Citat från Livet, Döden och Monika Fagerholm

Jag brukar vakna med radion. På helgerna kan jag ibland ha radion på flera timmar innan jag slutligen riktigt gnuggat sömnen ur ögonen. Det som sägs, nyktert och klart, flätas samman med mina drömmar. I lördags var det så, flera gånger sa radiorösten att en grov våldshändelse hade skett och att ett stort område på den östgötska landsbygden var avspärrat. Inget mer, polisen var ännu mycket förtegen. När jag slumrade till mellan inslagen blandades radiorösten samman med en annan röst, kanske inte Monika Fagerholms specifikt, men dock, hennes författarröst. Jag hade läst till sent på natten i Glitterscenen, ond bråd död etcetera, och det kändes inte helt rätt och riktigt att jag under förmiddagen spänt inväntade polisens presskonferens som ett nytt avsnitt ur en fagerholmsk bok. Som att göra litteratur av ett våldsbrott här och nu.

 

Monika Fagerholm suggererar läsaren, hon gör det högst medvetet, hon skriver också om suggestionen, om människor som är tvungna att formulera vad som hände vid brottsplatsen, om och om igen.

Fast, ska det sägas, under flera år hade jag gett upp hoppet om denna finlandssvenska författare. På ganska oklara grunder, men ändock. Som att: hon betydde nåt när jag var sjutton, kanske till och med tjugofem, men att jag sedan vuxit ifrån henne. Humbug sa någon om hennes prosa. Kosmetika, utanpåverk. Så ungefär. Eller att: författaren i ett litteraturprogram berättade att hon blivit nykter, simmade regelbundet, och arbetade på en roman med titeln Glitterscenen, och hon pratade utförligt kanske pretentiöst om denna glitterscen. När flickors lek blir till allvar och så vidare. Och jag kunde inte hålla mig ifrån en sådan förrädisk biografisk tolkning: att hon skrivit sina visionära böcker i ett lätt berusat tillstånd, i samma dimma som hennes fantasifoster Kari eller Maj-Gun. Med simningen blev allt till raka längder utan krumbukter och sammelsurium; att den här gången skulle det bli – kaputt. Som att hon måste vara en kvinnlig skugga av en visserligen uppdiktad Faulkner, han som stått vid en pulpet och druckit whiskey och den vägen åstadkommit sitt beryktade medvetandeflöde (sa vår åldrade litteraturlärare med pillemarisk blick och ett krampaktigt grepp om de gulnande handskrivna pappersarken). Och jag tänkte, när datum för Glitterscenens utgivning gång på gång sköts upp, att Fagerholm måste ha förlorat sin vision. Slutligen kom romanen då ändå ut 2009 och det var som att mina misstankar bekräftades. De första sidorna var ihåliga, som att hon staplade visserligen fagerholmska formuleringar på varandra, men som blek kopia av ett tidigare författarskap.

Fel. Jag hade väldigt fel. För någon vecka sedan drabbades jag av det där som det sägs kan hända innan barnen kommer och tar upp all tid, spleen. Så när inget annat heller kändes riktigt lockande var det på sin plats att ge Glitterscenen en sista chans. Och nu, kort efter att jag läst ut romanen, är det åter samma känsla som framkallades av Underbara kvinnor vid vatten och Diva från nittiotalet, Den amerikanska flickan från 2005. Jag kan inte frigöra mig från det fagerholmska språket, eller snarare det fagerholmska sättet att se på språk, vill kursivera varje fras som närmar sig klyschan, liksom för att visa en medvetenhet om att mitt språk också är utslitet, använt, på det sättet tomt – men ändock. För visst kan man till en början tro att Glitterscenen bara är en bok av en författare som förälskat sig i slitna popklyschor och veckotidningsföljetonger. Men sedan upptäckten att ett av bokens bärande teman är just klyschorna, än mer tydligt än i tidigare verk. Som ett ledmotiv, ett citat från Doris Flinkenberg, träskungen som tog livet av sig vid sexton års ålder; ”folkvisan har många verser, händer samma sak i varje, om och om igen, i tid och rum. Ett annorlunda sätt att se på tiden”. Och det som hela tiden återkommer, urscenen i romanen; den amerikanska flickan Eddie de Wire som knuffas från klippan ner i Bule Träsket sommaren 1969, ett resultat av olycklig kärlek kan man tänka. Som Maj-Gun Maalamaa uttrycker det: han dödade för kärlek, det är det vackraste hon hört.

Amerikansk kulturimperialism – när den är som bäst

”Undermeningen är alltid ’Min son är exceptionell’”, sa Merrie. ”Hon beklagar sig jämt över hans kroniska observationsförmåga.”

   ”Fast ska man vara ärlig,” sa Seth, ”så hänger det ihop med hans envishet. Hans oändliga tålamod när det gäller att sätta sig upp mot Walters auktoritet.”

