten”. Det är inte fint. Man är inte stolt över det för det låter så mycket bättre om någon har kommit hem och tagit 40 poäng i japanska på ett universitet.

Första gången jag hörde Sohl blev jag om inte provocerad, så åtminstone konfunderad, över hennes slutsatser – liksom, utbildning för alla måste väl vara bra? Hon presenterade sin forskning på en Lika villkors-dag med temat breddad rekrytering till högskola och universitet, och senare var hon talare på konferensen Include; också där var temat breddad rekrytering. Gick inte Sohls budskap på tvärs med hela idén om en högskola för alla? Ungefär det frågade jag henne på disputationen (2014-05-16) och fick till svar: ”Jag är inte politiker”. Kanske den replik jag behövde, för hade jag inte dunkelt undrat hur hon kunde utgå från ”västerbegrepp” som klass, kön, rasifiering, intersektionalitet och sedan landa i något som inte var i rakt nedstigande linje från de partiprogram jag tänkt mig?

Att veta sin klass: Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige är i själva verket mer beskrivande och inlyssnande än argumenterande; kanske hade det varit möjligt att komma till andra slutsatser utifrån materialet som är spretigt – precis som människor är. Det finns också ett resonemang som följer på ifrågasättandet av berättelsen om klassresan som en framgångssaga. När den lyckade klassresan reproduceras i till exempel film och litteratur kan den legitimera ett segregerat samhälle: ”så länge det är möjligt för individer att förflytta sig i klasshierarkin kan vi hålla fast vid tanken om ett relativt jämlikt Sverige, oavsett realpolitiska förändringar.” Det är den amerikanska bilden av the selfmade man transformerad till en duktig svensk flicka. Jag kan följa resonemanget samtidigt som vissa frågetecken reser sig. Frågor om själva begreppet klass.

”Det var hemskt första gången mamma träffade Ingunn. Det var så ojämnt. En arbetsterapeut och en som behövde arbetsterapi.” Malin är tjugotvå år, och något som hon också tycker är hemskt är att hon inte lyckats flytta mer än några hus från sin mammas lägenhet. Mamman, vars hela kropp värker; hon som blir hunsad av en samlad läkarkår och när hon faktiskt erbjuds hjälp inte tar emot den. I stället sitter hon hemma, ser på det ena naturprogrammet efter det andra på BBC, tändaren från Mallorca framför sig. På andra sidan finns Mårtens föräldrar (Mårten som är Malins barndomsvän, odiagnostiserad men med alla tänkbara diagnoser som står att finna). Mårtens föräldrar – Ingunn, arbetsterapeuten, och Christer, psykologen som, när han inte är på konferenser, stirrar på Malins ben.

Det är en roman, Du vet väl om att du är värdefull. Ingen explicit klassanalys. Men ändå, bokens karaktärer glider samman med avhandlingens informanter, samma känsla av transkribering av samtal. Nära. Malin, den informant som blev kvar/inte rest än. Visserligen med läshuvud, men tillhörande det nedre skiktet av arbetarklassen – white trash, underklass. På samma gång som Sohls informanter definierar arbetarklassen genom att jämföra den med medelklassen, positionerar de sin egen uppväxt i förhållande till ”det riktiga Fattigsverige”. En av informanterna, Marta, berättar hur hon ända sedan barnsben varit upptagen, nästan besatt av, att inlemmas i medelklassen – tvungen att betrakta de som befann sig under henne i hierarkin som ett hot: ”Så jag var hemma hos henne [en klasskompis] en gång, hon bodde ensam med sin mamma och dom hade en vattensäng och mamman rökte gula Blend och ... Jag fick ... Jag mådde jättedåligt av det.”

Malin har vänner från andra klasser, kanske för att det finns en förväntan på henne från omgivningen att utbilda sig, att hon egentligen är duktig. Mårten finns, och sedan Jennie. Jennie som är dotter till bokhandlaren på orten; de har träffats på simträningen, men nu läser Jennie juridik i Lund: ”Det är ingen som mår dåligt på hennes kurs, säger hon, skär sig och äter Ben & Jerrys, som de på simningen. De flesta är som hon /.../  [Jennie] som tycker att ’hata’ är ett ’starkt ord’ och tar en hälften vitt och hälften Loka Citron på balkongen i Lund och tänker på sin framtid.” Hon umgås gärna med Malin när hon är tillbaka hos familjen på sommaren, men frågan är hur gärna Malin umgås med henne. Om Malin känner sig hemma i Jennies sällskap. Förväntar hon sig något annat av sig själv, något som inte alls är förenat med duktighet? Det där som fick henne att sluta läsa böcker och spränga betygsgränser för några år sedan. Hatet. ”Du är så hård.”