   ”Vartenda ord hon säger om honom är någon form av förstucket skryt.”

   ”Och du skryter aldrig?” sa Seth retsamt.

   ”Kan väl hända”, sa Merrie, ”men jag har åtminstone en gnutta insikt om hur jag låter i andras öron. Och min självkänsla är inte helt och hållet knuten till hur exceptionella våra barn är.”

”The subtext is always ’My son is extraordinary,’” Merrie said. “She’s always complaining about the length of his attention span.”

   “Well, to be fair,” Seth said, “it’s in the context of his stubbornness. His infinite patience in defying Walter’s authority.”

   “Every word she says about him is some kind of backhanded brag.”

   “Don’t you ever brag?” Seth teased.

   “Probably,” Merrie said, “but at least I have some minimal awareness of how I sound to other people. And my sense of self-worth is not bound up in how extraordinary our kids are.”

En bok som innehöll meningar som ”Vartenda ord hon säger om honom är någon form av förstucket skryt” skulle jag kasta i väggen. Men det här är inte en text om dåliga översättningar. Det är inte en text som gör upp med den svenska tolkningen av dialogen i Jonathan Franzéns Freedom. Det är en text om hur mycket bättre det låter med ”his infinite patience in defying Walter’s authority” än ”hans oändliga tålamod när det gäller att sätta sig upp mot Walters auktoritet”. Det är en text om hur gärna jag skulle vilja kunna uttrycka mig så, och om att hitta dit.

  

1. Tom & Jerry

I helgen skrev Malin Ullgren en krönika i DN som inte handlar om att det är bättre att läsa översättningar än original; det är en villfarelse som uppkommit som en följd av okänslig rubriksättning. Vad hon däremot hävdar är att läsning på ett främmande språk inte ger samma läsupplevelse som på modersmålet; inte nödvändigtvis en fattigare upplevelse, men en annan. Att det engelska språkets skönhet gjort det svårt för henne att vaggas in i något annat än ett fluffigt flow, hur gräsligt innehållet än må vara. I slutet av krönikan nämner Ullgren romanen Wolf Hall som hon tycker är oerhört bra. Men, fortsätter hon, hade hon läst den i original, ”om Tudortidens straff för högförräderi, med dess obeskrivligt vidriga urtagning av inälvor på levande människor, hade jag kanske hört orden i huvudet som om de deklamerades skönt i en Shakespeare-föreställning”. 

   Själv har jag ännu inte kommit till den mogna punkt i livet då jag inser att översättningar kanske kan vara en bra grej. Till den punkt då jag inser att jag ska sluta förtvivla över Virginia Woolfs ultra-modernistiska The Waves och i stället leta upp en översättning; att jag ska se till att få tag i teve-serien The Wire med textremsor och på så vis slippa missa hälften av ghettoslangen och därmed viktiga pusselbitar i intrigen.

   Jag ser vart Ullgren vill komma, men befinner mig fortfarande i en svärmisk fas i mitt förhållande till det engelska språkområdet. Jag är inte beredd att befläcka engelskan med kackiga svenska översättningar – eller, inte ens med goda svenska översättningar. På ett plan handlar det om eskapism; att få gå in i rollen som knarklangare i Baltimore; hellre corner boy i The Projects än textremsatmosfär av langare på Plattan. Hellre inspärrad Brooklyn-hipster med ”Sapphic vibe” och von oben-attityd (Netflix-serien ”"Orange is the new black"”) än Stjärnor utan svindel på Söder.
 

Det är långt ifrån att jag faller handlöst för alla kulturyttringar från USA. Snarare är det så att diverse krönikörer på DN Kultur förser mig med ett selektivt urval, mestadels det som uppskattas av en liten klick WASP-iga bibliotekarier och post-college-stundenter på Östkusten. Jag skulle med största sannolikhet bli oerhört nervös om jag mötte dessa likasinnade i verkligheten. Särskilt om dessa WASP-människor råkade bo eller befinna sig i Sverige. För det gör de. Och jag tänker inte på utbytesstudenter, som jag i och för sig också undviker för att jag är fasar för att göra subject-verb-agreement-fel och missförstå idiomatiska uttryck. Jag tänker i stället på folk som är uppvuxna i Sverige, fast ändå i ett annat land än jag. Jag möter dem i en studentkorridor i Flogsta. På Uppsalapendeln med en latte. I korridorerna på universitetet.

   Skillnaden behöver inte vara att dessa människor faktiskt reser till USA (vilket de ofta gör), mer betydelsefullt är att de har vuxit upp i svensk-amerikanska enklaver med tillgång till kabel-teve. När jag var liten hade jag ingen som helst önskan att delta i det livet; jag var visserligen avundsjuk på min kompis som i trean kunde kommunicera med nytillskottet i klassen, den amerikanske killen Michael. Men jag var inte beredd att tillbringa fler eftermiddagar hemma hos henne framför Ghostbusters med sega råttor och Diamint; det fanns ju så mycket roligare saker vi kunde hitta på (läs: byta frimärken och plocka hasselnötter). Jag gillade helt enkelt inte amerikansk barnkultur; den var ytlig och/ eller orealistisk, helt enkelt inget rimligt alternativ till Barbro Lindgren, Joelbitar och 8 dagar med Erik Arnér. Lilla Sport-spegeln var ett problematiskt gränsfall då de, mellan trevliga reportage från knatteligor och frågesport med bollkastning i studion, envisades med att visa Tom & Jerry. Denna extremt enerverande katt- och råttalek irriterade mig så till den grad att jag skrev ett protestbrev till Lilla sportspegelns redaktion; jag fick ett vänligt svar, men Tom & Jerry, urbilden för amerikanskt vansinne, fortsatte att sändas.

Malins samlade 1989-91

Krönikörer som varit igång ett tag brukar roa sig med att se tillbaka på gamla alster. Ibland redigeras mindre lyckade partier, ibland följs de gamla texterna av kommentarer då det äldre jaget ser tillbaka på det yngre. Jag väljer det senare alternativet, framförallt som en gest till de forskare som studerar barns skrivutveckling. De följande texterna är skrivna i en mängd olika genrer; här återfinns reseskildringar, nervpirrande rövarhistorier, dagboksanteckningar och noveller med tydliga intertextuella anslag. De är alla skrivna mellan 1989 och 1991 och har oftast min fröken Siw som främsta mottagare, men också mina klasskompisar läste dem, då vår samlade produktion av händelsböcker fanns upphängda på klädnypor i klassrummet. De texter där jag vågar ta ut svängarna ordentligt skrevs dock vid sidan av studierna. 

   Den hemsnickrade dagboken ligger fortfarande ganska nära de mer realistiska händelseböckerna och kommenterar i mångt och mycket skolvardagen. Som vildast är jag i den långa och actionbetonade historien om rövarpojken Björn, som skrevs i Blekinge skärgård under sommaren 1989. Det är andra delen i en triologi om rövare; i den aktuella berättelsen är rövarna huvudkaraktärer som vi ska sympatisera med, i de andra delarna är protagonisterna istället brottsoffer. Det tar emot att inte ta med hela trilogin här; skälet är att de övriga delarna är något omständliga, särskilt i de utdragna beskrivningarna av relativt ointressanta och torftiga måltider (med en välvillig tolkning kan man se det som en medveten blinkning till Fem-böckerna). Rövar pojken Björn återfinns sist, som la grande finale, i denna sammanställning. För den som bara vill ta del av en tidig produktion rekommenderas därför scrollning ner till denna gastkramande berättelse.

Teasers: originalen. Avskrifter återfinns oavkortade längre ner.

Till att börja med vill jag presentera författaren "Malin Emanuelsson Ylva och Katarina småsystrar. Birgitta mamma. Urban pappa". Hon gick under den aktuella perioden på Oskarskolan i Lund, i en klass med runt femton elever och två fröknar (lärare skulle vi idag säga) med de föredömligt korta namnen Siw och Gun. Även fritidspedagogerna Peppe och Sylvia hade stor betydelse för Malins kreativa utveckling. De höll till på Oskarsgården en bit bort. Peppes schäfer var dock ett stort orosmoment och även andra, som vi idag skulle betrakta som ovidkommande irriationsmoment, kunde orsaka formidabla känslostormar hos den unga flickan. Detta blir särskilt tydligt i de hudnära dagboksinlägg som här återfinns efter två ganska pedantiska reseskildringar. I Sommarminne 1989 får vi följa med på en resa till Öland där fokus ligger på kulinariska upplevelser och i Utflykten till Sandbergen kan man notera en något ogin hållning hos författaren, som menar sig vara orättvist bedömd i en tipsrunda.