Vad är egentligen klass? För femton år sedan läste jag kommunistiska manifest och Marx – en introduktion; tror att jag greppade det där med bruksvärde och bytesvärde. Men när sommarhettan äter sig in i hjärnan slinter jag; Lena Sohls teorikapitel är den del av avhandlingen jag tycker är svårast att överblicka och rättvist sammanfatta. Hon utgår från Marx och sedan Bourdieus klassbegrepp; Marx som främst använder klass som en ekonomisk förklaringsmodell – de som äger och de som inte äger produktionsmedlen. Bourdieu pratar även om andra former av kapital – utanför sociologin är kanske kulturellt kapital den mest etablerade termen (slow food, Knausgård, Girls). Sohl menar att det ekonomiska och det kulturella kapitalet inte går att särskilja, det råder ett ömsesidigt beroende. Till Marx och Bourdieus klassbegrepp adderar hon sedan teorier om kön (Beverley Skeggs) och rasifiering (Sara Ahmed); dessa aspekter ska också ses som en del av klassbegreppet, då även förtryck som följd av kön och etnicitet till syvende och sist handlar om makt och ojämlikhet.

Enkelhet, ibland kan det vara att föredra, tänker jag. Ett brett klassbegrepp kan också bli urvattnat, leda till att man talar förbi varandra. ”Kravallerna i Husby handlade inte om etnicitet/ segregation/ invandring/ rasifiering, utan om klass” hävdade flera debattörer förra året. Och jag tänkte spontant att det betydde att kravallerna var ett utslag av ekonomiska ojämlikheter, inget annat. Men påståndet skulle också kunna läsas som att ”kravallerna inte handlade om klass definierat si, utan om klass definierat så”.

Det kan också diskuteras vad som händer när de vanligast förekommande klassbeteckningarna är arbetarklass och medelklass. I Sohls analys är det så, och det kan delvis ha att göra med att det är dessa begrepp informanterna själva använder. Det skulle också kunna ses som att jämföra äpplen och päron. Att dra upp linjer som inte finns. Är det självklart att akademisk utbildning och sedan anställning inom det man är utbildad för betyder att man lämnar arbetarklassen bakom sig – gör en klassresa? Ja, skulle jag svara, om det kulturella kapitalet görs till en bärande del av klassbegreppet. Nja, om man börjar laborera med termer som prekariat och allt vad det innebär med A-kassa och otrygga anställningsformer.

På Facebook, där jag ibland får mer än vad jag vill av radikala analyser delades nyligen en inte så ny artikel av Åsa Linderborg (Aftonbladet 2012-06-21): ”Krossa medelklassmyten”. När jag nu började känna förvirring inför klassbegreppet slukade jag den. Linderborg menar att ”det är  [...] en myt att arbetarklassen har försvunnit och att alla kan räknas till medelklassen. Det är snarare så att stora delar av medelklassen har proletariserats.” Hon fortsätter:

Under tidigt 1990-tal blev det en sanning att klass var en ’identitet’ man kunde välja eller välja bort. Arbetarklassen förklarades som en patriarkal grej. När Kommunal strejkade satt kultursidornas nya generation feminister mer eller mindre – ointresserade. I dag talar man om intersektionalisering, det vill säga att klass, kön, etnicitet, ålder hänger ihop. Vackert så, men många år gick förlorade när högern oemotsagt fick trumma in att det här med klass var gammalt junk.

Identitet är spännande. Men är det fruktbart – politiskt? Är identitet en nyliberal grej till för att dölja klass? Mer psykologi än politik? Och finns det ett värde i sådana gränsdragningar? Sohl tycks mena att identitet (och identifikation) lägger ytterligare en dimension till klassbegreppet. Eftersom avhandlingens enda, men omfattande, empiri är informanternas berättelser går det inte att uttala sig om hur det faktiskt är. Hur informanterna uppfattar saker och ting blir då i högsta grad relevant, såsom distinktionen mellan klassidentitet och klassidentifikation, av Sohl konkretiserat: ”en kvinna förstår att hon är arbetarklass och har en arbetarklassidentitet, men behöver inte nödvändigtvis känna samhörighet med den klassen, det vill säga inte ha en arbetarklassidentifikation.”

Det är bara det att när identitet sätts i första rummet finns risken att allt blir så flytande att varje analys blir meningslös (eller, som Linderborg skriver, att klass rätt och slätt glöms bort). Jag tänker på mig själv. Trots att jag är låginkomsttagare och aldrig varit något annat tror jag att den rimliga analysen är att jag är medelklass – pengar har inte varit något stort orosmoln (även om det ibland borde ha varit det) och något i mig säger att jag har valt, hur nyliberalt det än kan låta, att vara låginkomsttagare och förhållandevis oetablerad för min ålder. Under två år jobbade jag i vad som måste betecknas som ett arbetarklassyrke – för att citera en informant i Sohls undersökning ”duschade efter och inte innan jag gick till jobbet”. Då kände jag mig som arbetarklass. Men trots att jag var skötsam och effektiv fanns ett medelklassmedvetande vilande inom mig. Om jag verkligen hade tänkt stanna, inte sett några alternativ, då hade jag gjort annorlunda; satt mig över maskinskräcken, efter viss kamp fått full pott i kompetensmatrisen. Det var inte så mycket bevänt med mitt omfamnande av arbetarklassen.