Sommarminne 1989

Vi har varit i Möcklö nästan hela sommaren. Där har jag lekt med en flicka som ska börja sexan. Hon heter Anna. Men en gång åkte vi till Öland. Vi stana i Jungbyholm. Där bor några som har två barn. Båda är yngre än oss. Det är en pojke och en flicka. Vi fick bullar och kakor. Det var gott. Sedan åkte vi vidare. Snart såg man Ölands bron. Det gick vita jes på havet. När vi hade åkt över Ölands bron kom vi in i Färge-staden. Sen stana vi på ett stele som hete Resmo. Vi gick in på en restorang. Där åt vi grönsakspaj. Men pappa inventerade så vi la in lite paj i folje. Pappa blev glad. Vi gick och titade på husen i Resmo. Dom var fina. En-del hade ut-sikt till allvaret. Sen åkte vi vidare. I Borgholm var det ett fasligt halabalo. Folken trengdes. Snart var vi frame. Det bode på landet. Klockan tio var vi frame. Vi fick korv. Vi satt ute i trägården för det var soligt. Sedan gick vi och la oss i deras gäststuga. När vi vaknade nästa morgon fick vi tveta oss i en med vaten. Det var ret långt melan gäst-stugan och det andra huset. Men där melan låg lagården dom hade höns. Vi åt maka, gröt och ägg. Det var ock-så gott. Sen gick vi till stranden. Det var ret långt dit. Men det var en härlig strand. Pappa och Börje var inte med. Men Mia, Love, Mamma, Ylva och jag var med. Love är Mias och Börjes barn. Han är 10 månader. Det var ret lågt vaten där. Love våga inte bada. Jag och Ylva bada i tre timar. När pappa och Börje kom hade det med sig en kile med en svart keps som det stog Jag kan allt! Fast han kunde inte allt. Han gila Amrikansk folk dans. Dom hade matsek med sig. Jorgubar och filmjölk. Love älskade jord gubar. Det var nog hans besta mat. En stund efter maten skulle Love äta. Jag och Ylva skulle pasa Love en liten stund medans Mia gick in. Love drog oss i håret och peta oss i ögona och rev oss på knäna. Så när Mia kom ut var vi alldeles skadade. Sedan åt vi maka. Nu var pappa och Böre borta igen. På kvelen kom en gube som skulle gjöra något. Nästa dag åkte vi i väg hem till Möcklö. Vi stanade på en strand. På stranden åt vi glass och badade. 

 

Utflykten till Sandbergen

Klockan nio åkte vi iväg till Sandbergen. Det ligger norr om Landskrona. Dit var dit ungifär tre mil. När vi kom fram så skulle vi håva. Jag hade ingen håv med mig så jag fick låna Annas håv en liten stund. Jag fångade massor av tångräkor och en enda borstmask och jag såg en ål. Sedan tänkte jag gå lite längre ut men då rann det in en massa vatten i stövlarna. Efter en stund skulle vi äta. Jag hade med mig Oboy, en dubbelmacka och ett päron. Sedn skulle vi gå en tips-runda. Jag gick med Elisabet i ettan och Tobias i trean. Det var tolv frågor och vi hade åtta rätt. Fast vi hade egentligen elva rätt för vi hade glömt två frågor och när vi skulle gå om blev det lite konstigt. Den frågan som vi hade fel på var så här: Det var en bild på ett rådjur. Det var tre altenativ Get, Hjort och rådjur. Vi tog hjort. Efter tipsrundan åkte vi hem.

Dagbok

17/10 1989: Hej det är Malin. Siw heter vår fröken och jag gå i tvåan. När pappa kom hem från Zimbabwe. Så fick jag och min lilla syster en massor av saker. Katarina som är lite mer en sex månader fick ett litet lam som kunde säga bä bä. Fast den kom inte från Zimbabwe. Jag och Ylva fick vackra stenar, esäsär med roliga saker, en nöt som man inte kunde äta och en väska. På min handväska var det en krokodil. Alla i min klass tyckte att stenarna var jätte vackra.

23/10: På matrasten fick jag se på Linas stutsbollar. Lina går i ettan. Det var en gul som jag tänkte slå mig i backen på att få. Nejj sa Lina jenast. Snälla sa jag jenast. Jag hade en blå utan gliter. Jag fråga om hon kunde byta. Det kunde vi såklart inte. Då tog jag fram 5 nöter och 3 kastanjer. Hon gick inte med på det häler. Jag gick in och hemtade två 10 öringa ur min bänk. Nu blir hon väl nöjd tänkte jag. Fast det blev hon inte. Jag fick sju av Evas bokmärke. Nu blir hon säkert nöjd tänkte jag. Fast det blev hon inte. Jag rev ut två sidor ur min ritbok. Nu vet jag att hon blir nöjd. Nej inte nu häler. Då gav jag henne en stor klump häft-massa invirad i jorgubbstyg. ÄNTLIGE gav hon sig. Det var så mycket att bära in i etternas klassrum att vi fick hjälpa Lina bära.

2/11: Hej. Idag är det torsta. Viserligen är det inget konstigt med det. Men vi skall ha Novemberlov. Fredag lördag söndag måndag och tisdag. Efter skola som jag alltid brukar säga. Då kom jag på att jag och Ylva kunde gå och kasta på vår nya baksetkorj på skolan. Ylva blev glad. Då kom Ing-Britt ut ur en dör. Det är den fröknen som Ylva ska få. Vi pratade lite med henne och berättade att Ylva skulle gå hos henne. Så gick hon till sin cykel. Just-då rammlade Ylva och börja gallskrika så hela stan kunde höra det. Ivärje-fall hörde Ing-Britt det. Hon vände sig om och tittade bak. Nu skäms jag rätt mycket förstår ni.

9/11: I skola skulle vi ha jul-fest. Vår klass skulle spela en pjäs. Den hette: JUL HOS BRUMMEL-MANS. Jag var nästan alldeles säker på att jag skulle bli brummelmans mamma och det var det värsta av alla rolorna. Cecilia blev nog Klas-klätermus. Det ville jag bli. Fröknarna ränade upp vad vi skulle va. Cecilia var Klas-klätemus som jag viste. Ock-så kom det hemmska. Jag blev Brummel-mor. Jag var nära på att gråta. Men jag höl mig. Jag hemtade papper som det stod vad jag skulle säga. Men så märkte Siw det. Jag började gråta. Sedan kramade bådi Siw och Sylvija mig. Så blev jag tärna istälet. 

Efter dessa valda delar av Malins första egentliga dagbok hoppar vi fram ett drygt år och vi ser en tydlig mognadsprocess hos författaren. Hon gör sig inte skyldig till några flagranta stavfel, även om citattekniken fortfarande lämnar övrigt att önska. Vi ser också tecken på en relativt välutvecklad referensbindning. Dock kan vi notera att ett tidigare inte framträdande sentimentalt drag har smugit sig in i prosan. Ibland gränsar det mot pekoral och långt gången hurtfriskhet. Det pedantiska antecknandet av måltider dröjer sig fortfarande kvar och vi kan bara spekulera i om det beror på att författaren ännu inte lärt sig att sålla bland intryck för att få en stilistiskt fungerande text, eller om orsaken bottnar i ett osunt förhållande till mat, "men egentligen har jag lovat mig själv att inte äta något sådant". Texten kan på så sätt förespegla en mörkare tonårstid.

Vad ska boken heta?

Av förklarliga skäl är titlarna i inlägget inte kursiverade.

"One of the few great novels"

Kommentar till ett stjärnfall. Kallare än Kargil. Rädslans geografi. Låt den rätte komma in. Drottningens juvelsmycke. Eller den anglofila varianten: Wuthering Heights. The New York Trilogy. The Grass is Singing. Pride and Prejudice. Light in August. Några av böckerna tillhör mina absoluta favoriter, andra gör det inte, någon har jag inte ens läst. Men smaka på titlarna. Om du inte redan gillar författarna så gör du det nu. 

För att omvandla estetiken till statistik så verkar tricket vara att kombinera två till fyra ord, något konkret element med något mer abstrakt. Kommentar till ett stjärnfall börjar i det torra, nästan byråkratiska för att sluta i den högst poetiska bilden av ett himlafenomen. Jag hisnar och tänker att Eyvind Johnson är den mest virtuosa av titelsättare. Om det inte vore för titlarna är det osäkert om jag i dag hade läst Drömmar om rosor och eld och Strändernas svall. Den första är brinnande röd och den andra svalt blå, ljusgul, vit. Jag minns att jag öppnade dem andaktsfullt, och blev aningen besviken på Drömmar om rosor och eld, för att den inte riktigt levde upp till titeln; jag hade velat ha mer rosor mer eld. Kanske borde Johnson även här infogat något torrt som ”protokoll” eller ”diktat”. 

Medan Eyvind Johnson tillhör allmänbildningen är det färre som känner till eller har läst Carina Rydbergs tunna debut Kallare än Kargil. Som jag minns det en av hennes bättre, något om en ensam backpacker i norra Indien med självdestruktivt beteende som upplever trevande vänskaper mellan jointer och amöbadysenteri. Men det är framför allt något med atmosfären, något på samma gång ödsligt som kittlande; ett stämningsläge som jag då och då upplever och som jag tänker på som Kallare än Kargil. Jag tackar Rydberg för att hon har myntat ett nytt begrepp, även om det bara är jag som använder det. 

Rydberg är knappast ensam om att använda geografiska namn för att beteckna stämningar. Ta Emily Brontës Wuthering Heights, på svenska Svindlande höjder. Titeln säger inte bara något om Catherine och Heathcliffs känslor för varandra, utan är också namnet på gården där Catherine bor. De avsides belägna gårdarna på heden får en nästan mytisk betydelse, och när de förälskade rusar över kullarna gör de det inte  planlöst; Emily Brontës värld är lika strukturerad som någonsin Midgård. 

KAN inte låta bli. Dave Allens Wuthering Heights-parodi:

http://www.youtube.com/watch?v=OOWsBW-OvTs

Korta titlar har fördelen att de syns bra, här t.ex. Mimesis och Dracula.