Ekonomiskt medelklass. Gott så. Men sedan skulle jag kunna vara jävligt intersektionell (och då är jag snarare inne på identitet än klass) och börja prata om andra förtryck jag tyckt mig utsatt för, som inte har med pengar att göra men där pengar (eller snarare brist på pengar) blivit en effekt. Då är jag plötsligt arbetarklass – på riktigt. Då kan jag känna att min klassidentifikation förskjuts. Då kan jag förklara varför jag är mer trygg bland, vad ska jag säga, skötsamma arbetare än bland hipster och hippies och akademiker. Kanske för att jag (paradoxalt och orättvist?) tycker att jag stängs ute när kärlek görs till politik och psykisk sjukdom till ett adelsmärke. Någon slags depressiv och irrationell ilska över att folk kämpar för fina saker men inte ser mig. Och då är det bättre att framstå som glad och omedveten och till på köpet lite lat. Faktiskt inte bara framstå, utan också vara just så. Därigenom bli sedd – och se. Som när Malin, i Lindbergs roman, berättar om vännen Madde. Madde som gör något med henne som inte Jennie, bokhandlardottern, förmådde. Jennie, med den medelklassiga svalkan. När jag går igenom mina understrykningar märker jag att många av dem handlar om just Madde.

Själv är jag inte rädd för Madde längre. För ett par år sen tog jag ett steg in i mig själv för att göra mer plats åt henne. Hon försvarade mig mot något. I utbyte mot plats inne i mig fick jag någon som sa att jag var jag och höll med om att personer som Han som ville ge mig pengar skulle dö, gärna långsamt, och ringde två gånger om dagen och började om där vi slutade sist. Som tog mig för given. Jag behövde det.

Madde är ingen lämnare, inte på något sätt. Målet är att gifta sig med nån som A-körkort och lika auktoritär körstil som hennes pappa. Skaffa ö, hus, rosa vattenspegel. Solnedgång. För sån är Madde. För Madde ska vara kvar, fattar han inte?

 

Att skriva ner citat om Madde, det får räcka. Jag skulle kunna skriva om klass och om klassresor och om människor i mitt eget liv också, och om jag gjorde det riktigt bra skulle jag kunna maskera och kasta om och byta ut. Men det är svårt, det är svårt att göra det utan att faktiskt – förråda och distansera sig. Hur man än gör. Även om man gör det fint. Säga ”du var en berättelse för mig”. Smack. Lena Sohl skriver om just detta i andra kapitlet i avhandlingen, Metod, metodologi och makt.

Något med överföringen av en muntlig berättelse till en avskalad, distanserad akademisk analyserande skrift gjorde att jag kände att jag nästan hade sönder kvinnornas berättelser, vilket påminner om Ruth Behars belysning av dilemmat med att som feminist vända blicken mot andra kvinnor och skriva om deras liv utan att objektifiera dem och ”ultimately betraying them”.

Det är ett kapitel som oupphörligt fascinerar, något som jag hittills sällan förknippat med metodavsnitt. För det Sohl gör, när hon berättar om intervjuerna, transkriberingen, den tematiska kodningen, skrivprocessen – det kan överföras till andra former av skrivande. Hon tar upp hur hennes egen klassresa påverkat intervjuerna, måste påverka dem hur hon än skulle gått till väga, hur ”intervjusituationen kan präglas av en påtaglig närvaro och en laddning som sällan fångas in i metodlitteraturen”. Hon skriver om hur hon är rädd att träda över en osynlig gräns, där distansen mellan henne som forskare och kvinnorna som informanter rubbas, ”utan att ha klart för mig vilken gräns och vem som skulle ha satt upp den”.

Men kanske finns det också en risk att Sohl i avhandlingen stänger gränser. Hon har intervjuat kvinnor som har klassrest genom utbildning – från arbetarklass till medelklass. Många av dem har bättre levnadsvillkor än föräldrarna; någon berättar att hon fick högre ingångslön än vad hennes mamma någonsin kommer tjäna. Andra betonar att det ekonomiskt inte rådde någon nöd under barndomen. Jag kan ha missuppfattat, men när bildning per definition görs till något som förknippas med medelklassen, betyder det då att varje person som utbildar sig lämnar arbetarklassen bakom sig? Det är sant, som Sohl skriver, att arbetarklassen är en förutsättning för att det kapitalistiska systemet ska upprätthållas, och om utbildning inte kan förknippas med arbetarklassen blir det en omöjlighet att alla ska kunna utbilda sig. Då faller systemet, och så ser det knappast ut. Berättelser om framgångsrika klassresor kan då, som Sohl hävdar, tjäna till att upprätthålla status quo. Sedan skulle man kunna vara mer försiktig och se utbildning som något som förändrar människor, men inte nödvändigtvis innebär ett byte från en klass till en annan. En sådan analys hindrar inte att jag precis som Sohl tycker att det finns en fara med att göra utbildning till en norm som inte ifrågasätts. Lindberg får avsluta.

Och förresten ska Emelie Broman flytta hem. Och det finns inga parker. Det finns bara chalmerister från Trollhättan och Sveg som tinar mammas matportioner i studentkorridorens mikro och som bara har haft besök en gång av Madde och en gång av Jehovas vittne. Alltså ensamheten Tanya, säger Madde. Och att hon faktiskt har ett jobb.