Med bra titlar kommer man långt. Själv är jag usel på att sätta dem. De finns sällan där från början och när jag efteråt rådbråkar min hjärna hamnar jag så gott som alltid i det krystat fyndiga eller rent kryptiska. Ett av felen kan vara att jag inte alltid är på det klara med vad jag skrivit. I ett textsamtal på en skrivarkurs blev jag plågsamt medveten om att ingen som läst min dikt Höga hästar i norr förstod vad titeln syftade på. Jag hade tänkt att huvudkaraktären i dikten, en kollega på jobbet, var någon som trodde sig förmer än andra (satt på höga hästar) och då förebilden dessutom kom från Gästrikland (norr) kändes det...ja, fint. Men karaktären framställdes mer som tragisk än snobbig, och det norrländska perspektivet fanns snarare i mitt huvud än på pappret. 

Språkrådet korrar Malin

Det krävs mod för att skriva det här. Jag vet inte hur jag ska gå i land ro iland med det. Ingen arbetsgivare kommer efter detta att vilja ta i mig med tång, i alla fall inte någon inom mediebranschen, förlags-branschen eller utbildningsväsendet. Samtidigt måste det anses ödmjukt att blotta sina mina svagheter och tillkortakommanden. Och kanske, kanske kan bara det att man en visar att man är medveten om dem vara ett steg i rätt riktning. 

Varje dag blir jag varse att jag lider av ett handikapp; det har länge varit osynligt för mig men nu verkar det blomma ut i full skala idiom-kontamination. Det är plågsamt tydligt i detta nu, men också när jag kommenterar eller, än värre, statusuppdaterar på Facebook facebook. Där ska det gå snabbt och det blir patetiskt att slå upp ord och kolla stavningsregler för att skriva att "nu har jag varit ute på en löprunda löparrunda igen" undvik raka citattecken. Även om ingen ser det känner jag hur den dolda webbkameran hånskrattar åt mig. När jag korrläser texter - ja, jag vet, det kan låta paradoxalt att jag får göra det - ger varje citattecken blixtrande migrän genomgående, se till att skilja mellan tankstreck och bindesteck. Och när jag försöker göra om traskriberingar till fungerande text blir det kortslutning i hjärnan vid varje försök att hitta synonymer till "mycket, enormt, väldigt, oerhört", de vanligast förekommande orden i de texter jag numera arbetar med. Oftast slutar det med att alla framförställda attribut stryks var försiktig med grammatiska termer som du inte behärskar. 

Kanske är det redan nu uppenbart vad det är frågan om. Mitt modersmål är i gungning. Då syftar jag inte på svenskans status rent generellt och om du missuppfattade mig beror det inte på att du är trög utan på att jag uttrycker mig oprecist abrupt tilltal. Vad jag menar är att jag inte behärskar svenskt skriftspråk; i tal gör jag det inte heller men där saknar jag ambitioner. Än så länge har ingen påtalat problemet, men jag misstänker att det beror på att alla vet att jag är känslig för kritik. Särskilt när det kommer till språkliga misstag ofullständig sats. Ingen vill klä av kejsaren hans hennes kläder. Nu gör jag min egen striptease felkonstruktion.

Vi börjar med lite historik omotiverat byte av tilltal. Jag lärde mig började att skriva innan jag lärde mig läsa, i fem-sexårsåldern. Under lågstadietiden hade jag en oerhört inspirerande lärare klyscha som uppmuntrade klassen att skriva "händelseböcker" så kallade händelse-böcker. Hon rev ut linjerade ark ur skrivböcker, så många vi behövde, och gav oss färggranna papper av styvare kvalitet till framsidorna. Jag utnyttjade möjligheten flitigt och har fortfarande kvar ett tjugotal alster som främst kretsar kring sjörövare, troll, flyktingar i Sibirien och långväga resor med båt och luftballong. I trean påbörjade jag ett projekt om en pojke som rymde hemifrån och reste med pirater jorden runt reste jorden runt med pirater. Varje gång jag skrev tog fröken ner jordgloben från en hylla så att jag kunde ge korrekta platsangivelser och mitt projekt följdes med intresse. Men någonstans i trakterna av Godahoppsudden gav jag upp krystad fyndighet och slängde de kanske 80 sidorna i papperskorgen omotiverad utvikning. När jag nu går igenom de händelseböcker som blev kvar lögn, de finns nerpackade i förrådet slås jag av min osäkerhet vad gäller skiljetecken. Det märks inte minst i på att jag förväxlar varför historiskt presens? kommatering med kolon och följaktligen skriver: "Vi måste gömma oss i rishyddan: skrek Vildvippa". Jag hade också en förkärlek för citattecken citationstecken och placerade dem i de mest barocka positioner, runt namn, platser samt uttryck som bara jag tyckte var värda att lyftas fram. Något som inte syns på datorn var att tecknen konsekvent var felvända.

Man skulle kunna tro att jag med tiden började förstå vilka regler som tillämpas vid citat. Ett barn är ett barn, och repetition är kunskapens moder osv. slitet uttryck, pratigt. Jag läste och skrev, skrev och läste, och det tog flera decennier innan jag insåg att jag inte var stort bättre än en normalbegåvad åttaåring falsk blygsamhet. I dag vill jag skylla citatproblematiken kanslisvenska på att jag läser för lite på svenska och för mycket på engelska. Olika regler tillämpas - så mycket vet jag - men så fort jag slår igen regelverken har språkområdena flutit ihop. Och vad gör man när man har ett problem som inte går att rätta till? Man flyr. En flyr. Jag flyr. Jag slutar citera. Eller så gör jag citaten till mina egna; som författare får man stjäla, n'est pas? onödig kodväxling Ett tag gick det så långt att jag utarbetade en hel poetik för att komma runt citat, ja, snart sagt alla skiljetecken. Jag upptäckte den fantastiska medvetandeströmmen, som inte bara var fantastisk för att jag kunde sätta mig själv och mina tankar i världens centrum. Den gav dessutom fördelen att jag slapp ha dispositionen klar för mig innan jag slog mig ner framför tangentbordet. Till förlag tillkännagav jag att jag gick i Woolfs, Prousts redundant genetiv och Joyces fotspår ja, tyvärr skrev du nästan så men sanningen var snarare att jag kunde skriva fortare och slapp rytmfall då jag inte behövde bekymra mig om skiljetecken. För att göra det oklar syftning något mer trovärdigt skrev jag en stapplande text  om Mollys flödesmonolog i Ulysses utifrån Kristevas teorier om vadå?

Men flödena ebbade ut. Alla poesikurser som fanns att ta var avbockade och jag ansåg inte längre att den 1800-talsromantiska modellen med rödvin, gift och sena nätter kunde leda till hur mycket inspiration som helst. Jag var trött på språkmaterialismen, utan att riktigt veta vad den stod för. Jag överanvändning av första person singular pluggade journalistik under något år och sedan vidtog en herrans massa år på Språkvetenskapligt centrum, i på Engelska parken där jag försökte mig på att skriva något som skulle kunna kallas vetenskapligt felaktig kronologi. Till och med jag insåg att flödesskrift inte hörde hemma där.

Det senaste året har jag pluggat Svenska och nordiska språk. Trots att jag alltid precisera "alltid" har rört mig inom det humanistiska fältet, med undantag för ett antal år på konstskolor observera det vidgade textbegreppet! är det kanske först nu mitt handikapp helt kommit i dagen är ditt cv relevant i sammanhanget? Saker som jag tidigare har haft en lättsam attityd till, för att jag trott att jag behärskat dem, bringar mig nu enorma svårigheter. Bara för att var och varannan självutnämnd språkpolis hötter med näven så fort en särskrivning dyker upp är problemet inte ur världen. Självklart vet jag att det inte heter "sjuk sköterska" eller "Stenugns pizza", men i stället har jag drabbats av det som inom andraspråksinlärning kallas negativ transfer akribi tack. Jag drar särskrivningsskräcken så långt att jag ihopskriver allt. Trots att Språkrådet rekommenderar "i dag", "i kväll", "i stället", "i och för sig", "över huvud taget" och "framför allt" har jag alltid, utan att blinka, föst ihop orden. Det här är allvarligt, men kanske förlåtligt. Vad värre är de flagranta misstag och rena felaktigheter jag gjort mig skyldig till. Att göra anspråk på att behärska svenska och samtidigt skriva "försent", "tillsist" och "halvsju" är bara löjligt. Under en övergångsperiod har en krypande aning sagt till mig kan en aning säga något? att något inte stämmer, något är uppåt väggarna fel. Alltså har jag aldrig kommit för sent i sms, skrivit alla klockslag med siffror och tagit till chattspråk som "iofs". Men till skillnad från citattecken, som jag hur jag än gör alltid felplacerar, börjar jag sakta men säkert erövra svenskans särskrivningar. Det händer allt mer alltmer sällan att jag behöver göra Google-testet och skriva in två alternativa förslag och sedan kolla hur många träffar särskrivningen respektive ihopskrivningen ger, för att sedan välja det vanligaste efter den tveksamma princip som säger att majoriteten alltid har rätt meningen kan med fördel styckas upp.

Ett riskfritt sms.

Det värsta är den retroaktiva skammen. På en kurs i våras förklarade läraren, utan att specifikt peka ut mig, att semikolon alltid förbinder fullständiga satser. Under hela mitt liv har semikolon varit min bästa vän - har jag trott. Men icke, texter som genom ett enkelt skiljetecken skulle ge sken av intellekt och stilistisk säkerhet, tveksam kommatering måste ha fått examinatorer, kursare och skrivarkurs-deltagare att le i mjugg och ta sig för pannan eftersom jag helt missat satsregeln. Och ändå, som den återfallsförbrytare jag är, är undvik dubbla verb jag genast tillbaka på brottsplatsen högstämt, onödigt pretentiöst. Det här inlägget borde egentligen få vila någon dag. Först i morgon eller i övermorgon hade jag med tryggheten i behåll kunnat gå igenom det med rödpenna och kritisk blick. I dag blir det tyvärr bara guldstjärnor.

Jag vet vad jag måste göra och ändå gör jag det inte. Överjaget Freud är död eller Språkrådet är hela tiden där och pekar på mina brister. Och det finns säkert fel som de det inte ser. Det måste finnas sjok av störande upprepningar, det måste finnas utelämningar av för satserna nödvändiga ord. Men vi säger du säger att det bara är tecken på slarv, lättja, snabbhet och iver. Helt klart förlåtliga synder, i jämförelse med vadå?

Ge mig större bröst mer skinn på näsan & mer cash

När jag hankade mig fram som praktiserande journalist brukade jag lägga upp mina intervjuer som dejter eller terapisessioner. En gång träffade jag en kille efter stängningsdags på ett café; utanför var det novemberskymning och vi drack rykande hett te. Han spelade Mozart på pianot och eldskenet från kandelabrarna reflekterades i hans ansikte. Sedan läste han upp egenskriven poesi om Godheten och Världsfreden. Jag gick hem och skrev något sympatiskt, men nästa morgon skällde redaktören ut mig för att jag knappt nämnt föreningen han varit med om att starta, vilket varit syftet med intervjun. Det var bara att rödgråten cykla hem i novemberrusket och skriva om. 

   

En annan gång skulle jag skriva om ett riktigt känsligt ämne, så känsligt att jag inte kan nämna det här. Men jag var i alla fall ute på den uppländska landsbygden och lyssnade på predikningar om individens frihet gentemot staten, och monologen kom alltmer att handla om kreationism. Det var predikningar som aldrig tog slut, och då intervjun skedde på engelska lyckades jag inte komma med särskilt många instick, då jag inte är särskilt snabb i tanken på det främmande språket. Jag hade visserligen försökt styra in samtalet på det ämne jag fått i uppdrag att skriva om, men jag fick inte fram de exakta uppgifterna, mitt material var magert och tvetydigt. Det värsta var att jag gett sken av att stå på den intervjuades sida, när jag i själva verket skulle skriva något kritiskt granskande. Redaktören var missnöjd med att jag inte fått fram något, intervjupersonen blev arg när hon fick se resultatet. Återigen tårar och omskrivningar.

Som journalist måste du ha skinn på näsan. Yrket går inte ut på att den intervjuade ska gilla dig och snälla artiklar platsar bara på familjesidan och i söndagsbilagan. Ett sätt att skaffa sig skinn på näsan är att gå till botten med själva uttrycket, idiomet. Du kan till exempel göra sökningar i databaser och sedan söka efterlikna dom som omnämns i exempelmeningarna. Det är också vad jag har gjort; jag har alltså gjort sökningarna, men ännu inte börjat apa efter dessa starka kvinnor. För det är alltid kvinnor –

På jakt efter en kvinna med skinn på näsan. Här kanske?

Då jag inte vill ta mig vatten över huvudet börjar jag i det lilla, jag transformeras till Sara som har ganska mycket skinn på näsan och jobbar med data. Jag startar en blogg och lär mig vad en gadget är, något som de flesta tjejer med skinn på näsan visste redan vid milleniumskiftet. Nästa steg är att börja uttrycka mig lite uppkäftigt, vilket jag än så länge bara är kapabel till klockan tre på natten framför tangentbordet. Då kan jag bli som Sara Magnusson – en kaxig brutta med skinn på näsan, som någon kommit att älska. Med mina litteraturvetarambitioner är Ingrid Elam också en kvinna att se upp till. Och med tanke på min gedigna utbildning och kulturella kapital är det väl inte omöjligt att jag vid de sextio fyllda också kan omnämnas i en tidning som någon med skinn på näsan. Mer stressigt, och här är loppet redan kört, är att starta en singer-songwriter-karriär och göra himlastormande tolkningar av Eva Dahlgren. För det märks ju att Laleh är en tjej med skinn på näsan, hon är bestämd och envis och verkar...vad hon verkar vet jag faktiskt inte, för så mycket ryms inte i exempelmeningen.

Mina politikerambitioner är sedan länge lagda på hyllan, så inte heller här uppstår omedelbar identifikation. Jag vill varken vara en Inga-Britt Ahlenius, en Gudrun Schyman eller en Maud Olofsson. Möjligtvis en Karin Nordlund, som idag kan glädja sig åt seger i kårvalet i Uppsala, med sitt parti Uppsala universitets studenter. Jag reserverar den amerikanska jämförelsen för henne istället: Det behövs någon med mer skinn på näsan och det står Hillary Clinton för! Eller: Det behövs någon som kan få mer än fem procent av uppsalastudenterna att gå till valurnorna och det står Karin Nordlund för! Själv vill jag bli som Vendettabettan som också hon har skinn på näsan och är en överlevare på mer än ett sätt.